fredag, april 07, 2006

Ett system som gynnar samtliga


Hur regerar man ett land med över trehundra sorters ostar undrade géneral de Gaulle apropå fransmännens svårhanterliga individualism. Frågan är inte mindre aktuell i dagens USA även om amerikanska presidenter nog tänker mer på TV än ostar.

Kabelrevolutionen och jakten på annonsintäkter har gett amerikanerna över trehundra TV kanaler. Det är en djungel som det inte är lätt att orientera sig i. Men tack vare den nya hårddiskvideon TiVo har det blivit lite lättare. Inte bara för att den har kapacitet att spela in flera hundra timmar och från flera kanaler samtidigt utan också för att den lär sig vad du gillar och kan ta egna initiativ. Titta du på Science fiction kommer den att spela in alla sciencefictionfilmer åt dig och gillar du musikaler kommer den att hitta varenda musikal som sänds.

Det låter som man skulle få mer kontroll över vad man tittar på och det stämmer säkert, även om TiVo ägare i genomsnitt sitter framför burken sex timmar mer i veckan än andra.

Det bästa med Tivo är att man med en enkel knapptryckning kan hoppa över reklamen. Än så länge är det bara fyra miljoner amerikanska hushåll som har Tivo eller motsvarande system, men i takt med att de blir fler tvingas TV kanalerna komma med motåtgärder. Det värsta med TiVo är att den kommer att leda till att reklamen ersätts med produktplacering som i James Bondfilmerna, vilket är en vinstaffär för filmbolaget redan innan man sålt en enda biljett.

Hur framtidens TV-nyheter ska finansieras kan förefalla mer svårlöst men Bush har redan visat en möjlig väg. De senaste fyra åren har ett tjugotal myndigheter, bland dem försvarsdepartementet, lagt ut 254 miljoner dollar på att producera egna nyhetsinslag som TV bolagen varit glada att sända, ofta utan att tala om varifrån de fått dem. En del reportage har handlat om kriget i Irak, andra om regeringens förslag till att reformera hälsovården. ”Tack Bush, tack USA” sa en irakier bosatt i Kansas i ett inslag som handlade om reaktionerna efter Bagdads fall. ”Det är nästan samma sak” att jobba som PR konsult och som journalist förklarar en kvinna i branschen för New York Times. Fast när hon intervjuar personer i administrationen får de frågorna i förväg så de kan ge bättre och rappare svar. Ett par månader efter att tortyren i Abu Ghrabi avslöjats producerade försvarsdepartementet ett reportage om militärens träning av fängelsevakter:

”En av de viktigaste saker de lär sig är att behandla fångarna hårt men rättvist” förklarade PR-reportern. Systemet gynnar alla. TV bolagen som sänder allt mer med allt mindre personal sparar pengar, PR firmorna som hjälper myndigheterna att producera materialet tjänar pengar (ibland ägs de också av de stora TV bolagen) och regeringen får en mer positiv bevakning.

Publicerad i NSD

Inga kommentarer: