måndag, april 03, 2006

Våga säga nej till Valfrihet



Kvinnor borde ha lägre pension för de lever längre än män, brukar en bekant säga ibland. Och han har rätt. I alla fall i det senare. Medellivslängden för svenska kvinnor har stigit med tre månader per år de senaste två hundra åren och fortsätter att öka i samma takt. Men även männen blir äldre. Och gränsen för hur gammal människan kan bli skjuts hela tiden framåt. Det senaste århundradet har den högsta ålder människan uppnått ökat med ett år varje decennium.

Den ökade medellivslängden har lett till att världens befolkning fördubblats på bara trettio år. Vi talar om det som en befolkningsexplosion men varför kallar vi det aldrig för en hälsoexplosion? Bättre hygien, läkemedel och ett överflöd av mat har gjort oss friskare än någon tidigare generation. De flesta av oss i väst lever bättre än Ludvig den XIV gjorde i Versailles. Han hade visserligen fler rum än oss men även en lågavlönad idag kan unna sig bättre viner, läkare och mat än Ludde. De mest inkompetenta tandläkarna idag är vida bättre än solkungens som drog ut alla hans friska tänder i förebyggande syfte. Och utan bedövning.

Men trots att vi lever i vad alla tidigare generationer utan att tveka skulle kalla ett paradis är vi ofta nostalgiska för att inte säga kritiska. I likhet med Homeros för 2700 år sedan har vi ofta en känsla av att det var bättre förr. Trots att vi aldrig levt i ett sådant överflöd som idag. Och den enda reaktionen i samhällsdebatten på hälsoexplosionen är en till större delen obefogad oro inför framtiden.

Den enda vinkel av den ökade medellivslängden som intresserar amerikansk media är den akuta krisen i det federala pensionssystemet som (kanske!) kommer att få slut på pengar 2042. Nästan ingen tycks ha noterat att många som deltar i debatten aldrig kommer att få veta hur stabilt pensionssystemet är eftersom de flesta från babyboomsgenerationen borde ha dött vid det laget.

I Sverige har vi haft en likande debatt. Många är oroliga för hur det ska gå med pensionerna när fyrtiotalisterna lämnar arbetslivet. Antalet yrkesverksamma per pensionär kommer att minska från 2,1 till 1,4 år 2030 (förutsatt att inte invandringen ökar). Det beror inte bara på att befolkningen åldras utan också på att vi kommer ut allt senare i arbetslivet. Det kan se ut som en dramatisk förändring och det är dessa siffror man använt sig av för att motivera att pensionspengar ska satsas på börsen eller att pensionsåldern borde höjas. Men siffrorna är inte relevanta eftersom man glömmer bort att produktiviteten stiger hela tiden. Allt färre människor producerar alltmer.

Hela världen förändras snabbt och dramatiskt till det bättre. Mellan 1974 och 1996 har världens samlade rikedom nästan fördubblats och enligt vissa beräkningar har det skett samtidigt som informationsteknologin minskat behovet av arbetskraft med en tredjedel.

Att våra pensioner aldrig varit hotade blir uppenbart om man kollar in pensionernas andel av den växande BNP:n. I dag uppgår den till 10,3 procent. År 2030 beräknas den ha sjunkit någon tiondels procent (1).

Skräckvisioner om vården Näst pensionerna är det sjukvården som lockat fram våra värsta skräckvisioner. För ett par år sedan propagerade SvD för att den svenska sjukvårdens ”gosplanlandsting”(2) borde avskaffas. När det presenterades en rapport på DN debatt som visar att svensk sjukvård är bland de absolut bästa i världen när det gäller medicinsk vård och att detta dessutom sker till en genomsnittlig kostnad svarar många opinionsbildare typiskt nog med ilska och förnekanden. På Göteborgspostens ledarsida (4) ifrågasätter man tillförlitligheten i undersökningarna medan Correns Johan Sievers (5) erkänner att de stämmer men klagar på att folk som inte har akuta problem ofta tvingas vänta på att få träffa en läkare (tillgängligheten är som i ”tredje världen”).

Att det naturligtvis blir köer om folk inte behöver betala mer än en liten del av den faktiska kostnaden av ett läkarbesök eller en behandling är självklart men tycks inte falla någon in. Antingen har man ett offentligt system där bedömningen av den enskilda patientens sjukvårdsbehov avgör hur snabbt man får träffa en läkare eller sa inför man ett mer privatfinansierat system där pengarna styr. I det senare fallet kan köer avskaffas omedelbart. Det är inte underligare än att det skulle skapas extremt långa väntetider på att få köpa en ny Volvo om staten subventionerade bilköpet med 95 procent.

I USA går det ofta snabbt att träffa läkare men över fyrtio miljoner amerikaner som är oförsäkrade undviker besök på akuten eftersom det kostar minst 1000 dollar. Därför är det inte heller konstigt att över 18 000 amerikaner dör i onödan varje år på grund av att de struntat i att uppsöka läkare (3). (Man ska inte heller automatiskt beklaga sig över köer då de faktiskt ibland bara är ett kvitto på att sjukvården blivit duktigare. Den nya titthålskirurgin har till exempel medfört att man nu kan operera betydligt äldre människor än tidigare. I takt med att tekniken går framåt ökar arbetsuppgifterna). Svenska opinionsbildare tycks dock kräva att sjukvården både ordnar omedelbar tillgång till läkare för minsta krämpa och att den samtidigt förblir bäst i världen på att behandla de som verkligen är svårt sjuka.
Det är som en inbyggd svartsyn hindrar dem från att se samband som egentligen inte är komplicerade.

Den amerikanske psykiatriprofessorn Peter C Whybrow menar att människan helt enkelt inte ska vara lycklig. Vi är konstruerade för att vara effektiva. Evolutionen har gynnat dem som är oroliga och spanar efter olyckan i form av lejon eller varg. Nu när rovdjuren är borta men oron är kvar, skriver Whybrow i sin senaste bok American Mania When more is not enough (5).

Vår naturliga oron räcker dock inte som förklaring till vad som nu händer i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet menar Whybrow. Även om vi objektivt får det allt bättre mår vi också allt sämre. Antalet människor som lider av psykisk ohälsa har ökat kraftigt under efterkrigstiden. Ett hundra miljoner människor i västvärlden lider av depressioner och allt fler drabbas av panikångest. Trots att den amerikanska BNP fördubblats på trettio år som har andelen som uppger sig vara ”mycket lyckliga” sjunkit. Folk är mindre nöjda med sina äktenskap, jobb, ekonomi och boende, trots att det mesta tyder på att man objektivt kan säga att de tre sista i alla fall är bättre än tidigare.

De senaste hundra åren har det blivit tio gånger vanligare med depressioner och antalet självmord bland studenter har tredubblats bara de senaste trettiofem åren. Egentligen är det inget mysterium varför det är så menar Whybrow. Den miljö vi lever i idag skiljer sig kraftigt från den vi utvecklats i. Människans hjärna är inte konstruerad för att hantera en mängd mikrokriser. Vi är gjorda för att springa efter vår lunch när vi är hungriga och vila när vi är mätta. Valen vi tvingades göra var relativt enkla: kan jag äta det här eller kommer det att äta mig. Ska jag gå närmare eller gömma mig. Och när solen gick ner var arbetsdagen slut. Men i vårt konkurrenssamhälle tvingas vi vara alerta konstant. Glödlampan, flyplanet och nu också Internet har frigjort oss från vår naturliga dygnsrytm, trots att vi fortfarande är beroende av den för att må bra.

Vår valfrihet har nästan blivit gränslös. Det gäller inte bara varor utan det mesta här i livet. Friheten när det gäller partner, utbildning, boende arbete och religion har aldrig varit större. Jag har ofta svårt för att välja. Om menyn på restaurangen är för lång tappar jag nästan aptiten och framför väggen med femtio olika sorters flingor i mitt lilla snabbköp på Manhattan händer det att jag blir trött.

Länge trodde jag att det var jag som inte kunde ta för mig i livet men det är jag inte ensam om i så fall. Den amerikanske psykologen Barry Schwartz visar i sin bok The Paradox of Choice Why more is less att det finns gott om bevis för att vi inte mår bra av allt för många valmöjligheter. Studenter som fått provsmaka och bedöma tolv olika sorters choklad ger lägre betyg åt all choklad än de som bara fått prova sex sorter. Och ju fler pensionsplaner amerikanska företag erbjuder sina anställda, desto förre deltar. Mer blir paradoxalt nog mindre.

Det är visserligen bra för hälsan att kunna styra och kontrollera sitt liv men inte om våra val och förväntningar ökar ännu mer. Överflödet får oss att titta på vad andra konsumerar men ju mer man jämför sig med andra desto mer otillfredsställd blir man. Igår köpte jag ett USB-minne med kapacitet att lagra runt 75 000 sidor text. Men trots att detta är mer än jag kommer att behöva under resten av mitt liv blev jag ändå besviken när jag såg att jag kunde ha fått dubbelt så mycket minne för bara ett par dollar mer i en annan butik. Glädjen att skaffa något är aldrig lika stor som besvikelsen över att ha förlorat det man aldrig haft, påpekade redan Rousseau.

Amishfolket som förkastar mycket i det moderna västerländska samhället har bara 20 procent av det amerikanska genomsnittet när det gäller depressioner. Det beror förmodligen på att de har mindre kontroll och valmöjligheter i sina liv. Attityden till personlig frihet och kontroll är de faktorer som bäst förklarar skillnader i självmordsfrekvens i rika länder. Vi antar att större valmöjligheter ger oss större tillfredsställelse när det många gånger bara är en emotionell belastning.

Valfrihet har nästan blivit en religion i dagens samhälle men om man tagit hänsyn till vad neurovetenskaplig och psykologisk forskning kommit fram till hade vi aldrig skapat ett samhälle med möjlighet att välja mellan hundratals olika pensionsfonder, elbolag, telefonoperatörer eller ens tusen olika typer av schampon. Dagens vänster borde våga ta den kontraintuitiva ståndpunkten och säga ”Ett skäl till att jag är socialist är att jag är emot valfrihet.” Personligen har jag inget emot att låta sjukvårdspersonal avgöra när och hur jag ska ha vård. Det är möjligt att staten inte alltid är lika duktig på att ta beslut åt oss som vi själva är men det mesta tyder på att vi skulle må bättre om vi slapp en del av dem.

(1) Prognosen ligger begravd i riksrevisionsverkets rapport Äldres utträde ur arbetskraften. (2) Svd 16 juli 2002 (3) Enligt en studie som gjort av National Academy of Science (4) GP:s ledare 22/4 2005 (5) Krönika Corren lördag 24/4 2005 (6) Peter C. Whybrow American Mania When more is Not Enough Norton (7) Barry Schwartz The Paradox of Choice Why more is less Ecco

Inga kommentarer: