torsdag, augusti 24, 2006

Valrörelsens tabun


Det lär vara val i Sverige snart. Opinionsundersökningar visar att högerblocket, som låtsas vara en socialdemokrati light, leder över det parti som låtsas stå för äkta socialdemokrati. Spänningen är olidlig. Sossarna har visserligen vunnit alla val utom tre sedan 1932 men den här gången är det på riktigt, sägs det.

Hade det varit varit statistik från möten mellan två fotbollslag hade ingen trott att det blå laget haft någon chans. Om det blå laget vinner valet vore det dessutom första gången som de gör det utan att ekonomin varit svajig.

Trots att det röda laget lyckas med det mesta kan jag inte låta bli att tycka synd om dem. Förr leddes de av en överklasskille med socialt patos som tog sin jur kand på en tredjedel av tiden. Nu har de en arbetargrabb som aldrig fick någon ordning på sina studier och som drömmer om att bli godsherre. Och vad är det för vits att vara duktig om man inte vågar tala om allt bra man gjort? Den socialdemokratiska industripolitiken har gett Sverige ett enormt överskott i handelsbalansen men om man upplyste svenska folket om hur mycket mer man producerar än man konsumerar skulle det leda till krav på (oplanerade)löneökningar.

Ett skäl till att svenska företag är så framgångsrika är också fackets starka ställning. Den massiva uppslutningen bakom facket under efterkrigstiden och dess nära samarbete med det socialdemokratiska partiet har gjort att Sverige, jämfört med länder som Italien eller Frankrike, där den fackliga anslutningen är svag, nästan aldrig ser av några strejker. Det är svårt att överskatta de fördelar det gett svenskt näringsliv men eftersom det varken ligger i högerns eller vänsterns intresse att prisa sossarnas förmåga att i nära samarbete med LO förhindra strejker är det knäpptyst om det.

Medias rapportering är inte i första hand en avspegling av verkligheten utan ger mer en bild av hur mäktiga politiska och ekonomiska intressen vill få oss att tro. Information är som någon sa, något någon försöker hålla hemligt. Annars är det bara reklam.

Den traditionella skildringen av det socialdemokratiska folkhemmet är till exempel mer reklam än informativ. Enligt både högern och vänstern lever vi i en Robin Hoodstat där man tar från de rika och ger till de fattiga. Det stämmer bara om man har ett kortsiktigt perspektiv. Av de 6,8 miljoner kronor som man i genomsnitt betalar i skatt under ett liv får man tillbaka mer än fyra femtedelar av pengarna, visar beräkningar från finansdepartementet (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara arton procent av skatterna som omfördelas.

Staten är som en spargris som finansierar det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämt upp. Oavsett hur det går i valet kommer det knappast att förändras. Det hela är mest en fråga om stil: vill man ha en regering med en lagkapten eller fyra?

2 kommentarer:

jimpan sa...

Tar gärna den här också, om det är OK.

Pierre Gilly sa...

jadå :)