söndag, april 02, 2006

Frankrike går vidare


"Gabin är död, det skiter sig för Giscard, beaujolain är god, Frankrike går vidare". Det fanns något frächt över den franska dagstidningen Libérations vanvördiga sammanfattning av läget på sjuttiotalet. Libération var en rak höger mot etablissemanget.

Man vägrade ta in annonser, skötte finanserna utan att ta banklån, ägdes av de egna journalisterna som naturligtvis alla hade samma lön. När mediamogulen Emilien Amaury (känd för sina skitnyheter) omkom i en ridolycka 1976 sammanfattar Libération det hela på sitt oefterhärmliga sätt: "Amaurys häst klarar sig oskadd i olycka. Ryttaren, ägaren av Paris libéré, överlevde inte."

Grundad av Jean-Paul Sartre tycktes Libération leva upp till ambitionen att fungera som ett "bakhåll i informationsdjungeln"

Idag ägs Libération av bankmannen Edouard Rothschild. Pierre Rimbert har skrivit en sorglig men skarpsint historik, Libération de Sartre à Rothschild (Raison d' agir). Den handlar egentligen lika mycket om hur delar av den franska vänstern konverterade till liberalismen på åttiotalet och döljer sin ekonomiska konformism genom att vara mer radikala i kulturella frågor.

Rimberts förklaring till att Libération tvingat sälja sig till kapitalet är att tidningens ledning tillämpat ”en industriell logik” där det hela tiden gäller att växa. Pengar från goda år har gått till misslyckade sidoprojekt inom bland annat radio. Det är trovärdigt även om Rimbert aldrig går närmare in i sifforna.

Huruvida Libération är kulturradikal kan man ha delade meningar om. Vad hade Sartre tyckt om att ha King Kong på omslaget? Eller att ägna de första fyra sidorna åt premiären på filmen, TV spelet och DVD:n? I samma nummer får WTO mötet i Honkong bara tre sidor. Lika mycket plats ägnar man åt högavlönade konsulters arbetsförhållanden.

Det verkar inte vara så kul att jobba på Libération nuförtiden. För ett par månader sedan strejkade personalen i protest mot uppsägningar. Man har fått konsulter som mäter produktiviteten efter hur många ord man skriver, reklam, banklån, vinstkrav, lönespridning, och i likhet med alla vanliga tidningar har man naturligtvis numera en ekonomibilaga.
En finansman har köpt Libération, Le Figaro ägs av försvarskoncernen Dassualt, Le Monde har sålt sig till försvarskoncernen Lagardière. Jag minns inte vad affärsmannen som köpt in sig i franska kommunistpartiets tidning L ´Humanité heter. Men Frankrike går nog vidare ändå.

Libération de Sartre à Rothschild
Pierre Rimbert
Raison d' agir

Inga kommentarer: