måndag, augusti 14, 2006

Vem startade kriget?


Den 25 juni grävde några palestinier en tunnel från Gaza, världens största fängelse. På den israeliska sidan (eller i det ockuperade Palestina för de som inte accepterar att FN har rätt att ge bort palestinskt land) sköt de två israeliska soldater och tog en tredje till fånga. I utbyte mot den israeliska soldaten krävde palestinierna att Israel skulle släppa 95 kvinnor och 313 barn som sitter fängslade i Israel. Det finns tio tusen palestinska fångar i Israel. De flesta har dömts i israeliska militärdomstolar, medan tusen är fängslade utan någon som helst rättegång.

Operationen hade föregåtts av en rad israeliska attacker mot Gaza. Den 13 juni hade till exempel nio palestinier dödats på stranden av en israelisk granatattack och den 20: e juni dödades tre barn när Israel genomförde ett misslyckat mordförsök på en Hamasledare. Enligt Israels informationscenter för mänskliga rättigheter på de ockuperade områdena (B T Selem) sköt israeliska soldater ihjäl 163 palestinier i Gaza bara i Juli (kulor och granater). 78 av dem deltog inte i något våld. 36 var minderåriga.

Den 12 juli tillfångatog Hizbollah två israeliska soldater och dödade tre. Inför anfallet sköt man, som en avledande manöver, raketer mot den nordisraeliska staden Shlomi där ingen blev skadad. För att släppa soldaterna hade Hizbollah tre krav. 1. Frisläppandet av tre libaneser som sitter fängslade i Israel. 2. Att Israel lämnar tillbaka en del av Libanon man fortfarande ockuperar(Shaba Farm) och 3. Att Israel lämnar över kartor på var man lagt ut alla minor i den delen av Libanon man okuperade i arton år.

Fångutväxlingar är inget nytt och har genomförts flera gånger tidigare. I ett pressmedelande från Amnesty International (26 Juni 1998, AI INDEX: MDE 15/54/98) kan man läsa:


Enligt vad Israel själv medgett hålls libanesiska fångar som ”förhandlingsobjekt”; de är inte kvarhållna för något de gjort utan för israeliska soldater som saknas eller dödats i Libanon. De flesta av dem har nu tillbringat varit hemligt fängslade och isolerade i tio år.



Den här gången har dock Israel inte visat någon vilja att genomföra en fångutväxling. Israels svar på Hizbollahs krav blev att bomba civil infrastruktur i Beirut: flygplats, elverk mm. Ett femtiotal civila dog redan första dagen.
Sedan Hezbollah sedan svarade med att avfyra raketer mot Israel har Israel motiverat sitt krig med att man ska krossa eller avväpna Hizbollah för att förhindra de raketattacker man själv provocerat fram. Bara det faktum att man bombade Libanon trots att man visste att Hizbollah hade 12 000 raketer tyder på dessa raketer aldrig varit det hot mot Israels säkerhet de framställs som. Någon massiv och dramatisk evakuering av alla utlänningar från Israel, som den man kunnat se från Libanon, har heller inte varit nödvändig.

Trots att 10-20 gånger fler civila libaneser än israeler (hittills i alla fall) fått sätta livet till skildras det ofta som att Israels dödande bara är beklagliga olyckor medan Hezbollahs är terrorism. Ändå finns det en rad uttalande från högt uppsatta israeler som motsäger det.

Israels justitieminister Haim Ramon har sagt att ”alla i södra Libanon är terrorister och har band till Hezbollah”. Israels största dagstidning, Yedioth Ahronoth, har citerat en israelisk general som hävdar att ”alla byar varifrån en Katysusha avfyras måste förstöras.”

Att libanesiska civila skulle dödas för att Hizbollah gömmer sig bland civila eller använder dem som mänskliga sköldar, som det brukar heta, stämmer inte, visar en färsk rapport från Human Right Watch: ”Fatal Strikes: Israels Indiscrimate Attacks Against Civilian in Lebanon.” ”I ett dussin dokumenterade fall har Israeliska styrkor attackerat områden utan något uppenbart militärt mål.” Tidpunkten för attackerna, deras intensitet, frånvaron av militära mål, liksom det faktum att även hjälparbetare attackerats ”tyder på att Israel medvetet siktar på civila mål”. (Human Right Watch kritiserar även Hizbollah för att skicka raketer utan styrsystem med splitter mot civila områden men huvuddelen av den femtio sidor långa rapporten handlar om Israeliska övergrepp.)

Kanske är det Israel som använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar. Enligt journalisten och författaren Jonathan Cook som bor i Nasaret finns det ett hundratal militära installationer i eller nära samhällen i norra Israel. Den raket som dödade två arabiska bröder i Nasaret var förmodligen avsedd för en vapenfabrik som finns strax intill. Den israeliska censuren förhindrar dock media från att fritt rapportera vad som träffats eller om det finns militära mål i närheten, menar Cook.

Israel brukar försvara sig med att de är en demokrati och därför tar all möjlig hänsyn till den libanesiska civilbefolkningen. Civila dödsoffer är alltid ”olyckor, som man beklagar. Men även om de flesta spontant är beredda att tro på detta för att det förefaller så meningslöst att avsiktligt döda civila, finns det dock en gammal militär strategi bakom ett sådant dödande. Den går ut på att fienden ska tvingas till kapitulation om livet blir till ett helvete för civilbefolkningen.

Under andra världskriget trodde de allierade till exempel att man skulle kunna få tyskarna att störta Hitler om man bombade sönder hela bostadskvarter. Antingen skulle folket själva göra det eller så det folkliga missnöjet få någon general att våga sig på en kupp. Den som tror att detta tänkande är historia behöver bara fundera på vad som hänt i Irak.

Under och efter första Gulfkriget trodde USA att man skulle kunna få irakierna att störta Saddam Hussein genom att göra livet till ett helvete för dem. Därför bombade man vatten och elverk regelbundet och införde sanktioner som förhindrade att dessa kunde repareras. Det fungerade lika lite i Irak som i Tyskland och inget talar för att det kommer att fungera i Gaza eller i Libanon. Det är mer sannolikt att fler palestinier kommer att tycka att självmordsbombare är en bra idé. Och i stället för att de 800 000 libaneser som nu är på flykt undan Israeliska bomber, vänder sig mot Hezbollah, tyder allt på att de i stället vänder sig emot Israel.

Att man fortfarande tror man man bomba folk till underkastelse avslöjar nivån på tänkandet i Washington och Tel Avive. Det är inte exempel på dumhet det råder brist på. Den amerikanske ambassadören Peter Galbright, skriver i sin nya bok, The End of Iraq: How American Incompetence Created A War Without End att Bush en kort tid innan invasionen av Irak inte visste att Iraks muslimer var uppdelade i shiiter och sunniter (”Jag trodde Irakierna var muslimer” ska Bush ha sagt när han blev upplyst).

Nu ser Bush kriget i Libanon som ”ett tillfälle” att skapa ”ett nytt mellanöstern”, lite som han skapat ett nytt och fritt Irak, antar jag. I stället för att försöka släcka branden tror han att den är bra och kommer att brinna ut av sig själv. Han skickar nya bomber till Israel och filtar till Libanons befolkning.
Det är möjligt att allt prat om ett möjligt amerikanskt anfall mot Iran (bushdoktrinen om förebyggande anfall mot påhittade hot) gjort att Iran nu verkligen för ett krig genom ombud i Libanon, som någon slags förebyggande varning eller för att rikta världens uppmärksamhet åt annat håll. Men eftersom det var israel som förvandlade en mindre gränsincident till ett krig som fångat medias uppmärksamhet (och nästan fått bort fiaskot i Irak från medias dagordning) talar det mesta för att det i stället är en del i USA:s ansträngning att motivera sitt kommande angrepp på Iran.

publicerad i Vasabladet

Inga kommentarer: