måndag, april 03, 2006

En världsmakt i motvind


Det var framför den berömda trappan från kultfilmen Exorcisten som det onda flög i mig. Ryggskott i Washington är inte behagligare än någon annanstans i världen men det finns i alla fall mycket att titta på här medan man plågas. Stan består mest av federala byggnader och museer. Tar man bort dem och alla ambassader återstår nästan bara universitetet. Och så den branta trappan.

Efter att ha köpt lite droger till ryggen fastnade jag en stund framför en av alla dessa federala kåkar. Vita Huset och många andra byggnader är visserligen ojämförligt mycket vackrare och mer imponerande men det hjälper inte. Energidepartementet är så oansenligt, trots sin storlek, att det sticker i ögonen. Det är den enda departement jag sett som saknar maktens markörer. Det har inga grekiska kolonner, örnar eller andra imperiemärken. Det är bara en modern byggnad som står på fula betongpelare. Man behöver inte ens gå runt den. Det är som om arkitekten velat understryka dess obetydlighet.

Energikrävande klimat

Det är missvisande. Det amerikanska energidepartementet är lika viktigt för USA som det irakiska för Irak. Amerikanska politiker är besatta av billig energi och alla som promenerat i en amerikansk storstad vet varför. Även utan ryggskott är de inte gjorda för att gå i. (Manhattan tillhör de få undantagen).

Amerikanska städer är sex, sju gånger större än europeiska med lika många invånare. Ingen annanstans har bilismen fått städerna att bre ut sig så mycket som i Nordamerika. Därför går också en genomsnittlig amerikan tolv gånger mindre än för hundra år sedan. Amerika är mer beroende av billig energi än Europa och det är det i stort sett omöjligt att ändra på det.

Teoretiskt skulle man kunna bygga om städerna men klimatet rår man inte på. USA har överlag ett mindre ekonomiskt klimat än EU. Det är kallare på vintern och varmare på sommaren vilket leder till att mer energi går åt till luftkonditionering och uppvärmning. Washington är också fruktat på sommaren för sin hetta och fukt.

Trots att det är sen söndagskväll och knappast någon jobbar på energidepartementet lyser en tredjedel av dess fönster. Någon vilja att spara energi tycks inte finnas ens bland den amerikanska energipolitikens expertis trots att man i genomsnitt förbrukar två och en halv gång så mycket energi som vi i Europa och att tillgången till energi anses vara en fråga om nationell säkerhet. Det mesta i Amerika drar mer energi och resurser än i Europa. Måltiderna är större, toaletterna förbrukar mer vatten och New York Times söndagsbilaga är fem gånger tjockare än Dagens Nyheters. Amerika behöver en rätt stor tugga av världens resurser för att upprätthålla sin generösa livsstil.

Alternativa energikällor

Carter är den enda amerikanska presidenten som på allvar oroades av den här utvecklingen. Inte minst när det gällde den effekt det skulle få på utrikespolitiken. Han försökte göra något åt USA:s växande behov av utländsk olja och höll ett tal om vikten av att vara självförsörjande på energi i juli 1979. I talet föreslog han ett tak på oljeimporten, lovade massiva investeringar för att utveckla alternativa energikällor och bad kongressen att satsa på kollektiva transportmedel. Men Carter begärde också uppoffringar. Amerikanerna borde sänka inomhustemperaturen en aning, och kanske gå med i en bilpool. Carter framförde rent av den hädiska tanken att man kunde låta bilen vara parkerad en dag extra nu och då.

Det var rationellt, nödvändigt och bidrog naturligtvis till att Carter inte blev omvald. Oljeindustrin, bilbolagen och väljarna föredrog i stället Ronald Reagan som lovade goda tider och ett överflöd utan ände.

Carterdoktrinen

När det var uppenbart att åtstramningspolitiken inte skulle kunna genomföras, lanserades i stället Carterdoktrinen:
“Alla försök av en utomstående makt att få kontroll över regionen kring Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på vitala amerikanska intressen och
sådana angrepp kommer att tvingas tillbaka med alla tillgängliga medel, inklusive militära”. (1)
Det var en seger för näringslivets kortsiktiga ekonomiska intressen i allmänhet och oljeindustrins i synnerhet. Den fredligaste av alla amerikanska presidenter tvingades formulera den politik som inneburit att den amerikanska militära närvaron i mellanöstern ökat varje år sedan dess.

Journalister och forskare koncentrerar sig oftast på att beskriva skillnaderna mellan de olika administrationerna eftersom det ligger i deras professionella intresse att kunna hitta dramatiska skillnader. Därför skrevs det också mycket om USA: s jakt efter en ny utrikespolitisk linje efter det kalla krigets slut. Men Carters presidentperiod visar hur betydelselöst det är vem som bor i Vita Huset.

Växande överflöd

Ett intressant undantag är den amerikanska statsvetaren Andrew J. Becevich. Han betonar i stället kontinuitet i politiken. Ända sedan Woodrow Wilson har alla administrationer strävat efter att öppna världen för amerikansk handel menar han. Felet med kommunisterna var inte så mycket deras syn på mänskliga rättigheter som att de var dåliga för amerikanska affärsmän. (2)

Inrikespolitiska frågor påverkar den amerikanska utrikespolitiken betydligt mer än förhållanden utomlands menar Becevich som är republikan och tidigare gjort en militär karriär:
“Det finns många olika inhemska frågor som har betydelse men två har en särskild tyngd: En önskan att känna sig säkra och en beslutsamhet om att försäkra sig om att den amerikanska ekonomin växer. Det senare är avgörande: Om vi inte skulle
kunna förvänta oss allt större materiellt överflöd skulle de sociala, politiska och konstitutionella lösningar som tillåter oss som individer att sträva efter ’frihet’ – hur vi nu än definierar den – bli problematisk.” (3)
Även den amerikanske strategen Immanuel Wallerstein betonar kontinuiteten mer än förändringar inom USA:s utrikespolitik. Det är lätt att peka ut Bush som en bråkstake men är han egentligen så mycket värre eller annorlunda än sina företrädare? Är det inte världen som förändrats mer än Washington? Bush framstår som en okänslig drummel gentemot sina allierade men det beror bara på att han möter ett motstånd som hans företrädare slapp, hävdar Wallerstein i sin senaste bok. (4)

Det var lätt att agera som en multilateralist om man visste att de andra i slutändan gav med sig. Och ingen amerikansk president har tvekat om att agera ensam. Det har sällan heller behövts. USA kunde länge räkna med ett närmast oreserverat stöd från Västeuropa och Japan. Vi kanske inte alltid gillade den amerikanska politiken men vi behövde dem. Vi behövde deras pengar för att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget och deras militära skydd.

Wallerstein hävdar att det egentligen var från andra världskrigets slut till 1970 som USA var världens enda supermakt. Sedan har USA blivit allt svagare. Man förlorade Vietnamkriget 1975, blev förödmjukade i Iran 1980 och drog sig snöpligt ur Libanon 1982 sedan 241 marinsoldater dödats i en attack. Det första Irakkriget visade världen att det gick att stå upp mot USA och överleva. Det andra Irakkriget kan mycket väl bli droppen som knäcker den amerikanska ekonomin ungefär på samma sätt som kriget i Afghanistan överansträngde Sovjetunionen. (5)

Gått förbi USA

Nu har Västeuropa och Japan som var mer eller mindre förstört efter andra världskriget kommit ifatt och på många sätt gått förbi Amerika ekonomiskt. Kina och Indien har förvandlats till besvärliga konkurrenter som dessutom driver upp världens råvarupriser. Men det som försvagat USA: s inflytande mest av allt i världen var Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut. När ryssarna lämnade scenen blev amerikanerna också politiskt och militärt överflödiga.

Mjukare ledarskap

Så när Bush nu ville klå upp Irak igen för att visa världen vem som är störst, mötte han ett motstånd som ingen annan president tidigare stött på. Bush talar om ondskans axelmakter, men det som verkligen oroar honom är axeln Paris, Berlin, Moskva som satte sig upp mot hans planer. Sovjets fall har gjort de Gaulles vision om ett Europa från Atlanten till Ural (eller Stilla havet) möjligt.

Det finns många tecken på att Wallerstein har rätt i att världen håller på att glida ur Amerikas grepp. Kanada som alltid ställt upp har för första gången vägrat att sända trupper och säger nu också nej till att delta i det kostsamma och tvivelaktiga missilförsvaret (stjärnornas krig).

Förr kunde Washington störta vilken latinamerikansk regim som helst (utom Castros) men kuppen mot Chavez blev ett förödmjukande fiasko. Brasilien, Argentina, Venezuela och Chile har alla valt vänsterregeringar som är kritiska mot den liberala politik USA vill se.

Även inom etablissemanget finns det dem som är oroade. President Carters säkerhetspolitiska rådgivare Zbigniew Brzezinski förespråkar i sin senaste bok att USA ska tala mjukare och lyssna på sina allierade. USA och EU kan tillsammans styra världen så vi bör hålla ihop, menar han. (“Tala mjukt men ta med en stor klubba” rådde Teddy Roosevelt). Men att USA och EU skulle vara jämställda verkar han inte förespråka. Det är fortfarande ett amerikanskt ledarskap vi talar om, låt vara mjukare till formen.

Världen klarar sig inte utan USA, menar Brzezinski, som ägnar mycket lite utrymme åt den ekonomiska utvecklingen och faktiskt på fullt allvar hävdar att vi riskerar krig i Europa om de amerikanska trupperna tas bort. (6)

Både Brzezinski och Wallerstein är övertygade om att USA tappar inflytande i världen och att detta är omöjligt att förhindra. Men genom ett klokare ledarskap går det dock att fördröja utvecklingen tror de. Bush och de neokonservativa menar dock att det går att skrämma världen till att följa USA. Det mesta talar för att det får motsatt effekt.

Den enda vägen

Den amerikanska utrikespolitiken är som den branta trappan från Exorcisten. Man är visserligen fri att gå åt vilket håll man vill men det lättaste är att gå neråt. Tjänstemännen på energidepartementet berättar för varje ny president att det är den enda vägen (7).

Väl där nere ser jag att det inte är en bra väg. Här finns bara en parkering och en bensinstation. Jag går upp igen, förbi det hemsökta huset och mot universitet och civilisationen.

(1) Citat hämtat från Andrew J. Bacevich The New American Militarism How Americans are seduced by War S. 181 (Oxford University Press)
(2) American Empire The realities & consequences of U.S: Diplomacy Andrew J. Bacevich (Harvard University Press)
(3) Från en opublicerad intervju med Becevich
(4) Alternatives: the United states confronts the world Immanuel Wallerstein (Paradigm)
(5) Många israeliska bedömare menar att USA redan förlorat kriget i Irak. Israels tidigare premiärminister Barak ska rent av ha sagt till vicepresident Cheney att kriget i Irak är förlorat. Det går inte att vinna en ockupation som den i Irak menar han: “Det enda som återstår är att välja storleken på förödmjukelsen”. Seymour M Hersh På Given Order Från 11 september till Abu Ghraib (översättning Stefan Lindgren) (Ordfront)
(6) The Choice: global domination or global leadership, Zbigniew Brzezinski (Basic Books)
(7) Ett väl dokumenterat exempel på institutionernas och tjänstemännens makt över den amerikanska utrikespolitiken finns i Samantha Powers tegelsten A problem from Hell America and the Age of Genocide (Basic Books). Powers frågar sig hur det kommer sig att USA gjort så lite för att förhindra folkmord som det i Ruanda, och länge till och med förnekade det. Hon intervjuade hundratals statstjänstemän och kom fram till att administrationen enbart är uppbyggd för hantera kriser där amerikanska ekonomiska eller säkerhetspolitiska intressen är inblandade. De som ger råd om Afrika är till exempel inte experter på mänskliga rättigheter utan strategiska mineraler. (Ett svenskt exempel är anklagelserna mot Göran Persson för att som finansminister bara ha genomfört de planer som departementets tjänstemän utformat redan innan den socialdemokratiska valsegern.)

Inga kommentarer: