onsdag, april 05, 2006

Gatan är alltid tjugo år


Gymnasieflickor. De kommer emot mig som en svärm fjärilar. En riktar sin röda klubba mot mig och låtsas intervjua mig: Vad tycker du om den nya arbetslagstiftningen som gör det möjligt att sparka alla under 26 år utan motivering?

De tycker om mitt svar. De belönar mig med klappar på axeln och låter mig gå vidare. Det är sant, tänker jag: gatan är alltid tjugo år. Och yngre. Jag är på demonstranternas sida. Två tredjedelar av alla fransmän lär vara på demonstranternas sida. Fransmän håller alltid på gatan mot överheten. Jag är fransk, alltså är jag nästan definitionsmässigt för demonstranterna.

Det hindrar inte att de äldre ofta ser ner på den yngre. Någon vecka innan ser jag tv intervjua ordföranden för den största studentorganisationen. När frågorna är ställda tackar programledaren ordföranden, "tack för att ni kom till studion monsieur… haha jag har glömt bort ditt namn redan". En stund senare när de tar upp något som hände på åttiotalet vänder sig samma journalist till studentordföranden som ännu inte rest sig; "Då gick ni på dagis va, haha". Och det i ett land där man annars håller på formaliteterna. Jag försöker föreställa mig hur man skulle kunna skämta om någons höga ålder.

Varför skulle regeringen lyssna på ungdomen om journalisterna inte bryr sig?

Jag åker till New York och på tv hör jag amerikanska kommentatorer prata om hur nödvändiga dessa reformer är. Fransmännen och många av deras politiker är romantiker som inte förstår att deras system inte fungerar, heter det. Inom femtio år kommer Frankrike för första gången sedan 1600-talet inte längre att tillhöra världens rikaste länder om man inte reformerar landet, får en annan till det. Och medan regering och media talar om hur nödvändigt det är att liberalisera arbetslagstiftningen (vilket betyder att arbetsgivaren ska få all makt) fortsätter utländska företag att investera runt 50 miljarder dollar i Frankrike. Ofta är det bara Kina som lockar mer utländskt kapital än hopplösa Frankrike.

Man anger ofta den höga ungdomsarbetslösheten som skäl till att trygghetslagarna ska avskaffas men nämner aldrig att de flesta ungdomar faktiskt inte söker jobb. De studerar. De som är arbetslösa är det ofta för att de saknar utbildning och inte går i skolan. Och varför inte göra det lättare för arbetsköparna att sparka folk över 55 som också drabbats av hög arbetslöshet?

Nyhetsbevakningen verkar allt mer fyllas av en näringslivspropaganda som kan sammanfattas med: "Gör som vi vill eller gå under". Det är inte förvånande att opinionsundersökningar visar att fransmännen är pessimistiska. Sextio procent menar att det går illa för Frankrike och sjuttio att folk får det allt svårare. Men om man frågar hur de själva har det – vilket de inte läser sig till i pressen – svarar sjuttiotvå procent att det är bra.Ungdomen finner sig inte att leva på nåder. Det är som det ska vara. Det är alltid rätt att göra uppror.

Publicerad i Kristianstadsbladet

Inga kommentarer: