måndag, december 03, 2018

De minst oälskade

”Utbredd antisemitism i Sverige och Europa” rapporterade SvD nyligen apropå en opinionsundersökning som beställts av CNN. I rapporten uppger tio procent att de själva har en negativ syn på judar. Det kan jämföras med att 16 procent tycker illa homosexuella, att 37 procent erkänner att de inte gillar muslimer och att 39 procent tycker illa om Romer. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att judar är den minst ogillade minoriteten i Europa.

Men det finns andra sätt att suggerera fram en mer allvarlig bild. Exempelvis bristande kunskap i historia. En europé av tjugo sägs aldrig ha hört talas om ”holocaust”. Frågan är om det finns något annat folkmord än det på judar under andra världskriget som är mer känt eller om okunskap om detta skulle vara ett tecken på fördomar. Det är inte vågat att anta att betydligt färre hört talas om folkmordet på armenier under första världskriget eller herero och namafolken innan dess. Vem tror att okunskap om dessa folkmord skulle vara resultatet av illvilja mot dessa folkgrupper?

Något mer övertygande är då kanske stereotypa uppfattningar om judar. En fjärdedel anser att judar har för stort inflytande i media och affärsvärlden. Frågan är hur man ska tolka det. Jag anser att tyskar och män, har för stort inflytande i EU. Oavsett hur det förhåller sig med det tror jag inte man ska tolka det som att jag har en negativ syn på tyskar och män. Faktum är att vi har stereotypa uppfattningar om precis allt och alla. Frågan är bara vilka slutsatser man ska dra utifrån detta. Om man frågat folk om huruvida judar är intelligentare än andra folk hade säkert många hållit med. Detta är knappast en mindre fördomsfull åsikt än mindre smickrande uppfattningar.

En intressant vinkel är att man frågat folk om Israels rätt att existera som ”judisk stat” vilket är Israels nya propagandalinje. Det räcker inte längre att man accepterar Israel utan man måste även gå med på att denna stat ägs av en viss etnisk grupp. 54 procent sägs acceptera Israels rätt att existera som en judisk stat. Jag tvivlar på att lika många européer skulle kräva samma rätt för sitt eget land. Hur skulle Sveriges judar regera om man krävde att de erkände att Sveriges rätt att existera som protestantiskt eller de etniska svenskarnas hem? Om något i undersökningen tyder på en utbredd antisemitism så är det kanske detta underliga stöd för ett apartheidartat Israel. Men kan också vara så att folk bara svarar hastigt utan att närmare fundera på vad frågorna egentligen innebär.

Bild av Roj Friberg

lördag, november 24, 2018

Brott mot brott

Den brukade stå i cykelstället utanför porten. Med sina små hjul var R:s cykel rätt udda. En morgon i början av nittiotalet var den plötsligt borta. Efter några dagar fick R:s farsa syn på den. Den hade inte kommit längre än till granngården där två små irakiska flyktingpojkar lärde sig cykla på den. Deras föräldrar vägrade att lämna tillbaka den. De tog till och med in cykeln i sin lägenhet. R:s farsa bankade på deras ytterdörr och skrek tills det livrädda irakiska paret, som inte förstod ett ord svenska, gav honom cykeln. Jag är inte längre säker på om jag såg det hela själv eller om det är R:s systers berättelse jag minns. Problemet var bara, la hon till, att irakierna inte stulit cykeln. De hade i alla fall haft en cykel av samma modell innan R blev av med sin.

Jag tänkte lite på historien om cykeln idag när jag försökte handla på stormarknaden E. Leclerc i Valréas. Arga män i gula västar blockerade alla infarter. Det var samma sak hos en konkurrent. Jag tror de protesterar mot höjd bensinskatt. En del kallar skattehöjningen för stöld. Men vad är det för proteströrelse som gör det svårt för vanligt folk att köpa mat? Det är inte alla som har råd att handla hos den lokala slaktaren eller de små livsmedelsbutikerna som inte blockeras. Ska en liten grupp arga män i gula västar göra det så svårt för folk att regeringen backar?

torsdag, november 22, 2018

Hade åsnan rätt?

"En utopi är bokstavligen något som inte är någonstans; det är ett bygge av idéer i ett huvud vilket inte är litet. Jag respekterar utopin.
Den geometri som vi lär oss på gymnasiet är en sorts utopi för ingenstans i världen existerar det ytor utan tjocklek, linjer utan bredd, fullständigt raka linjer eller perfekta cirklar. Men geometrin har inte låtit hejda sig av detta; vad den inte funnit i naturen, har den antagit, och på så sätt har det uppkommit vackra teorem som längre fram visat sig användbara.
När en Arkimedes studerade ellipsen gjorde han utopi; sedan dess har denna utopi gjorde det möjligt att mer exakt återge planeternas banor. När Descartes ville studera ljusets brytning skapade han en hypotes, och resonerade utifrån den: han misstog sig. Det är bara det att detta felaktiga teorem är fullt av geometriska och mekaniska sanningar. Det finns också en metod i att ha fel.
En dåre varnar för elden. Om det samtidigt slumpar sig så att ett hus brinner, har dåren inte fel. I det ögonblick Descartes misstar sig, på grund av hur han misstar sig, är han vettigare än dåren som har rätt.
Det är därför jag tycker om socialismen; jag önskar att man blottar den och vederlägger den många gånger till och jag hoppas att det någonstans, på en vind, finns några drömmare som förnyar den.
Socialisterna har kanske bara fel som geometrikerna, genom för mycket förenkling och abstraktion; men i värsta fall, även om de har helt fel så har de åtminstone fel på ett resonabelt vis; jag föredrar en felaktig tanke än en sann rutin.
Jag hittar på en fabel. En dag när Arkimedes undervisade sina lärjungar gjorde han ett misstag vilket skulle leda till ett felaktigt resultat men i samma ögonblick överröstades Arkimedes av en åsnas bölande. Hade åsnan rätt?"

Gästbloggare Alain, ursprungligen publicerad i dagstidningen La Dépêche de Rouen den 21 juni 1906

tisdag, november 13, 2018

Den paranoida stilen i amerikansk politik

Han är så vulgär förklarade en amerikansk bekant nyligen. Han har grälat med familjemedlemmar och vänner som beundrar presidenten. Han föredrar Obamas sjukvårdspolitik. Men han kan inte rösta på demokraterna på grund av deras identitetspolitik. Jag tittar på hans colombianska fru och funderar på om han anser att det är mindre identitetspolitiskt att bara kandidera med vita män. Vad handlar de där grälen egentligen om när man i slutändan ändå stödjer den vulgäre?

Jag frågar om det är viktigt att vara artig. Carter är trevlig men stöttade Pol Pot. Reagan var charmig men beväpnade Saddam Hussein och våldtog Nicaragua. Jag får de vanliga svaren om ändamålen, de goda avsikterna och bristande historiekunskaper.

Han som tycker illa om Trump men ändå i praktiken stödjer honom blir upprörd när jag föreslår att presidenten trots allt representerar det sanna USA. Historikern Richard Hofstadter hade säkert tyckt att Trump är väldigt amerikansk om han ännu levt. Han skrev en essä 1963, Den paranoida stilen i amerikansk politik, där Trump, även om han naturligtvis inte är nämnd, ändå känns närvarande på varenda sida.

När Hofstadter talar om paranoia menar han det inte i klinisk mening utan han använder begreppet för de som gör sig skyldiga till “överdrifter, misstänksamhet och konspirationsfantasier.” Kliniskt sjuka anser att konspirationen och förföljelsen är riktad mot dem personligen medan politiskt aktiva ser det som riktad mot nationen, kulturen rasen, eller en livsstil. Hofstadter ger en rad exempel på hur det paranoida draget länge varit närvarande i amerikansk politik.

Mest känd är kanske senatorn Joseph McCarthy som drev en häxjakt mot kommunistiska femtekolonnare i den amerikanska statsapparaten och kulturlivet. Eller John Birch Society som till och med hävdade att president Eisenhower var kommunist. Myndigheternas försök att inför socialism i Amerika tog sig bland annat uttryck i att man klorsatte dricksvattnet och i förslag om att begränsa försäljningen av vapen till privatpersoner. På trettiotalet lyssnade uppskattningsvis 30 miljoner amerikaner regelbundet på den katolske radiopastorn Charles Coughlin som förklarade att judarna styrde Amerika i diket. Innan dess fanns det miljoner amerikaner som var övertygade om att katoliker, och sedan frimurare, konspirerade för att uppnå världsherravälde. Medan de i hemlighet arbetade för detta ägnade de sig naturligtvis åt olika former av utstuderat grymma sexualbrott i stil med den pedofilring Hillary Clinton sades ha drivit i källaren på en pizzeria i Washington.

Trump som spridit konspirationsteorier om att Obama var född i Kenya och således inte var legitimt vald president hör till den här paranoida politiska traditionen. USA är egentligen oslagbart och alla bakslag måste därför vara en konsekvens av förräderi och intriger av personer med makt. Här finns inget utrymme för misstag, misslyckanden eller tveksamheter. Att Kina blev kommunistiskt eller att USA inte fått igenom allt det velat i sina handelsavtal kan bara förklaras med ledarnas förräderi.

Mina välutbildade intelligenta amerikanska vänner tror naturligtvis inte på detta. När presidenten förklarar att en grupp latinamerikanska flyktingar som rör sig mot USA:s gräns kan vara organiserade av finansmannen George Soros så vet de att det handlar om en klassisk antisemitisk konspirationsteori. Det hindrar dem inte från att tala uppskattande om den kanadensiska psykologen Jordan B Peterson som förklarat hur “kulturmarxister” infiltrerat universitetsvärlden och regeringar för att tvinga alla att tänka likadant.

Hofstadter gick bort 1970 men hann notera att amerikanerna inte bara höjer sin levnadsstadaren, utan också standarden för sitt hat… De paranoidas hat mot judar och svarta har mildrats och kompletterats med hat mot intellektuella i allmänhet och feminister i synnerhet.

Publicerad i Dala-Demokraten.
Bokus
Adlibris

fredag, november 09, 2018

Lynching bättre än utbildning?

En kotte blir till en fågel eller ett rymdskepp. En stilla promenad till affären med mamma kan bli ett äventyr i yttre rymden. Barns förmåga att fantisera tycks obegränsad. Sen växer de upp och kotten är då bara en kotte. Kanske för att vuxnas verklighet ofta är tillräckligt fantastisk i sig själv.

I det amerikanska senatsvalet fick demokraterna 13 miljoner fler röster än republikanerna. Resultat blev att republikanerna vann ytterligare två mandat. Samma valsystem förklarar hur en lort som fått tre miljoner färre röster än sin motståndare kunde flytta in i Vita Huset.

Vuxna reser hellre i tiden. De som på ett eller annat sätt tittar i kristallkulor brukar få bita i glas men det avskräcker inte. Men ett öga mot det förgångna och ett mot framtiden är det kanske inte underligt om man snubblar ibland. Jag läser om den första kvinnliga senatorn, Rebbeca Latimer Felton, som vid åttiosju års ålder var i tjänst i en hel dag 1922. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt i åratal. Hon kämpade för vita kvinnors rösträtt. Hon var den sista person i Senaten som ägt slavar och ansåg att svarta begick mer brott ju mer pengar man lade på att utbilda dem. Hon tyckte att lynchning var ett bättre alternativ.

Ps. Nu finns Konsten att sälja krig Propaganda från Cato till Nato också som e-bok på bokus, adlibris och på bibliotek.

onsdag, november 07, 2018

Låtsaskonservatismen

Politik handlar inte bara om att olika sociala grupper kämpar för sina ekonomiska intressen utan också om hur prestige, vilket är mer av ett nollsummespel, ska fördelas. När de flesta får det bättre rent materiellt får de ekonomiska frågorna mindre betydelse. Statuspolitik ersätter intressepolitik. Personer som socialt sett rör sig uppåt eller neråt har fler fördomar mot judar och svarta än som är vanligt i de skikt som de lämnat och kommit till. Det innebär att politisk oro kan tillta både under högkonjunktur och lågkonjunktur eller när vissa grupper halkar efter. Konformism är ett sätt att värna respektabilitet bland de som är osäkra på sin identitet.

Det är några utgångspunkter i den amerikanska historikern Richard Hofstadters essä The Pseudo-Conservative revolt. Begreppet har han lånat från den tyske tänkaren Theodore W. Adorno. Den pseudo-konservative visar sig undergivna auktoriteter i sitt medvetna tänkande men är i sitt undermedvetna, enligt Adorno, anarkistisk och våldsam. De säger sig försvara traditionella amerikanska värden, mot hot som är mer eller mindre påhittade; är emot Roosevelts New Deal, FN och i stort sett allt som skett i amerikansk politik de senaste tjugo åren, noterade Hofstadter i sin essä från 1954. Traditionella konservativa värnar beprövade institutioner och lagar som de menar bidrar med stabilitet. Pseudo-konservatism är snarare ett system av evigt giltiga sanningar som måste införas i sin helhet, noterar Hofstadter i en annan essä, Goldwater and Pseudo-Conservative Politics, från 1964.

Den pseudo-konservative menar att USA är så mäktigt att ingen kan besegra det och förklarar alla bakslag med förräderi.“ Han är den bittraste av medborgare när det gäller vår inblandning i tidigare krig men tycks vara minst angelägen att undvika nya.” Pseudo-konservativa är likgiltiga inför det ryska hotet och “vill inte ha något att göra med de demokratiska länderna i Västeuropa”. De känner sig dominerade och manipulerade, inte minst av myndigheterna, och ser bara två möjligheter i mänskliga relationer. Om man inte är dominant så blir man undergiven. “Jag vill påminna er om att extremism i försvaret av frihet inte är en synd” sa republikanernas presidentkandidat Barry Goldwater 1964. “Och låt mig påminna er om att moderation i strävan efter rättvisa inte är en dygd.” Men kan man verkligen agera kompromisslöst ifall ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen riskerar att orsaka en total förintelse? Goldwater såg det inte så. “Seger är nyckeln till hela problemet” skrev han i sin bok Why not Victory” “Det enda alternativet är - uppenbart - nederlag.” Goldwater var bekymrad över att den “fria världen” var så bekymrad över kärnvapenkrig att man menade att allt var bättre än att strida. “Vi vill naturligtvis inte dö” skrev han “men mer än det vill vi vara fria.” Pseudo-konservativa har mer av korttågsmentalitet, och är mer riskbenägna än traditionella konservativa. De ser de som är beredda att förhandla och kompromissa som förrädare eller moraliskt korrupta.

lördag, november 03, 2018

Ett annat Sverige

Jag föddes den nionde maj 1971. Då kostade SvD sextio öre. På förstasidan skrev man om en polis som sjukskrivit sig efter att det gått rykten om honom: ”En våg av sympati från kollegor och allmänhet möter den för mordhotet mot statsminister Olof Palme utpekade poliskommissarien Torsten Lindberg, 51 år.” En åklagare tycker att polismyndigheten uppträtt ”otaktiskt” då den valde att ”koppla bort” Lindberg från den styrka som skulle skydda Palme under ett besök på Island…

Det verkar inte ha funnits några invandrare i Sverige 1971. Och mycket få kvinnor. De skriver insändare och artiklar om scenen men annars är det mest män som signerat. Det är också bara män som fyller år om man ska tro familjenytt. Men strax intill, på bröllopsfotona får de vara med.

TV tablån är det enda som skvallrar om invandrare: TV1 finskspråkiga program på morgonen. TV 2 började sända klockan 18.00. Första programmet heter ”Det står i tidningen idag” och ska handla om det som ”hänt och ohänt i Pitebygden.” Det är en svartvit ”Repris.” Om programmen är i färg så anges det. TV1 erbjöd engelsk musikalunderhållning klockan 20.00. TV2 frestade med ”Liten svensk konsthistoria” där två svenska docenter håller låda. 20.45 sände TV1 en ”nyskriven svensk pjäs” ”Amala, Kamala” Lars Norén.