torsdag, juni 15, 2006

När brister dollarbubblan?


Den amerikanska ekonomin, som så ofta presenterats som en förebild i affärspressen, har skapat ett kroniskt underskott i handeln med omvärlden som växt till 728 miljarder dollar för år 2005. Det är en ökning med 18 procent sedan 2004.

En del menar att detta inte är något problem. Underskottet motsvarar bara 6,5 procent av en BNP på över 11 000 miljarder dollar. Andra påpekar att importen är 57 procent större än exporten. Volymmässigt är siffrorna snarlika: av tio containerfartyg som kommer till USA avgår sex tomma, då USA inte producerar något som omvärlden vill ha.

I stort sett varenda land på jorden har ett överskott i sin handel med USA. Det gäller även fattiga länder. Latinamerika exporterar till exempel för 100 miljarder mer till USA än man importerar. Fattiga latinamerikaner subventionerar i praktiken den amerikanska livsstilen utan att få annat än gröna sedlar som snart kommer att förlora en stor del av sitt värde. Det gör också européerna, kineserna och inte minst japanerna.

Underskottet på 728 miljarder dollar motsvarar en subvention på 7280 dollar per hushåll (om man räknar med 100 miljoner hushåll för en befolkning på nästan 300 miljoner). Ett annat sätt att se 728 miljarder dollar är att man kan få 3 640000 bilar till ett styckpris av 20 000 dollar för dem. Utan att ge något än papper i gengäld.

Amerikanerna tvekar inte att trycka nya sedlar och låna mer pengar för att lånen och sedlarna utfärdas i dollar. Den dagen dollarbubblan brister blir de som inte hunnit göra sig av med sina gröna sedlar och dollarobligationer Svarte Petter.

Det finns de som menar att handelsbalansen inte är relevant. Statistik är som en bekini: det intressanta är det man inte ser. Det har ingen betydelse att produktionen sker utomlands om bolagen är amerikanska och 90 procent av förtjänsten ändå hamnar i USA.Det låter bra men kapitalet har inget hemland och om amerikanska bolag kan tjäna en hacka på att spekulera mot dollarn kommer de att göra det.

USA genomgår idag en massiv avindustrialisering som i hastighet och omfattning bara kan mäta sig med den ryska efter Sovjetunionens upplösning. När amerikanska Bureau of Labor Statistics presenterade nya omarbetade siffror nyligen kom man fram till att det skapats sju miljoner färre jobb än vad som behövts för att hänga med i befolkningsökningen. Det verkligt hårresande med dessa siffror är dock att alla nya jobb från januari 2001 till januari 2006 skapats inom serveicesektorn.På bara fem år har 2,9 miljoner jobb försvunnit inom tillverkningsindustrin. Det är nästan vart femte jobb (17 procent). Det har inte skapats nya jobb inom en enda industrisektor. Halvledare och elektronisektorn har till exempel tappat 37 procent av de anställda. Kommunikationsutrustning 43 procent. Motorindustrin 12 procent, möbelindustrin 17, papper och papperprodukter 20, plast och gummi 15. Till och med dryck och tobak har 7procent färre anställda än för bara fem år sedan. Och detta beror inte på att produktionen skulle ha effektiviserats: det finns färre industrirobotar i USA än i Tyskland.



De nya jobben som skapats inom tjänstesektor är inte heller de som en nation kan leva på. De som anställer är kreditbolag, sjukhus, restauranger, och myndigheter på federal och regional nivå. De mest kvalificerade tjänstejobben försvinner. IT tjänster minus 17 procent, telekommunikation minus 25, osv. USA håller på att förvandlas till ett land där man lever på att klippa varandras hår, servera drinkar och utfärda kreditkort.Den amerikanska avindustrialiseringen är så omfattande att personer som Clyde Prestowitz, rådgivare åt handelsministern under Ronald Reagan och ordförande för Economic Strategic Institute, menar att USA inte skulle kunna exportera sig ur krisen även om dollarn tappade större delen av sitt värde.(Oaktat att amerikanska produkter i sig sällan intresserar omvärlden. Hur många européer skulle ha råd att köra en bensinslukande amerikansk stadsjeep även om de fick den gratis? Bara parkeringsproblemet gör den fullständigt oanvändbar för de flesta sydeuropéer.)

Enda sättet för USA att få ordning på sina affärer är att sänka sin konsumtion kraftigt. Militärutgifterna måste ner, man måste satsa på utbildning och många andra förändringar. Det kommer att få en rad negativa konskvenser i början men det finns ingen enkel väg ur över trettio år av ekonomisk misskötsel. Det straffar sig att ägna halva den federala budgeten åt krigsmakten.

Men ingenting tyder på att USA frivilligt kommer att acceptera att spela en mindre roll i världen eller leva efter sin plånbok. När Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chavez beslöt att sälja sin olja i euro i stället för dollar dröjde det inte länge innan CIA sponsrade en kupp som till sist misslyckades. När Saddam Hussein beslöt att sälja Iraks olja för euro blev en amerikansk invasion oundviklig. Efter att Saddam avsatts beslöt amerikanerna omedelbart att Irak skulle gå över till dollar igen. Och nu - överraskning! - framställs Iran som börjat sälja sin olja för euro som ett hot mot världsfreden.

Den amerikanska agressiviteten är begriplig. Iran är precis som Venezuela (och som Irak var) ett större hot mot den amerikanska livsstilen än Sovjetunionen och dess tio tusen atombomber någonsin var. Inte för att man skulle sluta sälja olja - de här länderna är precis lika beroende av sin export som USA av import - utan för att man (främst) av ekonomiska skäl vill gå över till oljeeuro. Om Iran och Venezuela lyckas med det innebär det att världens centralbanker kommer att hålla mer reserver i euro och mindre i dollar. USA får svårare att finansiera sina gigantiska underskott och i takt med att dollarkursen sjunker blir oljemporten allt dyrare.

George W Bush är ingen Michael Gorbatjov. Så länge omvärlden lånar honom pengar kommer han att ödelägga de länder som hotar den ekonomiska världsordning som ger USA en gynnad plats. Det är en gammal amerikansk strategi. Man använde den i Vietnam: kan vi inte kontrollera er, era naturresurser och ekonomiska politik så ska vi i alla fall förstöra ert land som ett varnande exempel. Så här går det för dem som försöker sig på kommunistiska experiment. Och så här går det idag för de som inte accepterar dollarn som världens refensvaluta.

Utgången är dock given på förhand. Det enda som är osäkert är om det kommer att ta två eller fem år innan dollarn spricker och USA liksom Sovjetunionen tvingas lägga ner de flesta av sina utländska baser.För Europa behöver USA:s nedgång inte få så allvarliga konsekvenser. Idag är visserligen världsekonomin beroende av den amerikanska konsumtionen men man ska inte överdriva dess betydelse. I stället för att låta amerikanerna konsumera europeiska produkter på kredit kunde vi öka vår egen konsumtion (Sverige och Tyskland har till exempel enorma överskott i sin handel med omvärlden så det finns marginaler) och låta krediterna gå till nya och blivande EU medlemmar som säkert kan använda dem förnuftigare än USA. USA är visserligen Sveriges största exportmarknad men det handlar trots allt bara om lite över 10 procent av hela exporten. Det borde gå lättare för Sverige och EU att ställa om sin ekonomi än var det var för Finland som hade några svåra år efter att Sovjetunionen, som var en viktig marknad för dem, plötsligt försvann. Vår svaga konsumtion och industriella överkapacitet är ett betydligt lätthanterligare problem än den amerikanska avindustrialiseringen.

Publicerad i Proletären

1 kommentar:

Anonym sa...

inshallah!