måndag, september 11, 2006

Kriget mot terrorn är en politisk slogan


Hur vet vi att det första Gulfkriget verkligen har ägt rum? Jag känner visserligen en pilot som säger sig ha varit nere i Kuwait när det begav sig men jag är tveksam till hur mycket av kriget han egentligen såg.

När det man kallar Gulfkriget bröt ut följde jag som alla andra utveckling på TV och i tidningar. Det hette att Irak hade världens fjärde största krigsmakt. Folk skrev insändare och undrade om Saddam Husseins missiler kanske kunde leta sig upp till Europa. I själva verket var Iraks armé till större delen både omodern, illa tränad och inte särskilt villig att slåss.

Den franske filosofen Jean Baudrillard (som har inspirerat männen bakom kultfilmen The Matrix) menar att skillnaden mellan det som visades på våra TV skärmar, skrevs i tidningar, sas på radio, och det som verkligen hände i Kuwait var så stor att man kan säga att kriget var påhittat. Baudrillard har till och med skrivit en bok med den provokativa titeln “Gulfkriget har aldrig ägt rum“.

Visst hände nått otäckt i Kuwait vid den här tidpunkten menar Baudrillard men man kan knappast kalla det för krig. Saddam Hussein drog undan sina bästa förband innan striderna började. De trupper som inte hunnit ut när amerikanerna gick in bestod av shiiter och kurder han inte litade på. En amerikansk soldat har beskrivit det som att de mötte en samling unga irakiska bondpojkar som inte visste hur man rengjorde vapnen från sand.

Det som sedan följde kan bäst beskrivas som en ensidig slakt. Av 550 000 amerikanska soldater som sänts till mellanöstern dog bara 147 i strid, vilket enligt Baudrillard är färre än som hade dött i trafikolyckor om de stannat i USA. Det kan jämföras med att minst 20 000 irakiska soldater dödades. De flesta av dessa dem hann förmodligen inte ens se fienden, eftersom de kunde bombas ihjäl från stort avstånd. Andra sköts i ryggen på “dödens väg” när de försökte ta sig tillbaka till Irak.
Förr förvrängdes verkligheten med hjälp av propaganda, idag skapar den vår verklighet, menar Baudrillard.

Och vad ska man tycka om förklaringen till det som kallas det andra gulfkriget: att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och även var nära att skaffa kärnvapen? Tre år efter invasionen man inte hittat något men tack vare propagandan tror nu en majoritet av amerikanerna att man faktiskt gjort det (Många tror också fortfarande att han var inblandad i attacken den 11 september).
Att de flesta amerikaner kan fås att tro att man lyckats med Irakkrigets huvudsyfte, avlägsna de farliga massförstörelsevapnen, underlättar när man nu ska göra upp med Iran.

Bara den som inget minns eller lärt kan tro att media beskriver Iran år 2006 korrektare än Irak 1991 eller 2003. Samma IAEA som hävdade att Irak inte hade något kärnvapenprogram säger att det inte finns något som tyder på att Iran skulle ha ett hemligt kärnvapenprogram.

Det Iran media skildrar existerar inte. Den iranske presidenten har intagit en förvånansvärt progressiv roll när det gäller kvinnors rättigheter. Även om han skildras som maktgalen och farlig i väst så har han enligt den iranska konstitutionen mycket lite makt.

Om Iran verkligen planerar att ta över hela mellanöstern och krossa Israel så borde det väll ändå avspegla sig i deras försvarsutgifter? Men den som tittar på SIPRIS eller London International Institut for Strategic studies hemsidor upptäcker att Iran bara lägger ut 6 till 7 miljarder dollar på sitt försvar (2005). Det är 91 dollar per capita, vilket är mindre än nästan alla andra gulfstater. Saudiarabien, med en betydligt mindre befolkning, satsar till exempel över 25 miljarder dollar, utan att det oroar någon. Om Iran, som inte har angripit något annat land på över hundra år, ändå har krigiska avsikter, så har man i alla fall inte börjat köpa vapen ännu. Militärt är Iran 2006 lika lite ett hot mot regionen som Irak 2003.

Om Irans relativa makt i regionen ökat så beror det inte på nått Iran gjort utan på att Irak nu håller på att kollapsa som stat till följd av den amerikanska invasionen.
Washingtons omtalade ”krig mot terrorn” är ett bra exempel på hur man idag skapar mediala verkligheter med svag eller obefintlig grund i verkligheten. ”Kriget mot terrorn” ska ha börjat eller i alla fall tagit fart i och med attacken den 11 september mot World Trade Center och Pentagon. Det går alltså in på minst sjätte året nu.

Ändå var det inte självklart att det blev så. Bush första utrikesminister, Colin Powel motsatte sig att man skulle kalla attacken den 11 september för ett krig och menade att den snarare var ett polisärende.

När man nu i London avslöjat en grupp som planerade att spränga plan i luften så var det ju polisen, inte armén som förhindrade attentatet. Förutom att polisen är mer lämpad än militären att bekämpa terrorism är hotens omfattning knappast så omfattande som man vill försöka få oss att tro. Det finns goda skäl att vara skeptisk till avslöjanden om terrorgrupper. Den som avslöjades i Kanada för en tid sedan och som fick stort utrymme i media, visade sig mest bestå av ungdomar som chattat på nätet. När kanadensarna en efter en släpptes av polisen fick det praktiskt taget ingen mediabevakning.

Enligt den brittiska ambassadören Craig Myrray har bara 12 procent av de 1000 personer som häktats med hjälp av antiterroristlagar i Storbritannien åtalats för något. 80 procent av de som åtalats har friats. Av de 2 procent som dömts har de flesta inte dömts för något som har med terrorism att döma. Det är möjligt att man nu verkligen avslöjat en grupp som planerat att spränga tio tolv plan över Atlanten (eller över amerikanska städer, som det står i amerikansk press) men eftersom det inte fanns någon färdig bomb, man inte köpt flygbiljetter och de flesta konspiratörer inte ens har något pass, kan det knappast ha handlat om ett akut hot som det beskrivits som.

Av de 6400 personer som arresterades de två första åren i USA efter den 11 september har 94-98 procent inte dömts för något (Sedan dess är det hemligt hur många som arresteras). Det amerikanska justitiedepartementet hävdar att 350-400 dömts för terrorism under samma period. En annan myndighet menar att siffran är kraftigt överdriven då den till exempel inkluderar 65 män i New Jersey som försökt fuska på ett engelsk prov. Ett sätt att sluta till hur farliga dessa människor är att kolla vilka straff de påstådda terroristerna fått. Det kan låta mycket att 183 personer som varit bosatta i USA dömts för ”internationell terrorism” men vad ska man tro om man vet att medianstraffet varit 15 dagars fängelse? (The Harper´s Index).

Trots det alltså verkar vara ont om riktiga terrorister har “kriget mot terrorn” blivit den formel som ska motivera det mesta som händer i världen idag. Kriget mot terrorn har ersatt det kalla kriget och kriget mot narkotikan som man talade rätt mycket om strax efter Sovjetunionens upplösning. Ledande amerikanska politiker talar till och med om kriget mot terrorismen som ett världskrig som kommer att vara en oöverskådlig tid, vilket kanske inte är konstigt då terrorismen är en metod och ingen fiende.

Även om det är en taskig beskrivning av verkligheten att hävda att attacken den 11 september skulle ha startat ett krig mot terrorn (vem hade insett det om det inte vore för att man säger det i Washington?) så är det i alla fall en effektiv retorisk strategi. Kriget mot terrorn är som den amerikanska författaren William Gredier påpekat, en politisk slogan, inte en strategi för att försvara USA. Kriget mot terrorn har blivit den stora ramberättelse för tiden efter det kalla krigets slut.
Som politisk slogan är kriget mot terrorn ny men den bygger på den klassiska strategin att avhumanisera fienden. Fienden är inte bara vanvettigt ond, den är dessutom till skillnad från riktiga människor inte kapabla att ändra åsikter eller uppförande. Fienden är irrationell, dess karaktär är reducerad till den etikett vi gett den. Förr talade vi om vildar, barbarer, underlägsna raser, muslimer, boljseviker eller kommunister. Idag är fienden terrorist. (Till och med Nelson Mandela i Sydafrika stämplades som terrorist av Margret Thatcher under kampen mot Apartheid.)

Syftet är inte att förneka att händelser ägt rum utan vår förståelse av dem. Var det som hände i mellanöstern 1991 ett krig eller bara en mindre väpnad konflikt mellan två militärt extremt ojämlika parter? Visst sker det attentat som i London och Madrid men är terrorismen verkligen en politisk strategi som används så ofta att den säger något om vår tid?

Vår bild av verkligheten är alltid mer eller mindre rimliga konstruktioner även om skärpan i den nya generationens TV apparater är imponerande och man aldrig visat mer nyhetsbilder i direktsändning.

Visst kan man hävda att vi nu går igenom ett tredje eller rent av fjärde världskrig, men hur intressant är en sådan definition om detta världskrig till sin natur är så olik de första två att allmänheten måste bearbetas för att förstå att det brutit ut? På samma sätt finns det goda skäl att ifrågasätta om krig var rätt ord för att beskriva det vi brukar kalla Gulfkrigen, om det verkligen existerar eller kan existera ett krig mot terrorismen eller om man verkligen inte ska ska kalla blodbadet i Irak för ett inbördeskrig.

Den avgörande frågan är om “kriget mot terrorn” är ett begrepp som hjälper oss att se samband eller dölja dem. Finns det ett samband mellan ockupationen av Afghanistan, Irak, förstörelsen av Libanon, hetsen mot Venezuela, det kommande kriget mot Iran och Israels behandling palestinierna? Eller är kanske ordet terrorism bara ett samlingsnamn på grupper som inte har annat gemensamt än att de inte vill underordna sig Washington?

Publicerad i Stockholms fria Tidning

Inga kommentarer: