söndag, augusti 13, 2006

Lite om varför vi krigar


Louvre, fresk från Darius I palats, 500 talet f.kr.

Ännu ett krig har brutit ut i mellanöstern, eller är det kanske ett gammalt som flammat upp igen? Vi tänker ofta på krig som olyckor, trots att de själva verket är ganska vanliga. Det finns noteringar om 14 600 krig från de fem och ett halvt tusen år som gått sedan människan uppfann skriften. Det blir två, tre om året. Kanske är det där felet ligger. Kanske är det inte kriget utan freden som behöver förklaras?
När vi ändå försöker förklara varför till exempel USA krigar i Irak använder man sig ofta av geopolitiska argument. Oljan, säkerheten och demokratin: allt är argument som förlägger orsaken till USA:s krig utanför det egna landets gränser.

Men det finns en annan typ av förklaring som förklarar krig utifrån inrikespolitiska faktorer. Det är ett resonemang som har gamla anor. Redan George Washington varnade för det i sitt avskedstal 1796.

Ända fram till andra världskiget demobiliserade USA större delen av sin armée efter varje väpnad konflikt. Detta inte bara av ekonomiska skäl utan för att man tog Washington på allvar när han varnat för att militären kunde bli en stat i staten som kväver medborgarnas frihet. Även Dweight Eisenhower varnade för militärens och den jättelika vapenindustrins inflytande över politiken tre dagar innan han lämnade över Vita huset till John F. Kennedy. Det var i det talet som han myntade begreppet: ”det militärindustriella komplexet” eller MIK.

Fyrtiofem år senare växlar politiker som försvarsminister Donald Rumsfelt eller vicepresident Dick Chenney mellan höga poster i regeringen och styrelseuppdrag för företag som tjänar pengar på krig. Och de är bara den synliga toppen av ett symbiotiskt förhållandet mellan politiker, krigsmakt och krigsindustrin.

Fredsforskaren Mary Kalder menar rent av att det finns ett ett samband mellan hur hotad man känner sig i Washington och överkapaciteten i krigsindustrin. När man når utvecklings och produktionsfasen blir uppstår en akut säkerhetspolitisk kris.
Med nya vapen är det som med vilka prylar som helst: behoven av en sak ofta blir klara först efter att de skapats. Historien är full av exempel på att denna kontraintuitiva ordning är korrekt.

Tomas Edison var till exempel inte säker på vad man skulle använda en maskin som konserverade ljud till när han uppfunnit fonografen men han skrev ner en lista med tio förslag. Edison menade att fonografen passade utmärkt till att spela in döendes sista ord, till diktamen och till att läsa in böcker åt blinda. Att spela musik kom långt ner på listan och trots att den snabbt främst kom att användas till det tog det tjugo år innan Edison själv motvilligt erkände det.

Människan uppfinner ofta saker av nyfikenhet och sätter sig först efteråt ner och försöker komma på om man kan använda dem till något. I de flesta fall är det är inte nöden som är uppfinningarnas moder utan uppfinningarna som skapar nödvändigheten. Ingen kände behov av TV innan den uppfanns och inte direkt efteråt heller. Nyttan med datorer, telefoner svår att förutse till och med för de genier som uppfann dem.
Den amerikanska militären, politikerna i kongressen och vapenindustrin är naturligtvis inte en pryl som fonografen utan en oerhört komplicerad teknisk och administrativ apparat. Det hindrar inte att det går att jämföra den med en oerhört dyr pryl. Den stat som lägger ut över hälften av sin budget eller 400 miljarder dollar på krigsmakten försöker naturligtvis få valuta för pengarna.

Att Bush har svårt att övertyga världen om varför han är i Irak kan bero på att det inte finns en klar anledning ännu. Idag konkurrerar en mängd skäl, en del motsägelsefulla och emellanåt tillkommer fler. Men kanske är syftet med kriget något som kommer att bli klart först om ännu några krigsår precis som meningen med fonografen inte stod klar från början. Först sker akten (uppfinningen, kriget) sedan, en bit efter, följer meningen eller syftet.

Ska man tro Gilles Deleuze och Félix Guattari begär vi inte det vi behöver utan vi behöver det vi begär. Begäret är som ett hål i bröstet som vi fyller med inbillade behov. Baruch Spinoza var inne på ett snarlikt spår långt tidigare när han hävdade att vi inte begär något för att vi anser det gott utan tvärtom: vi anser det gott för att vi begär det.

Om man ser det så blir frågan varför USA krigar i Irak inte annorlunda till sin natur än varför folk dricker kaffe. Trots att kaffe knappast tillhör det nödvändiga här i livet finns det alltid goda skäl att dricka kaffe och människan kommer aldrig att få slut på argument för ett krig. Att ens ställa frågan om kriget i termer av behov eller nödvändighet bidrar till att rättfärdiga det.

Är Israels krig i Libanon bara en reaktion på att Hizbollah kidnappat två av deras soldater, eller är det kanske resultatet av långsiktig planering från det israeliska militära maskineriet? När Israel utövar sin ”rätt att försvara sig” har det liksom kommit bort att det var Israel som började att bomba civila i Libanon. Ett av Israels huvudsyften är nu att förhindra de raketattacker mot civila det verkar som man själv provocerat fram.

Orsak och verkan är som den gordiska knuten man knappast kan lösa. Mellanösterns historia började inte för två veckor sedan. För fredsrörelsen vore det mer relevant att utgå ifrån att krig handlar om begär som lika gärna skulle kunna avvecklas eller kanaliseras åt andra håll. Det gäller att lokalisera var i organisationer och samverkan mellan olika organisationer som begäret skapas. Frågan blir då hur man skapar komplexa organisationer utan att dessa utvecklas till destruktiva begärproducenter. Man skulle kunna kalla det för buddism för byråkratier.

Inga kommentarer: