söndag, juli 02, 2006

Om det demokratiserade våldet


En gång i tiden var misslyckade vetenskapliga experiment något som inte berörde allmänheten. Antingen lämnade de inte laboratorierna eller så var de påhittade som i Mary Shellys roman om Frankensteins monster.

Nuförtiden tycks hela världen blivit ett laboratorium. Strålningen från ett havererat kärnkraftsverk som Tjernobyl bryr sig inte om nationsgränser. Galna-ko-sjukan dyker upp lite varstans och genförändrade grödor har en tendens att sprida sig från forskarnas provodlingar. Och att vi inte kan se radioaktiviteten, vilket kött som är sjukt eller vilka grödor som är genförändrade utan hjälp av experter och deras utrustning gör det inte lättare.

Att dagens faror många gånger inte går att uppfatta med våra sinnen är bara en aspekt av vad tyske sociologen Ulrich Beck kallar den andra moderniteten eller risksamhället. Människan måste ju på många sätt ha löpt större risker förr i tiden kan man tycka men Beck menar att riskerna på ett helt nytt sätt ändrat karaktär.

Den första moderniteten sammanföll med välfärdsstatens storhetstid efter andra världskriget. Då var det centrala fördelningen av varor och tjänster (nyttigheter). De risker som fanns var mer förutsägbara och man behövde inga experter för att till exempel känna igen en gruvolycka.

Under den andra moderniteten handlar den politiska debatten mer om hur vi ska fördela farligheter eller risker. Är riskerna med en ny medicin, en genförädlad grönsak eller en ny kemikalie acceptabla? Det är ofta svår att besvara dessa frågor. Gränsvärden eller vad som är acceptabla risknivåer framställs ibland som naturlagar men är i själva verket mer av sociala konventioner.

I den andra moderniteten är gränsen mellan samhälle och natur är inte längre lika klar. Ytterst är det denna subjektivitet plus det faktum att nationalstaten inte längre kan garantera samma ekonomiska trygghet som undergrävt statens förtroende. Det minskade förtroende har skapat ett spelrum för vissa internationella organisationer som Greenpeace.

En annan förändring av riskernas natur är att de i hög utsträckning demokratiserats. Strålningen från ett havererat kärnkraftverk som Tjernobyl struntar i nationsgränser och drabbar alla oavsett vilken socialgrupp man tillhör. En av de mer betydelsefulla förändringarna är att faran blivit mer statistisk än direktverkande. Alla som drabbats av samma strålning eller miljöföroreningar blir inte sjuka. Den andra moderniteten är en mer oberäknelig värld. Det tycks även gälla nyttigheter. Antibiotika och andra mediciner som utvecklades under början av nittonhundratalet var effektiva till 100 procent men en idag har många omtalade nya mediciner en så låg verkan att man måste göra försök på tusentals patienter för att kunna mäta ibland marginellt positiva effekter.

I Japan försöker man komma till rätta med osäkerheten genom att inte kräva samma strikta orsakssamband i miljömål som tidigare. Nu räcker det i stället med en "statistisk betydelsefull korrelation". Egentligen är bevisbördan lägre än det menar Beck. Det räcker med att en produkt spelar en bidragande roll till en sjukdom för att tillverkaren ska åka dit. Även om ett ämne i en produkt i sig själv är ofarligt men i kombination med ämnen i naturen skapar problem så hålls tillverkaren ansvarig.

Det är fascinerande att se hur väl den nya terrorismen passar in i Becks tankar om den andra moderniteten. Om man bortser från den moraliska aspekten är det uppenbart att terroristerna i praktiken har demokratiserat våldet. I likhet med strålningen från Tjernobyl bryr sig terroristerna inte om vad du tjänar, din ålder, ditt kön, din religion eller i vilket land du bor. Det går inte att förutse var och hur de kommer att slå till nästa gång.

Det är också svårt att peka på en enskild orsak bakom terroristernas agerande. I likhet med Greenpeace exploaterar Al Qaida att förtroendet för nationalstaten minskat. Hur olika dessa odemokratiska organisationer än är så utnyttjar och förstärker bägge allmänhetens rädsla för att vinna anhängare och förändra staters miljö och utrikespolitik.

Om man analyserar terrorismen som ett barn av den andra moderniteten i stället för som en återgång till medeltida barbari blir det möjligt att förstå varför den tycks vara så svår att bekämpa. Det är möjligt att terrorismen också måste angripas mer som ett miljöproblem än med traditionella metoder. På samma sätt som en kombination av industriella beslut kan orsaka miljöproblem kan en serie militär och politiska interventioner i främmande länder leda till terrorism. Eftersom terrorismens våld under den andra moderniteten inte är lika strikta orsakssamband som tidigare kan förmodligen inte heller botemedlet vara det heller.

Inga kommentarer: