fredag, september 15, 2006

Kampen om jobben


Siris man brukade döda dem genom att kasta dem i väggen. Sonjas föredrog yxa. Det finns många sätt att döda oönskade kattungar på, förstår jag när jag hör dem diskutera på bussen, men inget känns riktigt tillfredsställande.

Oönskade människor kallas arbetslösa och nuförtiden låter vi dem
inte svälta ihjäl även om man diskuterar att sänka a-kassan om
de inte bjuder ut sig ofta nog. För även om både privata och
offentliga arbetsköpare gör allt för att eliminera
arbetstillfällen är det ändå den enskilda individen som
skuldbeläggs för sin arbetslöshet. En annan variant är att
skylla på globaliseringen och brister i lagstiftningen som i
fallet med Flextronics nedläggning i Visby.

Och visst är det sant att det bara kostar en fjärdedel att
sparka en arbetare i Sverige jämfört med i Frankrike men för
arbetslösheten i stort har det praktiskt taget ingen betydelse.
Uppsägningar påverkar bara arbetslöshetsstatistiken marginellt.
I Frankrike försvinner 15 000 arbeten om dagen och ungefär lika
många skapas. Nittioåtta procent av alla jobb som försvinner
rationaliseras bort i samband med att någon frivilligt säger upp
sig, går i pension eller att ett tidsbegränsat
anställningskontrakt går ut.

Även i dåliga tider är det bara två procent av jobben som
försvinner genom uppsägningar som i Visby. (Läs Pierre Cahuc och
Andre Zylberbergs klargörande bok Le chomage Fatalite ou
necessite
, Flammarion). Även om det inte tycks finnas några
svenska beräkningar på detta finns det inget skäl till att det
skulle se nämnvärt annorlunda ut här eller i andra delar av den
industrialiserade världen.

Men trots att detta är känt bland arbetsmarknadsexperter sedan
en tid tillbaka fortsätter politiker, fackföreningsledare,
företagare och samhällsdebattörer att behandla det marginella
fenomenet med de ekonomiska uppsägningarna som om de vore den
avgörande faktorn i arbetslösheten.

En slutsats man kan dra av detta är att fyrtiotalisternas
pensionsavgångar inte kommer att ta udden av massarbetslösheten
utan tvärt om öppna nya möjligheter för rationaliseringar.
I Frankrike säger visserligen över hälften av företagarna att de
oroas av farfarsboomen, enligt en undersökning av Cegos,
samtidigt som de uppger att de inte har några stora planer på
nyanställningar. Och i de fall det ska anställas ska
rekryteringen i över nittio procent av fallen ske internt. Bara
vart femte företag är dessutom berett att anställa en
femtioåring.

Premiärminister Jean-Pierre Rafarrin har gett alla ministerier
instruktioner om att bara ersätta varannan statsanställd som går
i pension de kommande åtta åren, skriver L´Expansion.
Det innebär att 300 000 tjänster försvinner om allt går som
planerat och att staten i teorin (men knappast i praktiken)
kommer att spara 12 miljarder euro.

Historiskt sett har hög arbetslöshet eller undersysselsättning
varit det normala, skriver den tyske sociologen Ulrich Beck i
The Brave new World of Work (Polity Press). År 1800 saknade
tvåtredjedelar av de lägre samhällsskikten regelbunden eller
säker inkomst. Om det fasta lönearbetet skulle marginaliseras
vore det bara en återgång till hur det brukar vara.
Idag är de arbetslösa lika illa sedda som de som arbetade för
sin försörjning under antiken. Om det är en dygd att vara
effektiv och rationaliseringar är nödvändigt för tillväxten så
kan man inte fortsätta att skuldbelägga de arbetslösa.

Vår kamp om jobben kommer att framstå som en kamp om stolar på
Titanics soldäck i framtiden har någon påpekat. Det är hög tid
att fundera på hur man ska organisera ett samhälle som
producerar ett överflöd av allt utom lönearbete.

Publicerad i LO-Tidningen

Inga kommentarer: