måndag, juni 26, 2006

Vårt behov av Hitler


Vissa människor känns det som om man känner redan när man ser dem
första gången. Irans president Mahmoud Ahmadinejad är en sådan. Så
fort det stod klart att han vunnit presidentvalet började
spekulationerna om att han varit en av ledarna bakom ockupationen av
den amerikanska ambassaden.
Sen dröjde det inte länge innan ett annat spår dök upp. "Det här är
1935 och Mahmoud Ahmadinejad är det närmaste Adolf Hitler vi sett",
sa den amerikanska kongressens tidigare talman Newt Gingrich i en
intervju där han förespråkade en invasion av Iran (Human Events 10
februari).
Googlar man "Mahmoud Ahmadinejad"+Hitler får man upp 330 000 poster
där hans likheter med den europeiske diktatorn diskuteras. Det är
fler än "balkans Hitler" (Slobodan Milosevic) 326000 poster men
betydligt färre än "arabiens Hitler", Saddam Hussein, 475 0000
träffar. "Sydamerikas Hitler", Venezuelas demokratiskt valde och
återvalde president, ligger mellan dem med 1 610 000. I Chavez fall
var det den amerikanska krigsministern Donald Rumsfeld som stod för
dopet.
På CNN ser jag den mer sansade tidigare amerikanske utrikesministern
Lawrence Eaglerburger svara på frågan om Ahmadinejad är en ny Hitler.
Eaglerburger, som förklarar att han varken kan eller vill försöka
uttala den iranske presidentens namn rynkar pannan och säger att
sådana jämförelser inte är så meningsfulla. Sen avslutar han meningen
med att säga att visst är Irans president som Hitler.
All amerikansk media följer dock inte Hitlerspåret.
När Wall Street Journal resonerar kring Ahmadinejads brev till Bush
nöjer man sig med rubriken "Crazy Mahmoud". Brevet påminner om
Unabombarnens manifest, menar man, i sin "nästan rörande omtanke" (om
sociala frågor och miljöproblem i världen) och man uppmanar
Ahmadinejad att titta mindre på BBC.

Publicerad i LO-Tidningen

Inga kommentarer: