onsdag, april 12, 2006

Rapport från New York 4

Igår såg jag en ung kvinna promenera med en guldfisk i ett litet runt akvarium. Det var på bokhandeln Barnes & Nobel vid Union Square och jag var den enda som sneglade. New Yorkbor är luttrade och det ska mycket till för att de ska reagera.

Jag förvånas däremot regelbundet över något. Det handlar då inte alltid om folk som tar med sig guldfisken ut på stan utan om deras värderingar.”Varför ska en hemlös ha samma tillgång till kranskärlskirurgi som mig som jobbar och betalar skatt” frågade till exempel Mark när vi talar om det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Han är tandläkare och tjänar nästan 300 000 dollar om året. Om det är dåligt väder brukar han åka till Florida över helgen. I likhet med de flesta amerikaner går han till kyrkan på Söndagar. När jag påpekar att socialbidrag, utbildning i fängelser och andra välfärdsprojekt minskar kriminaliteten så att samhället faktiskt tjänar på det undrar Mark om han ska ”betala för att inte bli rånad?”.

Varje morgon brukar jag promenera förbi Union Square för att börja dagen på ett fik. Och varje morgon när jag läser New York Times, en tidning som anses vänster bland amerikanska medier, letar jag efter ordet rättvisa. Ofta förgäves. Ett undantag var när någon förklarade varför Clinton drog in pengarna till högskoleutbildning i fängelser. Att erbjuda utbildning till kriminella är inte rättvist när det finns en massa lagliga medborgare som inte har råd att studera.

Det som skiljer Amerika och Europa åt är inte så mycket Atlanten – i vårt teknologiska samhälle är den inte mer än en vattenpöl - som mentaliteten. Amerikanarna har sin dröm om att alla som anstränger sig blir rika och framgångsrika. Européer tror i regel mer på att människor är ömsesidigt beroende av varandra.

Att amerikanerna jobbar mycket ser man både i statistiken och New Yorks gator. Ofta när jag köper tidningen är det ägarens åttioåriga mamma som tar betalt och på vägen till fiket passerar jag alltid sandwichmän. Den koreanska restaurangen jag besökte igår har öppet dygnet runt och om jag vill köpa en kamera eller ett par skor klockan tre på morgonen så är det inget problem.

Ibland misstänker jag att ett amerikanskt dygn är längre än vårt för trots att de både jobbar och tittar på TV mer än oss hinner de också med att shoppa tre, fyra gånger så lång tid som oss.

Och man blir minst sagt uppmuntrad att konsumera. Det finns reklam på min pappkaffekopp, på biografernas toaletter spelas reklamjinglar och så fort jag går ut försöker någon trycka ett reklamblad i handen på mig. Det är inte ovanligt att två eller tre telefonförsäljare ringer samma dag. Ibland är det inte ens en människa i andra änden utan ett automatiskt meddelande från min banks dator. Och om jag stannar hemma, struntar i både TV och telefon så kommer jag ändå inte undan reklambladen som de glider under min dörr. Så när jag läser att den genomsnittlige amerikanen kan njuta av tvåtusen reklambuskap om dagen blir jag inte förvånad.

Det är väll inte heller så förvånande att amerikaner också spenderar betydligt mer än de tjänar. Lån har blivit en genväg till den amerikanska drömmen. Den vanligaste TV reklamen, näst receptbelagda mediciner, är krediterbjudanden. Förra året var det fler amerikaner som gick i personlig konkurs än som tog examen från universitet. (Den vanligaste orsaken var sjukdom och höga sjukhuskostnader.) ”Har du blivit nekad kredit” undrar en bank ”Vårt jobb är att säga ja, även om din kreditvärdighet inte är perfekt. Låt inte ett dåligt kreditvärdighet hindra dig från att förverkliga dina drömmar.”

Inga kommentarer: