tisdag, maj 18, 2021

Nu som då i Gaza

Gaza var en gång en känd plats men sedan Alexander den store drog förbi och raserade staden på trehundratalet före vår tideräkning har den varit obebodd. Hela området är ”kargt och sandigt”. Men det finns gott om ödlor i öknen runt omkring. Geografen Strabo som upplyser sina läsare om detta dog år 24.
Ett sekel senare förklarade historikern Arrianos varför världserövraren ändå intresserat sig för detta dammhål. Staden låg ”på vägen från Fenicien till Egypten.” Och Egypten var ett rikt land som lockade. Alexander sporrades också av att de som byggde hans belägringsmaskiner sagt till honom att det var omöjligt att storma staden som skyddades av en ordentlig mur. ”Men Alexander tyckte att ju svårare det var, desto viktigare var det att ta den. Ty bedriften skulle sätta skräck i fienden genom att den var helt osannolik. Och om han inte intog staden skulle detta bli till skam för honom…
Alexander den store lät vanligtvis integrera barbarer i erövrade områden i sitt nya rike. Men då Gaza gjorde motstånd slutade det med att alla män dödades medan kvinnor och barn såldes som slavar. Inget av dessa alternativ är möjliga för Israel.
Den fiende som bombarderar Gaza idag vill inte heller ha Gaza. Men man vill inte heller ge upp kontrollen över området så idag är det fienden som byggt muren kring Gaza, och inte ens de flesta invånarna vill leva där nuförtiden.

fredag, maj 14, 2021

Världens minst liberala demokrati...

Varje gång Israel har ihjäl mer palestinier än vanligt blir man påmind om att det är mellanösterns mest demokratiska land. Det här mantrat är inte osant men knappast relevant. Frankrike och Storbritannien var betydligt mer demokratiskt än något område de koloniserade i Afrika men är det verkligen ett skäl att försvara kolonialism? Det franska Algeriet var den mest demokratiska samhället i Nordafrika innan det blev självständigt men precis som i dagens Israel var det en demokrati som uteslöt de flesta muslimer. En stor del av de 2 miljoner människor som lever i det 6 kilometer breda Gaza-området är barn och barnbarn till de palestinier som fördrivits från sina hem i dagens Israel. Israel är inte bara en demokrati utan också en etnokrati: en stat för judar, där judar har all makt och all kontroll. Alla judar runt om i världen som önskar flytta dit får medborgarskap bums. Till skillnad från västvärldens demokratier är Israel inte en liberal stat. Här är det rabbiner som bestämmer vem som ska få gifta sig: civila äktenskap existerar inte. Det innebär att äktenskap mellan muslimer och judar inte är lagliga. Trots att Israel är världens minst liberala demokrati är svenska liberala ledarskribenter vanligtvis beredda att ta landet i försvar.

onsdag, mars 31, 2021

Vad är Frankrike?

“Vad är Frankrike? En tupp på en gödselhög.”
Ur Jean Cocteaus dagbok den 1 januari 1945.
Ur gödslet växte det upp blommor men det nya Frankrike ville städa undan det som tidigare bidragit till landets mångfalld. Oordning är Frankrikes normala och berikande ordning.

måndag, mars 22, 2021

För lite pengar?

Det finns opinionsbildare som menar att EU skulle ha gjort ett bättre jobb med att bekämpa Corona om man betalt mer för vaccin. I K:bladet skriver en anonym ledarskribent under rubriken "Vaccinmål utan färdplan":
“Israel och USA har köpt doser av Pfizer för 25 respektive 20 dollar styck, men EU valde att bara betala 15 till 19 dollar för vaccindoserna och ställde sig därmed längre bak i kön.”
Det är en korrekt beskrivning av situationen idag. (I teorin skulle EU lika gärna kunna erbjuda läkemedelsbolagen tiotusentals miljarder kronor eftersom man kommer att spara betydligt mer på att kunna häva restriktionerna på ekonomin.) Att EU hade kunnat förbättra tillgången till vaccin nämnvärt bara genom att erbjuda mer pengar är inte troligt.
Den totala tillgången på vaccin ökar inte automatiskt bara för att priserna exploderar. Problemet är inte att det är svårt att hitta (skapa) pengar utan att de fabriker som tillverkar vaccin inte hinner med.
Man hade kunnat bjuda över små länder som Israel, och fattiga länder som Indien, men det hade inte tillfört så många fler doser. Att bjuda över USA, som äger världens reservvaluta, är en helt annan sak. Det är osannolikt att Biden-administrationen ändå skulle låta de vaccin som tillverkas i USA att exporteras till Europa av respekt för den fria marknaden.

För mycket pengar?

För några veckor sedan avled en 28 årig kvinna i Manila efter ha trampat i en pöl med kattpiss. För 101 år sedan gick författaren Raymond Radiguet bort bara tjugo år gammal på ett lika underligt sätt. Han fick tyfoidfeber efter att ha badat i Seine. Det var ovanligt även på den tiden och Radiguets läkaren ställde inte rätt diagnos. Att dagens läkare inte kunde rädda den unga kvinnan är svårare att förstå. Hennes familj är god för runt 10 miljarder dollar så man kunde konsultera de allra bästa läkarna. Det kan ha varit problemet. Man kan ha konsulterat för många läkare och inte låtit dem göra sitt jobb ifred.

måndag, februari 22, 2021

Tal om bok

Benny Carlson, professor emeritus vid Ekonomisk-historiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, om Europa mot katastrofen i Statsvetenskaplig Tidskrift:
"Trots det långa svepet genom mellankrigstiden blir framställningen ingen ytlig upprepning av allmängods utan bjuder, med hjälp av rikliga citat ur dags- tidningar, politiska tal, dagböcker, memoarer och till och med erfarenheter ur den egna familjehistorien, på en överraskande mängd detaljer."

tisdag, februari 09, 2021

Antigurun

Ibland brukar folk jag känner be mig om aktietips. De senaste tio tolv åren har jag avrått folk från att köpa Amazon, Google (Alfabeta), Facebook och Bitcoin. Så sent som för tre år sedan frågade en kompis mig hur jag såg på Tesla. När jag bestämt avrådde honom från att köpa aktier i detta ”konkursbo” stod aktien i 35 dollar. Han satsade ändå 200 000 dollar och idag handlas aktien för runt 860 dollar.
Ett skäl till att jag ofta haft så fel var att jag inte förstått samspelet mellan teknik och användare. Googles framgångar byggde, tänkte jag mig, bara på en matematisk formel. En dag kommer någon på en bättre sökalgoritm och då är det slut med Alfabeta. Men idag har företaget så mycket information om folks sökvanor att konkurrenter inte kan komma ifatt. Facebook behöver inte ens längre ha en attraktiv plattform eftersom det som intresserar användarna är det faktum att alla andra redan är där. Amazon, Facebook och Googles enorma vinster är bara möjliga så länge som USA och EU tillåter de här företagens monopolliknande ställning.
Jag blev förvånad när Tesla började gå med vinst nyligen men pengarna kommer inte från biltillverkning utan från miljölagstiftning. En del amerikanska delstater kräver att minst 15 procent av sålda bilar inte ska släppa ut koldioxid. De biltillverkare som inte når upp till den nivån kan köpa rättigheter från tillverkare med överskottskapacitet. Förra året fick Tesla in 1,6 miljarder dollar på dessa miljökrediter men bara 721 miljoner dollar på försäljning av bilar. Trots att varje bil alltså säljs med stor förlust förblir Teslas värdering skyhög. Och nu när de går med ”vinst” så tvingas amerikanska indexfonder att köpa in sig i Tesla även om de inte tror på företaget, vilket eldar på kursen ännu mer. I år ska Tesla också dra in 5 miljarder dollar på att sälja nyemitterade aktier, vilket innebär att företaget blir ännu mindre beroende av bilförsäljningen.

Vitsen med Lenin

Det var jippo igår för Nina Björk som fått årets Leninpris. Och Kalle Holmqvist som fått ta emot det mindre priset uppkallat efter Robbespierre. Om det Leninpris som Sovjetunionen delade var en tragedi är det som en kapitalist i Varberg skapat för att marknadsföra sitt hotell kanske mer åt det farsartade.

söndag, februari 07, 2021

Meditation över lydnad och frihet

Här är en (fri) översättning av ett utkast till artikel som Simone Weil (1909-1943) skrev 1937. Att texten inte var avsedd för att bli publicerad förklarar den ibland något komplicerade meningsbyggnaden.
Att de största talen underkastar sig de mindre, ett fundamentalt faktum i nästan alla sociala organisationer, har inte upphört att förundra de som tänker efter lite. I naturen ser vi hur de tyngre vinner över de lättare, hur mer fertila raser tränger bort andra. Hos människan tycks dessa klara förhållanden vara vända upp och ner.
Daglig erfarenhet säger oss att människan inte bara är ett fragment av nature, att det mest högstående hos människan, vilja, intelligens, tro, varje dag skapar olika typer av mirakel. Men här är det inte frågan om detta. Den hänsynslösa nödvändighet som har hållit och håller slavmassorna på knä, de fattiga massorna, de underkastade massorna, har inget spirituellt över sig; den är analog med allt det som är brutalt i naturen. Och ändå utförs den uppenbarligen efter lagar som strider mot naturens. Det är som om grammet dominerar över kilot i den sociala vågskålen.
En ung La Boétie formulerade frågan i sin Avhandling om frivillig träldom (1).Han gav inget svar. Med vilka rörande exempel skulle inte vi idag kunna bekräfta hans lilla bok, vi som ser hur i ett land som täcker en sjättedel av jordens yta, en enda man får en hel generation att blöda! Det är när döden härjar som lydnadsmiraklet blir iögonfallande. Att många människor av rädsla för att bli dödade av honom underkastar sig en enda är förvånande men hur ska man förstå att de förblir underkastade till den grad att de dör på hans order? Hur upprätthålls lydnaden när den bär på minst lika stora risker som upproret?
Medvetandet om den materiella världen vi lever i kunde utvecklas från det ögonblick när Florence, efter så många andra underverk, genom Galileos förmedling, gett mänskligheten kraftbegreppet. Det var också först då som det materiella kunde organiseras för industrin. Och vi som har pretentioner att organisera den sociala miljön, vi kommer inte att besitta ens den mest elementära kunskap så länge vi inte tydligt utformat en föreställning om social kraft. Samhället kunde inte ha sina ingenjörer så länge det inte haft sin Galileo. Finns det idag någonstans i världen en tänkare som ens vagt kan föreställa sig hur det kommer sig att en man i Kreml kan kapa vilket huvud som helst inom Rysslands gränser?
Marxisterna har inte hjälpt oss att se problemet klarare genom att välja ekonomin som nyckeln till den sociala gåtan. Om man betraktar samhället som en kollektiv varelse, då kommer detta stora djur, som alla djur, huvudsakligen att definieras genom det sätt som det tillägnar sig föda, sömn, skyddar sig mot oväder, livet i korthet. Men samhället sett i sitt förhållande till individen kan inte bara enkelt definieras genom produktionsmetoderna. Man tar till alla möjliga subtiliteter för att göra kriget till ett fenomen som i grunden är ekonomiskt men det är uppenbart att krig inte är produktion utan destruktion. Lydnad och befallande är också fenomen som produktionsförhållandena inte tillräckligt kan förklara. När en arbetare utan jobb och utan understöd tyst går under på gatan eller i slummen kan underkastelsen som sträcker sig ända in i döden inte förklaras som ett resultat av kampen för överlevnad. Den enorma förstörelsen av vete och kaffe under krisen är ett lika talande exempel. Kraftbegreppet, inte begreppet behov, är nyckeln som gör det möjligt att tyda sociala fenomen.
Galileo kunde personligen vara tillfredsställd efter att ha använt så mycket genialitet och integritet åt att dechiffrera naturen; han mötte trots allt bara motstånd från en handfull mäktiga män som specialiserat sig på tolkning av skrifterna. Studier av den sociala mekanismen störs av passioner som återfinns hos alla. Det finns knappast någon som inte antingen vill omstörta eller bevara de nuvarande sociala relationerna mellan ordergivande och underkastelse. Passioner lägger en dimma över vårt sinne och döljer vad historien visar: att massorna överallt domineras och att några få håller i piskan.
De på den sidan som vänder sig till massorna vill visa att denna situation inte bara är orättfärdig utan också omöjlig i alla fall inom en nära eller avlägsen framtid. De andra, de som önskar bevara ordningen och privilegierna, vill visa att underkastelsen inte är tung, eller rent av sker med samtycke. Bägge sidor kastar en slöja över den sociala mekanismens radikala absurditet i stället för att se på denna uppenbara absurditet i världen och analysera den för att finna maskinens hemlighet. Det finns ingen annan metod, oavsett vilken fråga man ställer, än att tänka efter. Förundran är som Platon sa vishetens fader. (2)
Eftersom det stora antalet lyder och lyder så pass att det accepterar lidande och död medan det lilla antalet befaller är det inte sant att antalet är en styrka. Antalet är, oavsett vad fantasin får oss att tro, en svaghet. Svagheten finns på den sidan där man är hungrig, där man blir utmattad, där man vädjar, där man darrar, inte på den sidan där man lever väl eller där man beviljar nåd eller där man hotar. Folket är inte underkastat trots att det är antalet utan för att det är antalet. Om en man slåss mot tjugo på en gata kommer han förmodligen lämnas död i rännstenen. Men på en vit mans order kan tjugo annamitiska [vietnamesiska] kulis [bärare] , den ena efter den andre, slås med en sjambok [boskapspiska] av en eller två arbetsledare.
Motsägelsen är kanske inte uppenbar. De som ger order är självklart alltid färre än de som lyder. Men just genom att de är få utgör de en helhet. De är just för att de andra är för många som de bara är isolerade individer. Så kan en pytteliten minoritets makt trots allt grundas på antalets makt. Denna minoritet tar hem spelet med marginal i antal gentemot var och en som utgör majoritetens flock. Man får inte dra slutsatsen att massornas organisering skulle kasta om relationen för den är en omöjlighet. Man kan bara skapa sammanhållning inom en liten samling människor. Bortom detta finns bara en sammanställning av individer; dvs svaghet. Det finns emellertid tillfällen då det inte förhåller sig så. Under vissa tillfällen i historien flämtar massorna till; deras andning, deras ord, deras rörelser synkroniseras. Då kan inget stå emot dem. Då är det äntligen de mäktigas tur att lära sig hur det känns att vara ensam och avväpnad, och de darrar. Tacitus har i några odödliga sidor som beskriver ett militärt uppror förmått göra en perfekt analys av fenomenet: ”Det främsta kännetecknet på djupgående rörelser som inte kan blidkas är att de inte sprids eller styrs av några utan att de exploderar tillsammans, att de tiger tillsammans, med en sådan enhällighet och en sådan bestämdhet att man skulle kunna tro att de agerade på kommando.” Vi bevittnade ett mirakel av den typen i juni 1936 och intrycket av det lever ännu kvar.
Sådana stunder varar inte även om de olyckliga innerligt önskar att de ska vara för alltid. De kan inte vara, för den enighet, som skapas i en så stark och allmän känslomässig eld är inte förenlig med något metodiskt agerande. Den leder alltid till att alla aktiviteter ställs in, och att det vardagliga livets gång avbryts. Denna paus kan inte förlängas, det vardagliga livets gång måste gå vidare, var dags sysslor göras klart. Massan upplöses på nytt i individer, minnet av dess seger bleknar, den primitiva situationen, eller en motsvarande situation, återupprättas steg för steg, och även om härskarna under tiden bytts ut så är det alltid samma som lyder.
Makthavarna har inget viktigare intresse än att förhindra att de underkastade massornas kristalliseras så här eller i alla fall, för det går inte alltid att stoppa, att göra det så sällsynta som möjligt. Att samma känsla samtidigt skakar om ett stort antal olyckliga, det sker ofta, det är resultatet av sakernas naturliga tillstånd, men vanligtvis är denna känsla knappt vaken, den är undertryckt av känslan av oundviklig vanmakt. Att underhålla denna känsla av vanmakt är den första punkten i en smart härskarpolitik.
Människans sinne är otroligt flexibelt, benägen att härma, benägen att böja sig inför yttre förhållanden. Den som lyder, den vars rörelser, smärtor, glädje, bestäms av andra, känner sig underlägsen, inte som till följd av en olycka utan av naturen. I andra änden, högst upp, känner man sig överlägsen och dessa båda illusioner förstärker varandra. Det är omöjligt även för det starkaste sinnet att i sitt inre bevara medvetenheten om sitt värde när denna medvetenhet inte stöds av något yttre. Kristus själv, när han såg sig övergiven av alla, hånad, föraktad, när hans liv ansågs värdelöst, förlorade för ett ögonblick tron på sitt uppdrag; vad annat kunde ropet: Min gud varför har du övergivet mig” betyda? Det verkar som att någon mystisk underlägsenhet predestinerar de som lyder att lyda för all evighet; och att varje tecken på förakt, även marginella, som deras överordnade eller likar utsätter dem för, att varje order de mottar, framförallt varje gång de själva underkastar sig, bekräftar dem i denna uppfattning.
Allt som bidrar till att ge dem i botten av den sociala hierarkin känslan av att de har ett värde är i sig självt i viss mån subversivt. Myten om det sovjetiska Ryssland är det såvitt den kan ge den kommunistiske fabriksarbetaren som avskedats av sin chef känslan av att han trots allt har Röda armén och Magnitogorsk bakom sig, och tillåter honom att bevara sin stolthet. Myten om den oundvikliga revolutionen, även om den är mer abstrakt, spelar samma roll, det är något, när man är eländig och ensam att ha historien på sin sida. Kristendomen var också i början farlig för ordningen. Den uppmuntrade inte de fattiga, slavarna, att avundas makthavarnas ägodelar , tvärtom, men den gav dem känslan av ett inre värde som satte dem på samma nivå eller högre än de rika och det var tillräckligt för att hota den sociala hierarkin. Det dröjde inte länge innan den rättade sig, och lärde sig att upprätthålla lämpliga skillnader mellan fattiga och rikas bröllop och begravningar och att förpassa de olyckliga till bänkarna längst bak i kyrkan.
Den sociala kraften kommer inte utan lögner. Allt av det mest högstående i mänskligt liv, alla försök att tänka, att älska, fräter på ordningen. Tanken kan på lika goda grunder vara vissen som revolutionär ur en synvinkel, och kontrarevolutionär ur en annan. När den oavbrutet skapar värderingsmåttstockar ”som inte är av denna värld” är den fienden till de krafter som dominerar samhället. (…)
Intelligensen, kärleken, heligheten, förtjänar fullt den förebråelse man inbland framför mot dem för tendensen att förstöra det som är utan att skapa något i dess ställe. När det gäller de som vill tänka, älska och föra över till politisk handling all den renhet som deras hjärta och sinne ger upphov till så kan de bara gå under, slaktade, övergivna, till och med av sina egna, fördömda av historien efter sin död, som [bröderna] Gracchus. Resultatet av en sådan situation, för alla människor som önskar allmänhetens bästa, blir ett sönderslitet hjärta som inte kan lagas. Att delta, även på avstånd, i spelet kring de krafter som formar historien är inte möjligt utan att smutsa ner sig eller att i förväg döma sig själv till nederlag. Att ta skydd bakom likgiltighet eller i ett elfenbenstorn är knappast heller möjligt utan en stor dos av omedvetenhet. Formuleringen ”det minst onda” som fördömts så genom socialdemokraternas användning är då det enda möjliga [förhållningssättet], under förutsättning att man tillämpar den med en kylig klarsynthet.
Den sociala ordning, säkerligen nödvändig, är i grunden dålig, oavsett hur den är [utformad]. Man kan inte förebrå dem som den krossar att undergräva den så mycket de förmår; när de ger upp är det inte resultatet av goda kvalitéer, det är tvärtom resultatet av en förödmjukelse som dödat deras virila energi. Man kan inte heller förebrå de som organiserar dess försvar, inte heller för att de utgör en sammansvärjning mot allmänhetens bästa. Striden mellan grannar beror inte på en brist på förståelse eller god vilja; den är avhängig sakernas natur, och kan inte blidkas, utan bara kvävas med kraft. För var och en som tycker om frihet är det inte önskvärt att den försvinner, utan bara att våldet begränsas.
1. Weil nämner egentligen titeln på en tidig version av denna skrift (Contre-un) 2. När Weil citerar ur grekisk litteratur brukar hon själv ha gjort översättningen. Det stycke som hon kanske tänker på låter så här i Jan Stolpes översättning: ”Undran är ju i hög grad ett sinnestillstånd för filosofer, det är undran som är början till all filosofi….” Theaitetos, 155 d