onsdag, april 12, 2006

Rapport från New York 3


Det är något mystiskt med de offentliga toaletterna i New York. Jag menar då inte bara att de överpryda amerikanerna kallar dem för vilorum (restrooms) trots att ingen vilar där utan det att det finns så få av dem. Det kan inte handla om brist på pengar för det finns företag som delar ut offentliga toaletter gratis. I början förbryllade det mig men sedan min kaffekonsumtion stigit oroväckande insåg jag att allt var mycket enkelt. ”Vilorum endast för kunder” står det på caféernas och restaurangernas dörrar: offentliga toaletter är ett hinder för den fria företagsamheten.

Om det är brist på toaletter finns det desto mer offentlig konst. Överallt står gamla presidenter, guvernörer, borgmästare och bortglömda poeter gjutna i brons. I Time Warners köpcenter-skrapa står två av Fernando Boteros mulliga statyer. New York har också några av världens bästa museer.

Vissa fredagskvällar kan man slinka in gratis på Muma som nyöppnat efter en tids renovering och beundra en tvättlina, ett par rör och plankor som ligger på golvet men också en hel del bra tavlvor av Braque, Dali, Picasso, Munch och många andra. Efter att ha sparkat till ett rör så att det förflyttat sig en aning satt jag en stund framför en av Egon Scheles bättre tavlor och beundrade besökarna. Många av dem är mer genomarbetade hantverk än den moderna konst de kommit för att se. Det sägs att de som är insatta kan se vilken plastikkirurg som skulpterat en näsa, fyllt ett par läppar och sträckt ut huden bakom öronen. Här finns ungdomar i dunjackor som säkert just stigit av ett plan från Sibirien, kvinnor med porslinshud iförda kläder som nästan verkar målade på kroppen, anorektiska män i päls, kontemplerande konststudenter i trasiga jeans och naturligtvis maniskt fotograferande japaner. Muma är ett mikrokosmos av världen precis som New York förutom att inga överviktiga syns till här.

Helt gratis är det också att titta på Christos 7 500 bågar ute i Central Park. De är alla identiska. Saffransfärgade säger han själv men för mig är de oranga. Hans fru har också orange hår och jag undrar om det var blått när han ställde ut blå paraplyer i Japan. Visst skapar Christos oranga bågar en visuell effekt ute bland Central Parks bruna träd men det hade en blå jättekondom över Empire State Building också gjort. Och den hade i alla fall påmint folk om värdet av säker sex. För mig är bågarna dekorativa som en fönsterlist och ungefär lika intressanta i sig själv.

Christos talang ligger snarare i hans förmåga att förmå politiker runt om i världen att upplåta kända byggnader och platser för att exponera hans verk än i det han hittar på. Det är själlöst som en film som gjorts för att bli dataspel eller ett dataspel som blivit film och den bakomliggande idén bakom all Christos konst är också att utnyttja synergieffekterna. Det är inte svårt att bli uppmärksammad om man får tillåtelse att ändra på något välkänt även om det är dåligt. Christo får mig att tänka på Nero. Den romerske kejsaren lär ha löst upp värdefulla pärlor i ättika för att kunna dricka dem. Christo lägger ner 21 miljoner dollar på att förvandla stål till skrot. Bägge skvallrar om sin tid.

Inga kommentarer: