onsdag, september 27, 2006

Vi hatar inte för att vi har goda argument: vi har goda argument för att vi hatar


Ofta när jag äter frukost känner jag mig lite muslimsk och det borde förmodligen också du göra. Jag kokar kaffe som jag häller i en glaserad kopp och lägger i lite socker. Ibland häller jag kaffet i ett genomskinligt glas. Jag tvättar mig med tvål, äter pasta till lunch och det händer att jag spelar kort, backgammon eller schack, på kvällen, vilket bara är några exempel på alla de vanor och produkter vi fått från arabvärlden.

När någon frågar mig vad det svenska är brukar jag tänka på gröt eller surströmming men den svenska kulturen har alltid förefallit mig mest som ett smörgåsbord av vanor som kommit utifrån. Det är lite som svenska språket: vad skulle bli kvar om man tog bort alla tyska, franska, engelska, och arabiska lånord? Kanske något som låter som färöiska. Det finns inget nedlåtande i att konstatera det: även franska och engelska skulle nästan upplösas i intet utan det de lånat av varandra, av latin, grekiska, tyskan, keltiskan, arabiskan och andra språk.

Språk och kultur i Europa består i stort sett av samma komponenter, det är de specifika proportionerna i blandningen som skapar de största skillnaderna mellan det vi kallar svensk, fransk eller tysk kultur.

Till och med geografiskt känns Europa rätt tveksamt. Andra kontinenter är avskilda från varandra av hav men vi har bestämt oss för att gränsen ska dras vid Uralbergen och Uralfloden.

Att det är svårt att svara på vem man är eller vad det innebär att vara svensk beror förmodligen på att frågan är felställd. Bortsett från Gud, om man ska tro teologer i alla fall, finns det inget som är, utan bara saker som blir eller var. Jag är ett jagblivande. Idag är jag en människa med erfarenhet av att äta gröt på morgonen, som har funderat över innebörden av poppgruppen The Arks låt Beauty is the Beast och lärt mig nått nytt. Imorgon blir jag nått annat, nått mer men också nått mindre eftersom en del erfarenheten klingar bort.

Så är det också med Europa påpekar den franske filosofen Marc Crépon. Europa är något som hela tiden blir allteftersom nytt tillkommer och gammalt sållas bort. Den keltiska kulturen och dess druider är i stort sett borta ur vår kultur men är vad Europa har varit. Idag hör kaffet eller kristendomen till Europa, trots att det kommit utifrån. Vi talar till och med om "svenskt kaffe" och "svensk pizza". Det som inte tillhör Europa har ändå kommit och utgör nu en del av vår kultur. Men det som tillhör den europeiska kulturen som den grekiska filosofin är ju faktiskt något som också spritt sig utanför Europas gränser.

Faktum är att den grekiska kulturen som man slentrianmässigt brukar säga är en av hörnpelarna i det europeiska bygget lika mycket skapades på den östra stranden av det Egeiska havet i dagens Turkiet. De grekiska filosoferna återupptäcktes också genom att de bevarats i arabiska översättningar.

Utan muslimska skriftlärda hade mycket av den grekiska kulturen för alltid varit försvunnen och vi hade varit nått annat. På samma sätt verkar det faktum att romarriket även innefattade Nordafrika, Libanon, Palestina och Turkiet rutinmässigt förträngas när vi försöker definiera det europeiska.

Arvet från den grekiska och romerska kulturen är bara vårt på samma sätt som vi monopoliserar kristendomen trots att det finns miljoner kristna i mellanöstern. Kopterna i Egypten, maroniterna i Libanon eller de kristna araberna i Palestina tillhör alla en kultur som delar det grekisk-kristna-romerska arvet vi håller för grunden i den europeiska kulturen.

Att islam, arabisk konst, litteratur och vetenskap också är en del av Europas utveckling tillhör det som många tycks vilja glömma. Av dagens 34 europeiska länder har 14 helt eller delvis styrts av muslimer under ett sekel eller mer, påpekar Bulliet.

Tusen och en natt tillhör den europeiska kulturen precis som Don Quichotte inte enbart är spansk utan också svensk och fransk, på samma sätt som Molière och Shakespeare numera tillhör hela världen.

Det paradoxala är att Europa även finns utanför Europa: Europa som idé verkar i själva verket bara kunna existera i den uträckning den kan nå utanför Europa, menar Crépon. Ett Vi blir alltid till i förhållande till ett Dem. Grekerna behövde de persiska barbarerna för att vara civiliserade lika mycket som vi idag behöver de fanatiska iranska mullorna för att kunna identifiera oss som upplysta, toleranta och humanister. Innehållet byts ut men strukturen på relationen mellan oss och dem har förblivit häpnadsväckande oanfrätt. När vi säger att den europeiska kulturen bygger på den grekiska kulturen och kristendomen så säger vi egentligen att de andra inte har del i den.




Crépon menar att begrepp som genuin, ursprung, äkta, aldrig kan användas för att beskriva en kultur. Det absoluta sättet att tänka kulturer och kulturella identiteter bär på fröet till våra internationella katastrofer.
Vi tänker gärna oss kulturella identiteter som något absolut trots att det är något som verkar högst föränderligt. I över två tusen år har hedningar som kristna i Europa betraktat judendomen som något dåligt. Men på mindre än två generationer har vi rent av bytt etiketten grekisk-kristen mot judisk-kristen för att beskriva vår kultur.

Det är svårt att hitta ett klarare bevis för att det förflutna inte styr nutiden. Det är också hoppingivande: den klyfta som sägs existera mellan den europeiska kulturen och den muslimska skulle kunna överbryggas lika snabbt som den mellan det kristna Europa och dess judiska minoritet.

Bara av våra frukostvanor att döma har vi redan rätt mycket gemensamt. Den amerikanska religionsvetaren Richard W. Bulliet menar att man ofta överdriver skillnaden mellan den islamska och kristna världen. I stället för motpoler borde man se dem som systersamhällen, visserligen från två geografiskt separerade områden men med liknande historisk utveckling. Kristendom och Islam är som tvillingbröder som är nästan omöjliga att skilja åt i barndomen men som vuxna utvecklar en egen personlighet, säger han.

Bulliet ser konflikten mellan islam och kristendom som mellan protestanter och katoliker. En gång var de bittra fiender, idag inser alla att likheterna är större än skillnaderna: vi talar om en civilisation, en kristenislamsk kultur.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons tes om en civilisationernas kamp mellan en kristen och islamsk värld vilar på samma typ av resonemang som man tidigare använder sig av för att kritisera judar eller katoliker. Den förutsätter att en kultur både är oföränderlig och separat från en annan, vilket tyvärr verkar vara en lika tilltalande tanke som den är primitiv. En närmare studier av konflikten mellan islam och kristendom visar att vi i stort sett varje sekel uppfunnit ett islam att hata, menar Bulliet. (Ungefär som vi till inte för länge sedan ständigt fann nya anledningar att vara antisemiter: teologiska, rasbiologiska).

En gång var till exempel Mohammed antikrist, idag är han reducerad till pedofil, även om vi framförallt motiverar vår avsky för islam idag med att det inte skulle vara en humanistisk religion eller att islam av någon anledning skulle vara den enda monoteismen som inte klarar att modernisera sig. Islam, inte geopolitiska omständigheter, får idag bära skulden till att den islamska världen släpar efter ekonomiskt. Tanken är snarlik den weberska: att den protestantiska etiken skulle vara överlägsen den katolska när det gäller att skapa ekonomiskt välstånd. På samma sätt hette det tidigare att konfucianismen var ett hinder för Kinas ekonomiska utveckling. Numera kan man höra att konfucianismen är en förutsättning för utvecklingen.

Argumentet att islam skulle vara en religion som leder till att samhället stagnerar är relativt nytt. Det är sant att kristna länder sedan 1700-talet varit starkare, militärt och ekonomiskt än de muslimska men det är kanske ett tröstargument för att det är islam som vunnit kampen om själarna. Över femtio procent av dagens muslimer härstammar från folk som konverterat till islam mellan år 1500 och 1900 påpekar Bulliet. För kristendomen är motsvarande siffra förmodligen mindre än tjugo procent.

I Asien och Afrika där kristendom och islam konkurrerat om själarna är det utan tvekan islam som vunnit. Kanske är det för att kristendomen inte varit framgångsrik som man nu i stället börjat mäta sin kulturs livskraft i kilometer järnväg, industriproduktion och militär styrka menar Bulliet. En förklaring till succén är att de islamska missionärerna inte varit knytena till en monark medan de kristna setts som representanter för olika kolonialstater.

Att avskyn för islam består medan argumenten växlar tyder på att det är en struktur som ingår i vårt jagbildande. Vi hatar inte de andra för att vi har goda argument: vi har goda argument för att vi hatar. Att vi hatar har mer med vårt eget identitestbildande att göra än med dem.

Den snabba förändringen i vårt förhållande till judendomen skulle dock kunna betyda att någon slags posteuropeiska humanism, där Europa överger sina absoluta anspråk på att representera civilisationen mot barbariet, är möjlig. Men det är långt ifrån säkert. Kanske var förutsättningen för att vi skulle kunna släppa antisemitismen att vi fortfarande öppet tillåts tala om hur vi avskyr muslimer och islam? Kanske kommer vi inte att kunna tala om vår civilisation som islamisk-kristen, som Bulliet efterlyser, om inte först den kinesiska eller indiska kulturen fått ersätta den muslimska som hatobjekt och jämförelsepunkt.

Inga kommentarer: