onsdag, juli 19, 2006

Ett litet angrepp på religionen


Jag har undrat ända sedan jag blev skickad på studiebesök till Jehovas Vittnen i nian. Det var på deras parkering det slog mig. Sedan dess har jag noterat det på parkeringar utanför vanliga frikyrkor också. Jag tänker naturligtvis på att bilarna verkar nyare och dyrare än vad man brukar se ute på gatorna. De frikyrkomedlemmar jag träffat har dessutom alla bott i villa och burit märkeskläder. Kanske tjänar de inte mycket mer än folk i snitt men de verkar jobba mer än Svensson på att upprätthålla en framgångsrik fasad.

Det kanske låter som jag drar för stora slutsatser utifrån personliga iakttagelser men jag tror inte det är vågat att påstå att de flesta frikyrkomedlemmar röstar på högerpartier som värnar om privategendomens okränkbarhet. Det är i alla fall ett faktum att alla stora europeiska partier som kallar sig kristna är borgeliga.
Hur kommer det sig att folk som säger sig basera sitt liv på en tro där den rike har lika stor chans att komma till himlen som kamelen att passera ett nålsöga inte tycker att socialismen deras naturliga allierade i politiken?

Tjugo år efter mitt studiebesök hjälper mig Alain Houziaux att komma lite närmare ett svar (Etre idéaliste, est-ce dépassé? Red Oliver Mongin, Etienne Pinte, Jack Ralite Les Editions de L`Atelier).

Hans provokativa slutsats är att kristendomen inte har med idealism att göra. Houziaux hävdar att idealism (viljan att agera utan egen vinning) är en sublimering av den sexuella driften. Ateister är mer idealister än troende därför att de har en rakare koppling till sublimation än de troende vars övertygelse kommer från ett påbud. De som saknar tro agerar i stället utifrån sitt inre kompass.
Houziaux som är franske pastor, doktor i teologi och även doktor i filosofi menar att man allt för ofta blandar ihop tro med idealism. Om man förenklar hans resonemang så kan man säga att tro och moral är inte samma sak på samma sätt som gud inte är samma sak som samvete. Den kristna guden älskar och förlåter oss dessutom trots vår brist på idealism. En Tony Blair eller George Bush behöver inte lida moraliskt av sitt beslut att kriga i Irak därför att de som kristna är övertygad om att det är upp till den förlåtande guden att döma dem. Det är inte så mycket deras handlingar som deras avsikter som har betydelse. En ateist har inga möjligheter att evakuera sitt samvete på samma sätt.

Visst kan kristna vara idealister och humanister men idealism är inget specifikt eller ens karaktäristiskt för kristendomen.

1 kommentar:

Pierre Gilly sa...

Johan Stjernberg har kommenterat den här krönikan som gått i Vasabladet på sin blogg: http://www.bloggen.fi/stjernberg/