tisdag, maj 14, 2019

Ny bok Europa mot katastrofen


Min nya bok kommer ut i slutet av juni men går att beställa redan nu på Verbal förlag. Det finns massor av böcker om andra världskriget men utbudet om vad som ledde fram till kriget är betydligt magrare.

Den brittiske historikern E.H. Carr jämför historieskrivande med att beskriva eller fotografera en bergskedja. Både fotografen och historikern är tvungna att välja en vinkel. Beroende på vilken vinkel man väljer kommer berget att se helt olika ut. Det innebär naturligtvis inte att alla perspektiv är lika rimliga. Man kan vara intellektuellt hederlig även om det är omöjligt att vara objektiv. Varje generation fotograferar en något annorlunda sida av berget.

onsdag, april 24, 2019

Kvinnor kan inte kasta boll

I slutet av nittiotalet spelade jag kubbs tillsammans med en man som arbetade med PR åt näringslivet. Det var en sommardag i Stockholms skärgård. Det andra laget bestod av hans fru och min flickvän. Jag var riktigt dålig och vi förlorade stort. Men mannen jag spelade med tycktes inte notera vad som hände. Han talade oavbrutet om att kvinnor var usla på bollsporter. Det enda som tydde på att han ändå någonstans var medveten om verkligheten var att hans patos växte ju mer våra förlustsiffror tornade upp sig.
När vi satt oss i vardagsrummet talade han om för oss hur dåliga svarta människor var i största allmänhet. En av hans två små adopterade svarta flickor kom in i rummet, ramlade och började gråta. ”Det var min fru som ville ha barn” förklarade han, utan att kasta en blick på ungen. ”Jag ville inte ha barn.” Jag undrar hur mycket självförtroende de har idag...

apropå SvD

Inflation

Killen i kassan på Monoprix i Nice: ”Hej. Det var ett tag sedan. Vad gör du nu för tiden?”

Kunden som bara köper chips och öl: ”Jag har pluggat. Tog en MBA; en Masters of Buisness Administration. ”

”Ja jag vet vad det är. Jérôme här har också en MBA.” Vänder sig till killen som arbetar i kassan intill: ” Jérôme, det var en MBA du tog va?”

Jérôme nickar.

måndag, april 15, 2019

Apropå min nya bok

Jag har en kompis som inte tror att månlandningen ägt rum. När jag undrade vad som fick henne att säga det svarade hon bara att den tekniska nivån på sextiotalet inte var tillräckligt hög för att man skulle ha lyckats med något sådant. Och eftersom hon har en ingenjörsexamen så är hon inte helt okunnig om teknik och fysik. När jag träffade henne för trettio år sedan var hon precis färdigutbildad kemist. Idag jobbar hon som läkare. Hon har läst en massa andra kurser på universitet också. Det är alltså en människa som har lätt att ta till sig kunskap. Jag har andra välutbildade vänner, en del av dem briljanta, med ännu konstigare föreställningar. Så fort de äventyrar sig utanför sin akademiska specialisering blir det mest konspirationsteorier eller värdelösa vilda spekulationer.

Jag tror allt mer att man ska se på åsikter som på kläder, religion eller sport. Den som försöker analysera en fotbollsmatch kommer aldrig att förstå varför folk är så engagerade. Det handlar om laget och att tillhöra ett lag. Att tillhöra grupper har varit bra för överlevnaden under mänsklighetens historia. Jag skrev en del om det i Informationskriget mot Iran. Att tro på en konspirationsteori skulle kunna jämföras med att äga en sportbil få har råd med. Netflexfilmen Behind the Curve, om folk som tror att jorden är platt, illustrerar rätt bra föreställningen att idéer först och främst handlar om att hitta ett hem.

Jag kom att tänka på allt det här igen när jag häromdagen läste den franske sociologen George Friedmanns krigsdagbok, Journal de Guerre 1939-1940. Han var kommunist men blev en paria bland andra kommunister då han snabbt insåg att Sovjetunionen inte var de som skulle befria arbetarklassen här i världen. Han beskriver träffsäkert hur andra begåvade och akademiskt framstående kommunister var helt oförmögna att resonera rationellt kring Stalins politik. Deras kommunism var mer av ”ett hem” än resultatet av en tankeprocess. Det hela förklarar också varför vi blir glada när vi träffar folk som tycker som oss.

Om vår förmåga att tänka först och främst är en mekanism för att producerar grupptillhörighet så är det inte konstigt att man i efterskott kan konstatera att så många begåvade människor så ofta varit oförmögna att förstå sin samtid. På trettiotalet fanns det till exempel bara två ledare, Paul Reynauld och Adolf Hitler som fullt ut förstod hur stridsvagnarna skulle påverka krigsföringen i nästa krig. Men när Reynauld kom till makten var det redan för sent för Frankrike. Att sätta fingret på hur de få människor som kan tänka nytt, eller identifiera det nya, gör det, i en konservativ värld är ett helt bokprojekt som kanske blir av en dag.

Men min nya bok, historien om andra världskrigets utbrott, har varit färdig ett tag. Jag ser den inte som ett "hem" men den är kanske ändå en liten tegelsten i något slags husbygge... Om korrekturläsningen går som planerat borde Verbal förlag få ut den i slutet av maj eller i juni.

fredag, mars 15, 2019

En tjugoårings tankar 1939

3 september 1939

De flesta tunisiska judar som ännu inte fått (franskt) medborgarskap ställer sig samma fråga:

- Ska jag ta värvning? Ska jag inte ta värvning?
Jag svarar omedelbart för jag har tänkt igenom saken.
- Nej.

Varför? Därför att jag är emot kriget och vill inte delta i det. Jag skulle bara delta om jag var tvungen. Jag tror till och med att om jag helt kunde fly från den ”civiliserade” mänskligheten medan den skar halsen av sig så skulle jag göra det helt lugnt utan samvetsskrupler. (…) Och för vem ska man kämpa? Finns det verkligen ett land som förtjänar att jag strider för det? Vilket land har inte plågat oss judar…(…) Jag erkänner att de så kallade ”demokratiska” länderna är de som plågat judarna minst. Så är det väl, och vi föredrar att de segrar… (…)
Jag vet att tyskarna skadat judarna men har amerikanska judar schweiziska eller andra judar tagit värvning? Nej, så varför skulle jag?

10 maj 1940

Min inställning: jag accepterar inte att behöva betala med mig själv, mitt liv, för idéer. (…) Mitt öde är kopplat till Frankrikes. Jag önskar dess seger. Men tror ni att det faktum att jag reser kommer att ändra dess utgång? Nej… en man mer eller mindre. Jag har tur som är tunisier. (…) Jag har accepterat att inte ha ett fosterland och ett konsulat för att inte behöva utstå militärtjänst. I likhet med min far och farfar. Och det finns inget skäl till att jag skulle avstå från detta privilegium…

19 maj 1940

Judarna har organiserat en ”Aktionskommitté för Frankrike”. De har redan samlat ihop 50 000 franc i Tunis. Det är allt som judarna kan ge: pengar. Trots mycket prat och insinuationer har det inte blivit någon frivilliga värvningen. Pengar, pengar. Det har ersatt allt.

Albert Memmi
Journal de guerre. 1939-1943
CNRS Editions

måndag, februari 25, 2019

Krig med Iran?

Det var länge sedan jag skrev något Iran på bloggen. Nu när EU vill normalisera förbindelserna med landet har i alla fall många europeiska opinionsbildare slutat att förvränga och förvanska vad vi vet om Teherans kärntekniska program och säkerhetspolitik. I torsdags publicerade Washington Post en artikel av Carl Bildt apropå att Trump försöker förstöra västvärldens säkerhetsöverenskommelse med Iran, vars resonemang kanske låter bekant för bloggens läsare:

”The only rational explanation for such a policy is that it seeks to create an excuse for a direct and open confrontation with Iran. If Tehran leaves what remains of JCPOA and resumes now banned nuclear activities, one can be dead certain that voices not just in Tel Aviv would claim that a nuclear bomb is imminent and that immediate military action must be taken.
Indeed, in an unfortunate tweet from the Warsaw conference, Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu seemed to say that the purpose of the meeting was to prepare for “war with Iran.”

BT följde upp med en ledare. Om ledande europeiska politiker bestämt sig för att låtsas att Trump vet vad han talar om hade den här ledaren aldrig blivit skriven. Frågan om Irans rättigheter att ha ett kärnenergiprogram är i praktiken också en del i USA:s försök att begränsa EU:s självständighet. Förhoppningsvis kommer det senare att bli ett tema på opinionssidorna i framtiden.

Bild: Är det kanske krigstrummor man hör (från Shibuya)

fredag, februari 22, 2019

De fejkade hatbrottens hierarki

En ung svart homosexuell skådespelare anklagas i media för att ha fejkat ett hatbrott mot sig själv. Amerikansk polis har mer eller mindre förklarat att Jussie Smollett är skyldig trots att ingen rättegång hållits ännu. Skandalen är naturligtvis ett problem för de som utsätts för riktiga hatbrott.

För ett par år sedan fejkade en ung judisk man tusentals hatbrott. Han gjorde över 2000 bombhot mot judiska institutioner i USA, Storbritannien, Australien och andra länder. Bland hans måltavlor fanns även flygplatser, skolor, Anti-Defamation League´s högkvarter i New York och den israeliska ambassaden i Washington. När Michael Kadar arresterades i mars tog vågen av hot slut. I början av förra året dömdes han till tio års fängelse i Israel. Men trots att Kadars fejkade hatbrott i en tusenfalt större omfattning än Smollett har media inte varit särskilt intresserade att rapportera honom.

På CNN webbsida får jag 88 träffar på Jussie Smollett och två på Michael Kadar. Google news ger 23 000 träffar på Smollett och 293 på Kadar. Detta trots att den uppmärksamhet som Kadar´s fejkade hatbrott fick i världens medier ändå var ojämförbart mycket större än den uppmärksamhet som Smollett hann få innan han avslöjades. Eller var det kanske just på grund av det.

onsdag, februari 20, 2019

Sikta mot stjärnorna

Sikta mot stjärnorna var titeln på en rätt befängd bok som kom ut på svenska i mitten av åttiotalet. Den drev tesen att folk kan lyfta sig själva i håret om de bara tror tillräckligt mycket på sig själva. I fredags följde Kristianstadsbladet upp med en ledare i samma stil med rubriken ”Alla kan nå stjärnorna – om vi siktar och övar”. ”En människas öde bestäms ju faktiskt inte av slumpen. Vårt öde formas av en kombination av yttre omständigheter och vår egen inställning och ansträngning. Den som ser det kan nå hur långt som helst.”

Men när CD skriver att man ”kan nå hur långt som helst” menar hon inte att man ”kan nå hur långt som helst”. ”Genom att inte rakt av jämföra sig med andra kan alla människor hitta något som de är bra på, om det så är försvar eller anfall i handboll, eller karriärval.
En del är bra på att renovera hus, medan andra är hejare på att laga mat eller göra bokföring.”
Rubriken borde således ändras till ”Alla kan bli lyckliga – om vi bara inte konkurrerar med de som är duktigare, eller jämför oss med andra”. Och CD har rätt i att pigan är lycklig om hon är nöjd med sin lott och inte drömmer för mycket.

Soldatliv 1939

"Sedan två veckor tillbaka har Pieter, kanske på grund av en mild feber, torra läppar. Han slickar på dem hela dagen för att fukta lite. Så var det i alla fall i början. Men allt eftersom har Pieters vana blivit riktigt oanständig. Han slickar sina läppar för att ta på sig, som unga pojkar som tar på sig genom fickorna, han ger sig själv denna ljuva kontakt med slemhinnor som det vore en sötsak. Samtidigt som han lyssnar på er, samtidigt som han till och med talar med er, intar han en förstulen och sensuell hållning och, för fram sin övre läpp, han drar till sig den undre i sin mun, som en förförare drar till sig en flicka, han suger på den, han fuktar den, och den svarar på hans uppmärksamhet med att svälla och trycka in sig i den enorma och uppsvullna munnen – och där, bara Gud vet vad han gör med den, tungor, frossartade smekningar, han biter också lite på den. (…) Men för att njutningen ska vara fullständig måste den åtföljas med ljud. Pieter omger sig alltid av en hop med småljud, torra eller mjuka, melodiösa och klagande eller lite förebrående, lite som en evig och änglalik sång över att han är övergiven åt sig själv. Medan han masturberar sin läpp ger han ifrån sig tusen feta smackningar som påminner om girigt diande…"

Ur Jean-Paul Sartres Les carnets de la drôle de guerre November 1939 - Mars 1940. 17 december 1939, s. 149-150