fredag, mars 31, 2006

Är vissa tabun mer tabu än andra?




I veckan publicerade Dagens Nyheter en teckning på en man med tjocka läppar, krulligt hår och kroknäsa. I stället för ögon hade han dollartecken. Hans höga hatt var prydd med en Davidsstjärna. Det hela var en satir på temat den giriga juden.

Efter att DN beskyllts för antisemitism av 200 upprörda judar som demonstrerat utanför riksdagen valde Svenska Dagbladet också att publicera bilden eftersom det var “deras journalistiska plikt att försvara yttrande och pressfriheten”. Det går ju inte låta mobben bestämma vad som ska stå i våra tidningar.

Även Göteborgsposten har tagit ett initiativ i kampen mot den svenska censuren genom att skänka alla prenumeranter ett klistermärke med det förbjudna hakkorset. Vi uppmanar också våra läsare att göra Hitlerhälsning på offentliga platser. Vi beklagar det obehag detta kan vålla bland judar, homosexuella och zigenare men yttrandefriheten är grunden i ett fritt samhälle.

Jag har förstås hittat på det här. Inga stora tidningar i väst publicerar numera antisemistiska teckningar.

Att publicera motsvarande bilder på muslimer är dock inte lika känsligt. När tidningar som danska Jyllandsposten, tyska Die Welt eller franska Charlie Hebdo publicerar bilder på Mohammed med en bomb i turbanen säger man att man gör det för yttrandefrihetens skull. Men om det verkligen handlade om yttrande- och pressfrihet borde man också kunna publicera antisemitiska bilder.

Yttrande- och pressfriheten är i praktiken begränsad. Ibland finns det juridiska hinder (förtal, hets mot folkgrupp eller förbudet mot innehav av barnpornografiska bilder) och ibland beror det på journalisters självcensur. Den senare beror på vad som är politiskt eller kommersiellt korrekt.

För franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo krävdes det inget större mod för att försvara pressfriheten, i detta fall eftersom man tredubblade sin upplaga som normalt är på 140 000 exemplar. Satir på temat "muslimer är terrorister" är inte ett problem på samma sätt som satir på “den giriga juden.” Det första är lönsamt, den senare förmodligen inte.

Att göra satir på temat “katolska präster våldtar små flickor fast ännu hellre små pojkar” är mer tveksamt. Kanske som teckning men knappst med fotografier. Inte för att vi skulle bry oss så mycket om katolikers känslor utan för att vi har minst lika starka sexuella tabun som den muslimska har religiösa. Fotografier på vuxna som förgriper sig på barn kan inte visas i media. Knappast ens om man klistrar på påvens huvud på manskroppen och kallar det satir. Unga, allt för unga flickor i sexuella postioner upprör våra känslor på ett helt annat sätt än inom den japanska kulturen där detta tabu är svagare.

De som försvarar medias rätt att strunta i muslimska kulturella tabun i yttrandefrihetens och pressfrihetens namn men samtidigt inte tänker överträda vår egen kulturs tabun är inte konsekventa. Ett hederligt val står mellan en total press- och yttrandefrihet där man har rätt att uppmana till brott, att förtala och ljuga om allt och alla eller en begränsad pressfrihet av dagens typ men där man också tar hänsyn till andra kulturers värderinmgar och tabun.

Publicerad i Östgötacorrespondenten

Inga kommentarer: