måndag, april 10, 2006

Sociologi som kampsport



Jag brukar köpa lite choklad och blommor åt min fru på lördagar. Det sätter krydda på maten och har jag tur så dammar hon mina böcker också. Jag såg en central och billig lägenhet i min fru. Hon såg en säkrad försörjning i mig.

Så här resonerar även du och din äkta hälft. Låt vara att det är mer eller mindre omedvetet. Det hävdar i alla fall nationalekonomen Garry Becker trots att han aldrig träffat mig och antagligen inte dig heller.

För Becker är det ingen större skillnad på att köpa en frys och att välja en livskamrat. I bägge fallen tar man hänsyn till driftskostnader, prestanda och livslängd.

En av Beckers argaste kritiker var den franske sociologen Pierre Bourdieu som avled i förra veckan. Han motsatte sig inte bara Beckers sätt att tillämpa ekonomiska analyser på privatlivet utan menade också att de lämpade sig dåligt för att förklara ekonomi.

I sin sista bok ”Ekonomins sociala strukturer” (Les Structures sociales de l'economie) angrep Bourdieu den klassiska nationalekonomins grundläggande teorier som utgår ifrån att individen känner till vad som är bäst för honom och att priset är den avgörande faktorn.

Antropologiskt monster

Bourdieu avfärdade nationalekonomins modell av den rationella människan -- homo aeconomicus – med att den strider mot all forskning av hur människan verkligen beter sig och kallade den för ett antropologiskt monster.

Det finns ingenting nytt i den kritiken, men genom att intervjua människor som köpte hus i Frankrike lyckas Bourdieu -- tack vare medarbetare som gjort grovarbetet -- visa att nationalekonomins teorier om hur människor beter sig är ganska ihåliga.

Produktion och marknadsföring av enfamiljshus kan bara göras begriplig med socialantropologiska metoder, hävdade han. Utbud, efterfrågan, marknaden och till och med köpare och säljare är sociala konstruktioner: Det går inte att förklara ekonomiska transaktioner utan sociologi.

Men samtidigt som Bourdieu ville sociologisera ekonomin förde han in ett ekonomiskt perspektiv i sin sociologi som lett till forskning vars resultat påminner om Beckers. Det symboliska kapitalet
De flesta av Bourdieus idéer kan spåras tillbaka till 1960 då han som ung antropolog studerade kabylerna i Algeriet. I deras kultur är det till exempel viktigt för män att gå rätt och att inte vika för en annan mans blick för att bli respekterad. Att ge de rätta presenterna är viktigt för att öka en mans heder. Det behöver inte vara ett föremål utan det kan lika gärna vara en kvinna, en ko, en fest eller en blodshämnd.

Det dröjde inte länge innan Bourdieu började misstänka att det fanns en dold ekonomi bakom kabylernas komplicerade system av gåvor och gengåvor. Som utomstående antropolog var det lätt att tolka spelet om hedern som ett sätt för de kabylska familjerna att utbyta arbetskraft, döttrar eller andra tillgångar. Hedern fungerar helt enkelt som ett betalningsmedel, som ett symboliskt kapital. Den som är rik på symboliskt kapital kan lätt mobilisera folk vid skörden och får en framskjuten position i samhället även om han inte har stora materiella tillgångar. Men kabylerna själva var helt främmande för att det skulle finnas några ekonomiska eller beräknande intressen bakom deras strävan efter ett hedervärt beteende.

Undersökte vanor och smak

När Bourdieu återvänt till Frankrike och omskolat sig till sociolog, fann han att européer inte skiljer sig från kabyler. Också hos oss existerar ett symboliskt kapital även om hedern till stor del gått ur cirkulation i vårt industrialiserade och läskunniga samhälle. Man måste veta hur man uppträder, tala rätt, vara allmänbildad och ha god smak om man vill lyckas, inte minst i skolan. Bemästrandet av finkulturen fyller samma funktion hos oss som spelet om hedern för kabylerna. Kabylerna tror att de bara försöker vara hedervärda; européerna tvekar inte om att deras intresse av finkultur beror på deras goda smak.

Bourdieu hävdade att det är utbildningsväsendet som förmedlar och reproducerar det kulturella kapitalet. Det gör också att varje generation erkänner de värden som det kulturella kapitalet vilar på, även de som inte vet mycket om finkultur. De högre socialgrupperna kan, genom att förmedla sitt kulturella kapital till barnen, befästa sin sociala position. Den dagen arbetare börjar tycka om abstrakt konst kommer samhällets övre skikt att förklara att den är banal och intressera sig för något annat, menade Bourdieu.

Tillsammans med ett otal medarbetare gjorde Bourdieu omfattande undersökningar i Frankrike -- men också i flera västeuropeiska länder -- av folks vanor och smak. Människan är inte mer individuell än att det med vägledning av inkomst och utbildning med sannolikhet går att förutsäga vilken typ av tavlor man gillar, var Bourdieus slutsats.

Smak kräver träning

I en av undersökningarna fick 15 000 människor, som besökte 36 museer runt om i Europa, svara på frågor. Några hundra blev dessutom ingående intervjuade. Det visade sig att arbetare och bönder bara utgjorde 5 procent av alla museibesökare. Deras besök var kortare än andra gruppers och efteråt kunde de oftast inte ange namnet på en enda konstnär. För dem flöt alla målningar ihop.

Den bildade publiken tar sin smak och sitt intresse för givet, men arbetarna och böndernas svar visar att det i själva verket krävs mycket kunskap och träning innan man lär sig.

Sociologi är en kampsport

På äldre dagar använde sig Bourdieu allt mer av sin vetenskapliga prestige -- det symboliska kapital han skaffat på det vetenskapliga fältet -- för politiska utspel i medierna. Han kritiserar nedmonterandet av de europeiska välfärdsstaterna, tv och de intellektuella. Han startade ett bokförlag som ger ut storsäljande debattböcker (varav flera kommit ut på svenska), initierade protestlistor mot Natos bombningar av Jugoslavien och sporrade strejkande lokförare på Gare de Lyon. Den cancer som till slut, vid 71 års ålder tog hans liv tycks inte ha hindrat honom från att arbeta in i det sista.

Det är inte förvånade att den europeiska vänstern betraktade honom som det klarast lysande stjärnan sedan Jean-Paul Sartre, eller att en del av hans kritiker, som oftast återfinns till höger, hävdade att han var en politisk terrorist. Själv menade han att sociologi är en kampsport.

Inga kommentarer: