söndag, juni 17, 2018

Rob Rogers

hette en man som fick sparken från Pittsburgh Post-Gazett efter att ha jobbat där i 25 år sedan han ritat den här bilden...

lördag, juni 16, 2018

Tomma tunnor skramlar mest

Ja, rubriken är en metafor. Adam Smith påpekar, i Lectures on Rhetoric an Belles Lettres, att metaforer på sin höjd kan göra läsaren uppmärksam och stimulera hens fantasi, men hur stark effekt de än har så bevisar de naturligtvis ingenting i sig själva.

När Trump, apropå handeln, säger att Kina våldtar USA, så innehåller det naturligtvis ingen information om handeln. Man skulle kunna skriva att Trump själv nyligen blev våldtagen av Kim Jong-un, men han tycks ju ha gillat det, så det kanske inte är en passande metafor.

Trots att metaforer kan sägas vara tomma tunnor… så kan de ändå påverka oss. I en studie presenterade man samma statistik om hur kriminaliteten ökat i en stad men använde sig av olika metaforer för att beskriva ökningen. För en grupp beskrev man ökningen som att ett vilddjur härjade i staden. En annan grupp fick ökningen beskriven som ett virus. Trots att man alltså fick del av samma statistik reagerade de bägge grupperna olika. I vilddjursgruppen ansåg 71 procent att det behövdes hårdare tag i form av länge fängelsestraff osv. I virusgruppen var det bara 54 procent som var av åsikten. I virusgruppen var betydligt fler för förebyggande åtgärder. Men ingen uppgav naturligtvis att de påverkats av valet av metaforer.

Källa: Thibodeau, P.H., L. Borodisky Metaphores We Think With: The Role of Metaphore in Reasoning

fredag, juni 15, 2018

Snillen som slirar

”Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort”, menade Antoine de Saint-Exupery. Det låter bra men jag är inte säker på att jag kan använda det som ursäkt för att hålla min kommande bok om mellankrigstiden till runt 250 sidor. Boken skulle lätt kunna bli tio gånger så tjock utan att man får med episoder som är högst relevanta för andra världskrigets utbrott. Men det är sant att texter ofta vinner på att trimmas.

Till skillnad från mina tidigare böcker undviker jag att resonera själv kring händelserna och låter i stället materialet att tala för sig själv så ofta det nu går. Urvalet och framställningen lär ändå skvallra om hur jag mer eller mindre medvetet bedömer en händelse. Förutom de tillfällen då underhållningsvärdet styrt vad som fått komma med.

Egentligen skulle jag vilja återkomma till alla dagböcker, brev och memoarer jag läser för att titta närmare på hur olika aktörer drog sina slutsatser. Det var säkert inte klart för dem själva och är sällan uppenbart vid en första genomläsning. Igår såg jag till exempel att Churchill inte förmådde tillämpa vad han ansåg vara Storbritanniens ledande princip i utrikespolitiken – upprätthålla den europeiska maktbalansen – när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det verkar ganska klart att hans känslor för regeringen i Madrid fick honom att överge maktbalanstänkandet och i stället ägna sig åt ett allmänt moraliserande. Känslorna tycktes också honom oförmögen att forma en realistisk bild av den legala regeringen i Madrid stod för.

Winston Churchill var brilliant på så många sätt men även många av hans vänner partikamrater ansåg länge att han saknade omdöme. Det katastrofala äventyret i Gallipoli under första världskriget är ett exempel. När han under andra världskriget, återigen som marinminister, initierade och organiserade det brittisk-franska försöket att besätta Norge gick det lika illa. Men den gången ledde bakslaget i stället till att Churchill fick ta över posten som premiärminister från Neville Chamberlain.

Begåvning och omdöme hänger inte alltid ihop. Franska UD hade (i likhet med det brittiska) extremt begåvade permanenta statssekreterare under tjugo och trettiotalet. Juristen Philippe Berthelot som jobbade där 1925-1933, var son till en kemist som ska ha varit lika känd som Louis Pasteur på sin tid. Berthelot hade ett elefantminne och kunde läsa kopiösa mängder då han bara sov tre eller fyra timmar per natt. ”På tio minuter sammanfattar han en situation som andra fördunklar på tre timmar.” sa Aristide Briand som själv sällan använde sig av sin läskunnighet. Till Bertholets många talanger hörde också att han talade de flesta västeuropeiska språk flytande, och behärskade flera asiatiska. På pappret ser han ut att ha varit en utomordentlig diplomat. Men han och hans begåvade brorsa var inblandade i bankmygel och frågan är om man såg utvecklingen klarare än många samtida kollegor som inte uppvisade hans talanger. Han var med och utformade Briands försoningspolitik med Tyskland och är säkert orättvist och efterklokt att anklaga honom för naivitet bara för att den inte fungerade. Inte ens så här långt senare är det lätt att veta om den hade kunnat förhindra andra världskriget. Men 1934, ett år efter att nazisterna tog makt, tycktes Bertholet inte ha insett att den tiden var förbi: ”Tyskland kommer mig att tänka på en hund som skäller för att den är bunden och som kommer och slickar ens hand, då den blivit lössläppt. Hitler kommer att befria hunden och sedan blir allt sig likt.” Bertholet efterträddes av en ung man som senare skulle få Nobelpriset i litteratur för sin poesi men som aldrig tyckte att det var värt att skriva en bok om vad han egentligen gjorde och sa under åren som ledde fram till andra världskriget.

torsdag, juni 14, 2018

Folkviljans problem

Trump har rätt skrev nyligen George Monbiot i The Guardian. Handelsavtal borde regelbundet omförhandlas av demokratiskt valda ledare. Det kan tyckas självklart men det är också problematiskt. Det är inte främst det att kapitalism och demokrati har svårt att samsas. Det problematiska är, som Jacques Ellul ofta påpekat, att det finns en konflikt mellan vårt teknologiska och teknokratiska samhälle och demokratin. Ett kärnkraftverk är inget man rimligtvis kan rösta om att ha eller avskaffa varje valår. Huruvida det drivs i vinstsyfte eller inte är mindre viktigt. Kärnkraftverk, handelsavtal är precis som sjukhus, tåglinjer, eller skolsystem, inget man rimligtvis kan skrota varje gång en ny regering tillträder. Enskilda regler handelsavtal kan visserligen revideras regelbundet, precis som man kan lägga till eller ta bort säkerhetssystem på befintliga kärnkraftverk, men det finns en konflikt mellan det teknokratiska samhällets behov av långsiktig planering och vad väljarna önskar vid en enskild tidpunkt. Detta är svårt att komma ifrån även om de beslut som fattats är dåliga eller rent av skadliga. Personligen skulle jag gärna vilja förbjuda all vinstdriven vård, och vinstdriven skola, men det går knappast att ändra lagen varje gång riksdagen får en ny majoritet. De som vill ha vinster i välfärden skulle med rätt kunna klaga på att deras vilja inte ens kan respekteras när de är i majoritet, då det vore omöjligt att hitta någon som är beredd att satsa på så kortsiktiga projekt. Teoretiskt skulle man kanske kunna kringgå detta genom att låta riksdagen sitta tjugo eller trettio år mellan valen…

onsdag, juni 13, 2018

Baron Lördag

Just nu är det mycket snack om tullar hit och dit men det finns ju andra faktorer som påverkar hur handeln ser ut. Trots att det är högkonjunktur i USA kommer det amerikanska federala budgetunderskottet att bli runt 860 miljarder dollar i år, vilket jag får till runt 4,5 procent av BNP. Nästa år förväntas underskottet bli ännu högre. Det beror på Trumps massiva skattesänkningar, och att han i stort sett godkänt alla sociala utgiftsprogram som demokraterna föreslagit.

Amerikanerna har valt att konsumera mer än de producerar och klagar sedan på att omvärlden förser dem allt de vill ha i utbyte mot gröna sedlar, obligationer och andra former av värdepapper. Förmodligen hade påverkan på handelsbalansen blivit något annorlunda om underskottet inte tillkommit genom att man sänkt skatten för höginkomsttagare, och i stället spenderat dem på infrastruktur eller de som har det sämst ställt. Låginkomsttagare konsumerar färre importvaror, men i det stora hela hade man ändå skapat ett stort underskott i handeln med omvärlden.

Om Sverige förvandlade sitt budgetöverskott till ett underskott på 4,5 procent av BNP skulle vi kunna sätta sprätt på runt 200 miljarder kronor extra per år. Det betyder, om jag hållit reda på alla nollor, 22 000 kronor extra per svensk man, kvinna och baby. Jag har svårt att se hur vi skulle kunna behålla ett överskott i bytesbalansen på 151 miljarder kronor (2017) om vi samtidigt spenderar ett par hundra miljarder kronor extra. Man kan ju inte både exportera en Volvo och använda den själv. Men vi kan ju alltid skylla på oschysta handelsregler.

Pappa Bush kallade Ronald Reagans tro på att massiva skattesänkningar skulle finansiera sig själva för Voodooekonomi. Idag har Baron Lördag, kyrkogårdens herre, en av dödsandarna i Voodoo, flyttat in i Vita Huset.

Bild: stulen av Samuel Carter.

tisdag, juni 12, 2018

Syner av det osynliga

Efter att ha träffat Hitler för första gången kunde Neville Chamberlain rapportera att diktatorn såg ut som den ”mest ordinär lilla hund man kan tänka sig”. När Lord Halifax besökte Berlin kände han först inte igen Hitler. Halifax tog honom för en lakej och var på väg att lämna över sin hatt till diktatorn när den tyske utrikesministern viskade ”Der Führer” i hans öra. En av Hitlers tidigaste anhängare och beundrare, Ernst Hanfstaegl, använde ordet ”obetydlig” i sina memoarer för att beskriva sitt första möte med den unge Hitler 1922. Hanfstaegl tyckte han såg ut som ”en krypare på en järnvägsrestaurang”. Men när Hitler sedan började tala tog han andan av publiken. Det hände ofta att Hitler inte såg ut som Hitler för de som mötte honom första gången.

Det är ett fenomen de flesta av oss möter i olika sammanhang. När vi ser en bild på en radiopersonlighet, till exempel, som vi kanske lyssnat på i flera år, blir vi ofta förvånade. Det var ju inte så vi föreställde oss att personen såg ut. Men om någon ber oss beskriva hur vi trodde att personen såg ut är det inte säkert att vi kan säga något. Allt det här är exempel på människans förmåga att se det osynliga, som den franske filosofen Clément Rosset tar upp i sin lilla essäbok L´invisible. Rosset talar om vår ”kapacitet för anti-perception” eller vår förmåga att inte se det vi har framför oss och vår förmåga att se, eller tro oss se, det som inte finns. ”Men vad ser man när man inte ser något?” Och ”vad tänker man när man inte tänker på något?”.

Om Hitler inte var sig lik, för att återgå till min eget exempel igen, var det för att han skilde sig från den föreställning som folk hade av honom. I konflikten mellan verklighet och illusion är det alltid illusionen som segrar. Det är av detta skäl som Hitler förefaller otydlig och förvirrande, ju närmare man befinner sig honom, och klarare på håll. Det är av samma skäl som vi ofta har en tydlig föreställning om länder vi aldrig besök, och ibland känner oss mer osäkra på länder vi känner väl. Många som besökte Hitler första gången föreställde sig honom annorlunda men sanningen är att den Hitler aldrig existerat, och att en bild av någon som inte existerar inte går att återge. Det handlar om illusionen av en föreställning. Det finns alltid mindre i verkligheten än i förväntan; det finns alltid mer i namnet Hitler än i verklighetens Hitler; han är stor på håll men liten när man kommer nära. Det är kanske ett skäl till att Baudrillard brukade hävda att sanningen inte intresserade någon.

måndag, juni 11, 2018

Verklighetens revansch

Den franske filosofen Clément Rosset, som gick bort i mars, brukade säga att vår tolerans för verkligheten är begränsad. Om den är för obehaglig förnekar vi den. Förnekandet kan ta extrema former som självmord eller psykoser eller bara blånekande, men den vanligare är att vi går halvvägs. Han ger ett exempel från Proust På spaning från den tid som flytt: Är Odette en underhållen kvinna, undrar Swann? Men Odettes kärlek förefaller honom så äkta att kuvertet med pengarna han står i begrepp att ge henne förfaller overkligt.

Det här är den vanligaste formen av förnekande menar Rosset. Vi säger varken ja eller nej eller kanske ja och nej. Vi förnekar inte vad vi ser men låter inte våra handlingar styras av det.
Klimatförändringar är verkliga men vi kan eller bör inte göra något åt det, eftersom det ger fel ideologiska signaler, eller blir för dyrt, och säkert är hopplöst att åtgärda ändå. USA har inte längre tullar i genomsnitt än de flesta av sina stora handelspartners men känslan av att vara bedragen är så berusande att siffror är något man kan välja på måfå eller hitta på.

Den som lever under illusioner har sitt seende kluvet mellan den teoretiska perceptionen och sitt praktiska handlande. En förträngd verklighet kan sippra tillbaka i drömmar men inte för de som lever med illusioner. Kärnan i illusioner är att göra en sak till två, precis som en illusionist, eller magiker, som avleder publikens uppmärksamhet., till ett ställe på scenen där inget händer.

Rosset återberättar Esops fabel om den ängslige gamle mannen som hade en enda son som var modig och älskade att jaga. En natt drömmer mannen att sonen dödas av ett lejon. För att förhindra att drömmen blir verklighet stänger mannen in sin son i en stor och vacker våning. För att sonen inte ska bli uttråkad låter han måla olika slags djur varav ett var ett lejon på väggarna. Men målningarna gjorde bara sonen förtvivlad. En dag går han fram till lejonet, svär åt det och slår handen i väggen. Tyvärr får han spik under nageln, som blir inflammerad och infekterad. Han får feber och dör inom kort.

Mannen skapade målningen av lejonet för att undkomma det verkliga lejonets klor. Resultatet blev att han skapade vad Rosset kallar en dubbelgångare till verkligheten som i sin tur uppfyllde profetian och blir vår verklighet. Lejonet var en avbild, klorna en spik. Ett visade sig vara något annat som i praktiken, till sitt resultat, visar sig vara samma sak. Det här är en klassisk struktur i alla historier om profetior och brukar ibland kallas för Oidipuseffekten. Man gör något för att förhindra sitt öde men visar sig bara skapa förutsättningarna för det. Verkligheten tittar fram som det otänkbara, omöjliga alternativet.

bokus