söndag, april 16, 2006

Vårt begränsade engagemang för gamlingar


Varje dag kommer någon med en matlåda till min mormor och man hjälper henne till köksbordet. Innan hon fick alla smärtstillande mediciner brukade hon klaga på den. Eftersom hon ändå äter så lite kommer maten ofta någon timme senare än överenskommet. En dag fyller någon i att mormor ätit halva portionen och lämnar henne vid bordet utan att ens ge henne bestick.

Mormor väger bara 41 kilo numera. Hon betalar för två timmars städning men inte ens när någon från familjen är där och kontrollerar blir det så. Tre gånger om dan ska någon titta förbi och kolla att hon fortfarande lever och inte har ramlat men man har så många andra tanter att se efter.

Mormor är så skruttig att hon inte är mycket att spara på tycker sjuksköterskan på hennes äldreboende som inte skickade henne till akuten när hon fick sin senaste hjärtinfarkt. De gör ändå inget på akuten, förklarade hon. På ett annat äldreboende dog min mosters svärfar nu i sommar sedan semestervikarierna inte sett till att han fick tillräckligt med vätska.

Det är lätt att tycka illa om privata vinstdrivande äldreboende av principiella skäl. Om man är missnöjd med privata tjänster kan man normalt vända sig till någon annan leverantör, men mormor och de flesta andra som bor i privata vårdhem har knappast någon möjlighet att ta sin säng och gå. Och vart skulle mormor gå? De flesta äldreboenden drivs av aktiebolag numera.

Men hur illa jag än tycker om att man ska kunna tjäna pengar på att slarva med omsorgen om sjuka och döende tror jag inte alla missförhållanden kan elimineras genom mer resurser eller en annan organisation. När pappan till en vän skulle dö på ett av Manhattans dyraste och bästa privatsjukhus för ett par månader sedan visade det sig att sjukhuset slarvat bort de papper familjen skrivit på som skulle förhindra att han återupplivades och intuberades. Så för att inte riskera att bli stämda kopplade läkarna ändå upp honom till livsuppehållande maskiner. Man blev tvungen att slita upp hans 83-åriga fru mitt i natten för att hon återigen skulle skriva på handlingarna som gjorde det möjligt för honom att dö.

August Comte kan ha rätt i att de döda styr de levande men de gamla och döende tycks sällan ha kontroll. Inte ens om de är förmögna och inflytelserika.

Jag vill inte överdriva problemen - äldreomsorgen fungerar oftast tillfredsställande - men det finns varken perfekta människor eller organisationer. Det kommer heller aldrig att finnas det.

Journalister och frustrerade anhöriga utmålar ibland enskilda vårdare till monster men jag misstänker att de flesta fel begås av människor som till 99 procent gör ett anständigt jobb i övrigt. Jag är rädd för att många misstag har en enkel orsak: vårt engagemang för gamlingar har sina begränsningar. I alla fall de vi inte är släkt med.

Att mata en äldre människa kan ta fyrtiofem minuter men kännas som nittio. Det krävs ett helgons tålamod att göra det dag efter dag. Att mata ett barn - även om det inte är ens eget - upplevs oftare som betydligt roligare.

Kanske är det därför som både Bibeln och Koranen säger att man ska vörda sina föräldrar men inte uppehåller sig vid behovet att behandla sina barn väl. Man talar om det som det råder brist på. Det vi inte har en lika starkt utvecklad känsla för.

Att diskutera äldreomsorgen enbart som en politisk, organisatorisk (privat kontra offentligt) fråga är betydligt bekvämare än att värdera den mänskliga naturen.

Publicerad i Kristianstadsbladet

Inga kommentarer: