måndag, november 20, 2017

Sanslöst på UNT

Nätverket för jättegamla män som behöver massor med uppmärksamhet (Klimatsans) har återigen fått in en debattartikel i UNT (Atmosfärens tjocklek gör planeten beboelig). Den här gången är det Jan-Olov Liljenzin, en åttioett år gammal kemist, den åttiosjuåriga kirurgen Tore Scherstén och en annan äldre herre som säkert varit balettdansös eller något i sammanhanget lika relevant som yrar om växthuseffekten. Att vi har pressfrihet och yttrandefrihet betyder inte att tidningar behöver ta in vilket strunt som helst. Om några avdankade fjärilsforskare skrivit ett inlägg om att tobak inte orsakar cancer hade den inte blivit publicerad idag eftersom forskningsläget är entydigt. Och det förhåller sig på samma sätt med växthuseffekten. Att människans hjärnor har tjocklek är en förutsättning för att vi ska kunna tänka men det är uppenbart inte det enda som krävs.

söndag, november 05, 2017

Klokare än en griskulting?

En äldre snattande kvinna i Thailand blir arresterad av polisen. Nyheten skapar stress hos kvinnans dotter som bor i Sverige. Dottern avreagerar sig på sin man genom att skälla ut honom för en struntsak. Mannen blir sur och säger, kanske utan att ens tänka på det, något oförskämt till en kassörska på Ica som i sin tur…

Redan de gamla stoikerna menade att världen styrs av kedjor av händelser som vi inte har någon kontroll över. Det enda vi kan eller bör kontrollera är hur vi reagerar dessa händelser. Vi kan inte stoppa krig, seriemördare eller alla sjukdomar men vi kan välja att inte låta katastrofer påverka oss för mycket. Den som klagar på sitt öde är som griskultingen man skär halsen av, hävdade till exempel Marcus Aurelius.

Stoicismen var en populär filosofi inom den romerska överklassen i århundraden. Tanken att man inte kan förändra världen utan bara hur man reagerar på världen tilltalar naturligtvis de som har makt. Om man inte kan göra något åt orättvisor och tragedier i världen kan man inte heller kritisera makten. Allt i naturen har dessutom ett gott syfte. Vissa djur kan man äta och loppor kan få oss att inte ligga kvar allt för länge i sängen.

Stoikerna ansåg att dygden var det viktigaste för ett gott liv. Dygden var rent av det enda som hade någon betydelse. Hälsa, lycka och välstånd var oviktigt. Det var därför som Seneca kunde säga paradoxala saker som att: ”Jag känner ingen olyckligare än dem som aldrig drabbats av olycka”. Så både AIDS och Donald Trump kan ses som möjligheter till att utveckla stoisk dygd.


Publicerad i Tidningen Kulturen

lördag, november 04, 2017

Tankar om tankar

Det har inte blivit många artiklar eller många sidor på nya boken det senaste halvåret. Kanske har jag haft för mycket annat att pyssla med. Kanske har jag varit trött och uttråkad. Det är förklaringar som kräver sina egna förklaringar och kanske är det just den typen av dilemma bidragit till att jag gått på tomgång ett tag.

När vi sålde lägenheten i Nice märkte jag att många av skälen blev klara för mig först efter att jag flyttat ur mina pinaler och lämnat över nycklarna. Argumenten blev så många fler och mer övertygande efter att beslutet att sälja fattats. Och jag märker att det är likadant nu när jag krängt lägenheten i Linköping. Och så har det ju också varit vid många krig. Först tar man till vapen, och sedan kommer de flesta argumenten.

En forskare har fört fram tanken att vårt språk kanske är lite som hundens svans. Den signalerar vad hunden känner men ingen tror väl att man kan påverka hunden genom att vifta dess svans. Människor debatterar ofta men hur ofta låter vi oss påverkas av argument? Jag undrar om det finns en enda mäklare i Sverige som läst och tagit intryck av Per Björklunds utmärkta bok Kasinolandet Bostadsbubblan och den nya svenska modellen.

Eller ta stoicismens grundare, Zenon. Hur förvånad bör man vara av att en ruinerad affärsman utvecklar en filosofi som predikar att rikedom är helt oväsentligt för ett gott liv? Om något tankesystem dominerar världen så måste det vara efterrationaliseringarnas filosofi. Nu fanns det visserligen många rika stoiker som höll med Zenon om att pengar saknade värde men ingen tycks ha gett bort eller försummat sin förmögenhet. Speglar ord eller handlingar bäst vad folk tror?

Gideon Eriksson

En strandkant med gul vass, brun lera, brunt gräs, bruna stenar. Det ligger kritvit snö på delar av isen och där finns en mörk vak. På andra sidan sjön kan man se bruna trötta träd. Här finns inga människor, inga djur och det tycks vara vindstilla. Om jag varit med den där vinterdagen 1990 då Gideon Eriksson målade tavlan hade jag förmodligen blivit uttråkad av landskapet redan efter några minuter. Men det blir annorlunda när man ser det med någon annan människas händer. Jag har flera av oljemålningar av Eriksson med liknande motiv. De visar en tomhet som känns fylld med något ogripbart.

torsdag, oktober 19, 2017

Om en rätt liten hund

Kobi tycker att jag är en hotfull figur. Det är väll därför han skäller varje gång jag kommer på besök. Men så fort jag håller något gott i handen glömmer han bort att vara rädd för mig. När den sista mumsbiten är borta gör min närvaro honom panikslagen igen. Jag tyckte länge att Kobi var det löjligaste jag sett. Men sedan flyttade Donald Trump in i Vita Huset.

Världens mäktigaste man hatar alla som har tomma händer och kan inte dölja sin förtjusning när han bjuds på godsaker. Det är därför som Saudiarabien låtsas att de tänker köpa amerikanska vapen för över hundra miljader dollar. Resultatet blir att Trump inte bara dansar svärdsdans med saudiska prinsar utan också ser till att Saudierna - som sprider Islamistisk propaganda och finansierar terrorverksamhet - aldrig omfattas av inreseförbuden.

Att Trump nu försöker förstöra kärnernergiavtalet med Iran har mer att göra med de hägrande saudiska godbitarna än något genuint intresse för internationell säkerhet. Saudiarabien avskyr Iran (oavsett vilken typ av regering som styr i Teheran) och har köpt inflytande i Washington. Den amerikanska Israellobbyn, som ger stora bidrag till valen, vill också se en konfrontation med Iran.

Egentligen är Kobi klokare än Trump. Kobi ser till att äta allt jag har i handen innan han återupptar sitt skällande. Till skillnad från Trump, så skulle Kobi aldrig låta sig påverkas av vaga löften om godbitar. Om Kobi var USA:s president skulle han säga att de civila flygplan för åtta miljader dollar som Iran beställt av Bowing är en säkrare godbit än den där icke bindande inköpslistan som Saudierna skrivit på samtidigt som deras oljeinkomster sinar.

Kobi som inte är mycket större än en råtta gillar att springa fram mot mig och morra men han håller alltid ett respektfullt avstånd när mina händer är tomma. Kanske är Trump likadan men inte mycket talar för det. Det är ju inte Trump själv som kommer att gå i täten för ett eventuellt angrepp mot Iran. Presidenten undvek militärtjänsten när han var ung. Det är andra som tar riskerna, och de vet ju, som han nyligen sa till modern till en stupad amerikansk soldat, vad de gått med på när de låter sig värvas. Trump har ju också som affärsman en historia av att ta enorma risker - med andras pengar (bankers och medinvesterare) - men att vara försiktigare med sina egna.

Det paradoxala med kärnergivatalet med Iran som skulle göra världen säkrare är att det kan minska Irans säkerhet. Nu när man kan vara ännu mer säker än tidigare på att Iran inte har kärnvapen (Som Irak, och Libyen), och inte heller kan skaffa dem inom en nära framtid, så kan man bomba och hota landet utan större risk. Det får mig att tänka på den grekiska fabeln om när hararna höll tal i djurens folkförsamling och krävde att alla skulle bli jämlika. “Var är era klor och tänder?” undrade lejonen.

torsdag, oktober 12, 2017

Höststädning & hågkomster

Jag brukade ha en överdriven respekt för böcker men häromveckan slängde jag nästan tusen i soporna. Det mesta var sådant som knappast kan intresserar någon nuförtiden. Ordböcker, läromedel och fackböcker jag recenserat en gång i tiden; romaner. En dålig fransk encyklopedi jag fått av farmor och en svensk min morbror prackat på mig. En kursbok i geografi jag köpt på rea för endast 750 kronor 1992. Jag tror inte att ens någon välgörenhetsbutik hade varit intresserad av tre Ingvar Kamprad biografier. Det var svettigt att bära allt men kändes befriande att bli av med det.

Tyvärr är källaren fortfarande full med böcker. Det mesta är sådant jag skaffade innan jag fyllt trettio. Varför köpte jag nästan alla Ivar Lo Johannson böcker i stället för att låna dem på bibblan? Varför är jag inte som mina bibliotikariekompisar som i stort sett inte äger några böcker? Jean Paul Sartre gjorde sig av med de flesta böcker han var färdig med. Han lär inte ens ha ägt ett exemplar av allt han själv skrivit. Ju mer jag kastar, desto mer får jag lust att göra mig av med. Det är väl bra att böcker utan läsare blir till fjärrvärme.

Jag kastade också min gamla Silver stereo med enorma högtalare jag köpte för min första lön på sommarjobbet 1988 eller 1989. Jag har inte använt den på åratal. Den fungerade fortfarande bra men min Bose, stor som en klockradio, har bättre ljud. Borde jag inte också kasta hela pappersarkivet med mina gamla artiklar nu när mycket finns i den dammfria cyberrymden?

En dagbok jag skrev 1990 har inte hamnat i sopporna ännu. När jag var nitton hade jag tydligen en rätt borgerlig syn på den mänskliga naturen. Mitt minne av vad jag gjorde under en semester i Florida skiljer sig från hur jag beskrev händelserna när det begav sig. 19 åringen ger en rätt trevlig redogörelse för hur jag träffade Olga trots att jag nuförtiden mest minns pinsamheter. (Hennes pappa var domare i Colombia, och med tanke på hur flott lägenhet hon bodde i så var han förmodligen inte helt omutlig.)

Det enda intressanta med den här gamla dagboken är egentligen att 46 åringen inte är säker på om 19 åringen alltid menar det han skriver: “Ju mer jag lär känna folk, desto sämre tycker jag om dem”. Var jag verkligen så cynisk eller var det bara teater? (På högstadiet brukade jag upprepa något jag läst någonstans: “Jag har inga vänner. Jag har bara bekanta.” Det var roligt att uppträda som cyniker har jag för mig.)

Det här är ett problem jag stöter på under mitt nya bokprojekt. När jag läser politikers dagböcker, självbiografier eller tal från tjugo och trettiotalet är jag ofta osäker på om de tror på vad de skriver eller om de också spelar teater. Det är svårt att veta om de ljuger för sig själva eller bara säger vad de tror att andra vill eller behöver höra. Min dagbok (och gamla brev) har något av skönlitterära skrivövningar över sig. Var jag inte lite väl förtjust i Sartres roman Äcklet då?