lördag, april 08, 2006

I huvudet på Bush



Jag har aldrig sagt att Saddam låg bakom attacken 9/11 men man kan aldrig veta. Irak var ett terroristcenter. Jag var säker på att Saddam dolde ett massförstörelsevapen någonstans. Var jag inte det?

Folk med ansiktshår döljer alltid något. Titta på Osama. Att man inte hittat nått betyder inte att jag haft fel. Jag sa aldrig att han hade dem. Jag sa nog bara att han höll på att skaffa dem. Jag sa nog bara att han kunde skaffa dem.

Gud sa åt mig att störta Saddam. George, åk och gör slut på tyranniet i Bagdad sa Gud.

Jag tror Saddam gömt vapnen hos grannen. Assad är ett lika stort hot som Saddam. Assad är ju inte heller demokrat. Assad gillar inte heller Israel. Föresten: det var för att Saddam var en grym diktator som jag angrep Irak. Jo, så var det.

Vi talar om killen som försökte mörda min pappa. Det här är ett korståg för frihet och demokrati.

Man säger att det är ett misslyckande att Irak brinner. Jag skulle ju hälsas som en befriare. Jag skulle hälsas med blommor och sång, inte kulor och bomber. Men det är för att Irak brinner som vi inte kan dra oss ur. Då kan det bli ännu värre.

Allt blev precis som jag planerat. Jag ville locka terroristerna till Irak så de bråkar där i stället för att komma till oss och ställa till djävulskap. Så var det. Lite som när Carters nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinsky lurade in ryssarna i Afghanistan. Låt dem få sitt eget Vietnam sa Zbiggy och det fungerade ju.

Man säger att det är ett misslyckande att över 2000 amerikanska soldater dött i Irak men då har man inte förstått något. Poängen med att angripa Irak var ju att amerikanska soldater skulle dö. Poängen var att många skulle dö. Att tusentals amerikaner dött i Irak är en stor pedagogisk framgång. Det som hotar Amerikas ställning mest här i världen är att man tror att vi inte är beredda att offra amerikanska soldaters liv för att uppnå våra mål.

Det gäller att visa världen att det blödiga Amerika som drog sig ur Somalia och Beirut är historia. Vi är inga lipsillar. Varje död amerikansk soldat är ett kvitto på att vi är en mäktig nation. Varje död amerikansk soldat är en framgång. Varje död amerikansk soldat borde firas. Jag är beredd att offra amerikanska liv, alltså är jag mäktig. Min största insats som president är att jag lärt amerikaner vikten av att dö.

Jag är en krigspresident. Akta er. Antingen är ni med oss eller mot oss. Och jag brukar också säga att nu har ju så många soldater dött att deras död vore meningslös om vi bara drog oss ur. Det kallas pep talk. Sånt lärde jag mig när jag tog min MBA.

Ju fler som dör, desto svårare att dra sig ur. Så ser jag det. Men en del fattar inte det. Iranierna mopsar sig. De verkar tro att de är säkra medan vi rensar upp i Irak. De verkar tro att det bara är en tidsfråga innan vi lämnar Irak.

Det är därför vi måste angripa Iran också. Folk kan ju annars tro att Amerika svagt. Om vi tillåter iranierna att sälja sin olja för euro kan ju alla börja med det.

Poängen med att lägga ut fem miljarder dollar i månaden på att ockupera Irak är att det inte finns någon poäng. Det gäller att inte framstå som allt för rationell. Om man kunde ta fram miniräknaren och säga att amerikanerna inte kommer att attackera för att de inte har råd eller att det inte är lönsamt är vi slut som supermakt. Det gäller att framstå som lite rubbad. Oberäknelig. Skrämmande. Låta någon läcka att vi planerar att släppa en atombomb över Iran. Då hukar sig folk när jag talar. Det ger makt.

Och varför skulle jag inte kunna använda kärnvapen, det funkade ju bra i Hiroshima och Nagasaki. Vi bombade ju skiten ur tyskar och japaner under andra världskriget och sedan dess har de ju vetat sin plats. En bomb över Iran och så lär de sig vem som är husse. Det är billigt.

Världen är ett objekt, jag är ett subjekt. Jag talar ni lyssnar. Huruvida det jag säger är sant har ingen betydelse. Jag skapar verkligheten. Ni kan ha synpunkter på vad jag gjort i Irak men då har jag redan gått vidare. Då är jag redan i Iran. Eller Syrien. Eller Venezuela. Jag skapar historia, ni lever i den. Jag är krigspresidenten.

Inga kommentarer: