tisdag, juni 19, 2018

Sommaren 1981

Jag tror det var sommaren 1981 som morsan släpade med mig till Ajaccio. Det var en kort flygtur från Nice. Alla gator, torg, fik, restauranger och hotell hette Napoleon. I skuggan av en Napoleonstaty spelade några gubbar kort och snart var jag en i gänget.

Plötsligt blev de stela, tystnade ett ögonblick innan de började prata med konstiga röster om mig. En klappade mig nedlåtande på huvudet. Att korsikaner var konstiga kände jag till efter att ha läst Asterix på Korsika men det blev ändå något av en kulturchock att tre vuxna människor låtsas att de inte just förlorat i Rami mot en tioåring.

Att vuxna kunde vara konstiga kände jag också till. Kannibal-Jean, min farmors systers man, blev alltid vansinnig när han han förlorade. Det kvittade i vad eller med vem han spelade. Inte ens inför sina små barnbarn kunde han behärska sig. När jag var sjutton och vann ett parti schack mot honom anklagade han mig för att ha fuskat.

Men gubbarna i skuggan av statyn var annorlunda. Jag undrade länge vad som var sjukast: att vuxna män blir upprörda över att ett barn vinner ett kortspel eller att de låtsas att det inte hänt? Men det var länge sedan när jag var lillgammal. Om jag varit mer av ett riktigt barn hade jag som den lille prinsen vetat att ”det bara är med hjärtat man verkligen kan se; ögat kan inte se det som verkligen är viktigt”.

Originalet och kopian

”När det fjortonde året (av den fascistiska eran) går mot sitt slut reser jag en stor olivkvist. Denna olivkvist växer från en enorm skog; det är en skog som består av åtta miljoner bajonetter som vässats väl och smitts av unga orädda hjärtan.”
Benito Mussolini 24/10 1936 Bologna

”Sett härifrån så skyms kvisten av skogen.”
Anthony Eden, telegram till den brittiska ambassadören i Rom


Han var originalet men kopian är kanske mer känd idag. Mussolini var förmodligen den enda människan som Adolf Hitler beundrade och tyckte om på riktigt. Men det tycks inte ha varit ömsesidigt. Mussolini var motvilligt fascinerad av den tyska krigsmaskinen men för Hitler kände han mest en blandning av förakt och rädsla. En italienare i exil beskrev träffande Mussolinis inställning till Hitler som en katt som fött en tiger.

När Mussolini fick höra att Chamberlain var på väg till Tyskland drog han slutsatsen att kampen var över. ”Så fort Hitler ser den gamle mannen kommer han att veta att han vunnit slaget. Chamberlain är inte medveten om det men att möta Hitler klädd i en borgerlig pacifists uniform är som att låta ett vilddjur smaka blod.” Originalet menade att Tjeckoslovakien bara var början. Kopian kommer snart göra upp med alla länder som upprätthåller Versaillesfördraget, spådde han och la till: ”Det är bättre att det sker med oss, än mot oss”.

Till skillnad från många andra förstod sig den brittiska utrikesministern Anthony Eden på dessa bägge herrar. Vad som fått Tyskland att närma sig Italien var ”inte dess trots mot Nationernas förbund; det var dess framgång. Så länge sanktionerna fortfarande var igång fanns det få tecken på närmanden mellan de två diktatorerna. Det var först när sanktionerna lyftes och nationernas förbunds stater erkände sitt misslyckande som det tyska folket, som bara respekterar kraft, fann något i Italien värt att uppvakta.” Om Storbritannien tycktes för angelägen att göra upp med Italien, för att skilja landet från Tyskland, eller för att undvika en konflikt, kommer Mussolini bara att bli mer intressant i Hitlers ögon. Det skulle också ge andra stater intrycket att London var svagt.

Edens insikt är dock inte mycket värd om man inte är starkare än fascisterna/sadisterna i fråga. Fascister föraktar svaghet men ser också andras styrka som ett hot. Och även när de är i underläge är risken stor att de genomför en chansartad attack i ett desperat försök att rädda sin egen självbild. Den japanska ledningen visste att de inte hade någon chans att vinna ett krig mot en industriell stormakt som USA. De faktorer som gjorde att Hitler försökte erövra Sovjetunionen var också de direkta orsakerna till att han besegrades. Hitler eftertraktade de råvaror och enorma ytor som ledde till hans undergång. Men som originalet sa: "Det är bättre att leva en dag som ett lejon än 100 år som ett får".

söndag, juni 17, 2018

Rob Rogers

hette en man som fick sparken från Pittsburgh Post-Gazett efter att ha jobbat där i 25 år sedan han ritat den här bilden...

lördag, juni 16, 2018

Tomma tunnor skramlar mest

Ja, rubriken är en metafor. Adam Smith påpekar, i Lectures on Rhetoric an Belles Lettres, att metaforer på sin höjd kan göra läsaren uppmärksam och stimulera hens fantasi, men hur stark effekt de än har så bevisar de naturligtvis ingenting i sig själva.

När Trump, apropå handeln, säger att Kina våldtar USA, så innehåller det naturligtvis ingen information om handeln. Man skulle kunna skriva att Trump själv nyligen blev våldtagen av Kim Jong-un, men han tycks ju ha gillat det, så det kanske inte är en passande metafor.

Trots att metaforer kan sägas vara tomma tunnor… så kan de ändå påverka oss. I en studie presenterade man samma statistik om hur kriminaliteten ökat i en stad men använde sig av olika metaforer för att beskriva ökningen. För en grupp beskrev man ökningen som att ett vilddjur härjade i staden. En annan grupp fick ökningen beskriven som ett virus. Trots att man alltså fick del av samma statistik reagerade de bägge grupperna olika. I vilddjursgruppen ansåg 71 procent att det behövdes hårdare tag i form av länge fängelsestraff osv. I virusgruppen var det bara 54 procent som var av åsikten. I virusgruppen var betydligt fler för förebyggande åtgärder. Men ingen uppgav naturligtvis att de påverkats av valet av metaforer.

Källa: Thibodeau, P.H., L. Borodisky Metaphores We Think With: The Role of Metaphore in Reasoning

fredag, juni 15, 2018

Snillen som slirar

”Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort”, menade Antoine de Saint-Exupery. Det låter bra men jag är inte säker på att jag kan använda det som ursäkt för att hålla min kommande bok om mellankrigstiden till runt 250 sidor. Boken skulle lätt kunna bli tio gånger så tjock utan att man får med episoder som är högst relevanta för andra världskrigets utbrott. Men det är sant att texter ofta vinner på att trimmas.

Till skillnad från mina tidigare böcker undviker jag att resonera själv kring händelserna och låter i stället materialet att tala för sig själv så ofta det nu går. Urvalet och framställningen lär ändå skvallra om hur jag mer eller mindre medvetet bedömer en händelse. Förutom de tillfällen då underhållningsvärdet styrt vad som fått komma med.

Egentligen skulle jag vilja återkomma till alla dagböcker, brev och memoarer jag läser för att titta närmare på hur olika aktörer drog sina slutsatser. Det var säkert inte klart för dem själva och är sällan uppenbart vid en första genomläsning. Igår såg jag till exempel att Churchill inte förmådde tillämpa vad han ansåg vara Storbritanniens ledande princip i utrikespolitiken – upprätthålla den europeiska maktbalansen – när det spanska inbördeskriget bröt ut. Det verkar ganska klart att hans känslor för regeringen i Madrid fick honom att överge maktbalanstänkandet och i stället ägna sig åt ett allmänt moraliserande. Känslorna tycktes också honom oförmögen att forma en realistisk bild av den legala regeringen i Madrid stod för.

Winston Churchill var brilliant på så många sätt men även många av hans vänner partikamrater ansåg länge att han saknade omdöme. Det katastrofala äventyret i Gallipoli under första världskriget är ett exempel. När han under andra världskriget, återigen som marinminister, initierade och organiserade det brittisk-franska försöket att besätta Norge gick det lika illa. Men den gången ledde bakslaget i stället till att Churchill fick ta över posten som premiärminister från Neville Chamberlain.

Begåvning och omdöme hänger inte alltid ihop. Franska UD hade (i likhet med det brittiska) extremt begåvade permanenta statssekreterare under tjugo och trettiotalet. Juristen Philippe Berthelot som jobbade där 1925-1933, var son till en kemist som ska ha varit lika känd som Louis Pasteur på sin tid. Berthelot hade ett elefantminne och kunde läsa kopiösa mängder då han bara sov tre eller fyra timmar per natt. ”På tio minuter sammanfattar han en situation som andra fördunklar på tre timmar.” sa Aristide Briand som själv sällan använde sig av sin läskunnighet. Till Bertholets många talanger hörde också att han talade de flesta västeuropeiska språk flytande, och behärskade flera asiatiska. På pappret ser han ut att ha varit en utomordentlig diplomat. Men han och hans begåvade brorsa var inblandade i bankmygel och frågan är om man såg utvecklingen klarare än många samtida kollegor som inte uppvisade hans talanger. Han var med och utformade Briands försoningspolitik med Tyskland och är säkert orättvist och efterklokt att anklaga honom för naivitet bara för att den inte fungerade. Inte ens så här långt senare är det lätt att veta om den hade kunnat förhindra andra världskriget. Men 1934, ett år efter att nazisterna tog makt, tycktes Bertholet inte ha insett att den tiden var förbi: ”Tyskland kommer mig att tänka på en hund som skäller för att den är bunden och som kommer och slickar ens hand, då den blivit lössläppt. Hitler kommer att befria hunden och sedan blir allt sig likt.” Bertholet efterträddes av en ung man som senare skulle få Nobelpriset i litteratur för sin poesi men som aldrig tyckte att det var värt att skriva en bok om vad han egentligen gjorde och sa under åren som ledde fram till andra världskriget.

torsdag, juni 14, 2018

Folkviljans problem

Trump har rätt skrev nyligen George Monbiot i The Guardian. Handelsavtal borde regelbundet omförhandlas av demokratiskt valda ledare. Det kan tyckas självklart men det är också problematiskt. Det är inte främst det att kapitalism och demokrati har svårt att samsas. Det problematiska är, som Jacques Ellul ofta påpekat, att det finns en konflikt mellan vårt teknologiska och teknokratiska samhälle och demokratin. Ett kärnkraftverk är inget man rimligtvis kan rösta om att ha eller avskaffa varje valår. Huruvida det drivs i vinstsyfte eller inte är mindre viktigt. Kärnkraftverk, handelsavtal är precis som sjukhus, tåglinjer, eller skolsystem, inget man rimligtvis kan skrota varje gång en ny regering tillträder. Enskilda regler handelsavtal kan visserligen revideras regelbundet, precis som man kan lägga till eller ta bort säkerhetssystem på befintliga kärnkraftverk, men det finns en konflikt mellan det teknokratiska samhällets behov av långsiktig planering och vad väljarna önskar vid en enskild tidpunkt. Detta är svårt att komma ifrån även om de beslut som fattats är dåliga eller rent av skadliga. Personligen skulle jag gärna vilja förbjuda all vinstdriven vård, och vinstdriven skola, men det går knappast att ändra lagen varje gång riksdagen får en ny majoritet. De som vill ha vinster i välfärden skulle med rätt kunna klaga på att deras vilja inte ens kan respekteras när de är i majoritet, då det vore omöjligt att hitta någon som är beredd att satsa på så kortsiktiga projekt. Teoretiskt skulle man kanske kunna kringgå detta genom att låta riksdagen sitta tjugo eller trettio år mellan valen…

onsdag, juni 13, 2018

Baron Lördag

Just nu är det mycket snack om tullar hit och dit men det finns ju andra faktorer som påverkar hur handeln ser ut. Trots att det är högkonjunktur i USA kommer det amerikanska federala budgetunderskottet att bli runt 860 miljarder dollar i år, vilket jag får till runt 4,5 procent av BNP. Nästa år förväntas underskottet bli ännu högre. Det beror på Trumps massiva skattesänkningar, och att han i stort sett godkänt alla sociala utgiftsprogram som demokraterna föreslagit.

Amerikanerna har valt att konsumera mer än de producerar och klagar sedan på att omvärlden förser dem allt de vill ha i utbyte mot gröna sedlar, obligationer och andra former av värdepapper. Förmodligen hade påverkan på handelsbalansen blivit något annorlunda om underskottet inte tillkommit genom att man sänkt skatten för höginkomsttagare, och i stället spenderat dem på infrastruktur eller de som har det sämst ställt. Låginkomsttagare konsumerar färre importvaror, men i det stora hela hade man ändå skapat ett stort underskott i handeln med omvärlden.

Om Sverige förvandlade sitt budgetöverskott till ett underskott på 4,5 procent av BNP skulle vi kunna sätta sprätt på runt 200 miljarder kronor extra per år. Det betyder, om jag hållit reda på alla nollor, 22 000 kronor extra per svensk man, kvinna och baby. Jag har svårt att se hur vi skulle kunna behålla ett överskott i bytesbalansen på 151 miljarder kronor (2017) om vi samtidigt spenderar ett par hundra miljarder kronor extra. Man kan ju inte både exportera en Volvo och använda den själv. Men vi kan ju alltid skylla på oschysta handelsregler.

Pappa Bush kallade Ronald Reagans tro på att massiva skattesänkningar skulle finansiera sig själva för Voodooekonomi. Idag har Baron Lördag, kyrkogårdens herre, en av dödsandarna i Voodoo, flyttat in i Vita Huset.

Bild: stulen av Samuel Carter.

tisdag, juni 12, 2018

Syner av det osynliga

Efter att ha träffat Hitler för första gången kunde Neville Chamberlain rapportera att diktatorn såg ut som den ”mest ordinär lilla hund man kan tänka sig”. När Lord Halifax besökte Berlin kände han först inte igen Hitler. Halifax tog honom för en lakej och var på väg att lämna över sin hatt till diktatorn när den tyske utrikesministern viskade ”Der Führer” i hans öra. En av Hitlers tidigaste anhängare och beundrare, Ernst Hanfstaegl, använde ordet ”obetydlig” i sina memoarer för att beskriva sitt första möte med den unge Hitler 1922. Hanfstaegl tyckte han såg ut som ”en krypare på en järnvägsrestaurang”. Men när Hitler sedan började tala tog han andan av publiken. Det hände ofta att Hitler inte såg ut som Hitler för de som mötte honom första gången.

Det är ett fenomen de flesta av oss möter i olika sammanhang. När vi ser en bild på en radiopersonlighet, till exempel, som vi kanske lyssnat på i flera år, blir vi ofta förvånade. Det var ju inte så vi föreställde oss att personen såg ut. Men om någon ber oss beskriva hur vi trodde att personen såg ut är det inte säkert att vi kan säga något. Allt det här är exempel på människans förmåga att se det osynliga, som den franske filosofen Clément Rosset tar upp i sin lilla essäbok L´invisible. Rosset talar om vår ”kapacitet för anti-perception” eller vår förmåga att inte se det vi har framför oss och vår förmåga att se, eller tro oss se, det som inte finns. ”Men vad ser man när man inte ser något?” Och ”vad tänker man när man inte tänker på något?”.

Om Hitler inte var sig lik, för att återgå till min eget exempel igen, var det för att han skilde sig från den föreställning som folk hade av honom. I konflikten mellan verklighet och illusion är det alltid illusionen som segrar. Det är av detta skäl som Hitler förefaller otydlig och förvirrande, ju närmare man befinner sig honom, och klarare på håll. Det är av samma skäl som vi ofta har en tydlig föreställning om länder vi aldrig besök, och ibland känner oss mer osäkra på länder vi känner väl. Många som besökte Hitler första gången föreställde sig honom annorlunda men sanningen är att den Hitler aldrig existerat, och att en bild av någon som inte existerar inte går att återge. Det handlar om illusionen av en föreställning. Det finns alltid mindre i verkligheten än i förväntan; det finns alltid mer i namnet Hitler än i verklighetens Hitler; han är stor på håll men liten när man kommer nära. Det är kanske ett skäl till att Baudrillard brukade hävda att sanningen inte intresserade någon.