lördag, oktober 28, 2006

Det kamratliga klappandets hierarkie


Vi ser det hela tiden. Statschefer som skakar hand inför smattrande kameror. Handslaget har blivit en ceremoni som de senaste åren ibland kompletteras med en klapp på axeln. En inte obetydlig del av nyhetsförmedlingen uppfylls av dessa välregisserade möten. Symboliken är övertydlig. Vi representerar två länder. Alltså är den här träffen mellan polare också en träff mellan två länder som polar ihop.

Amerikanska presidenter har drivit vänskapen längst. De bjuder hem utvalda statschefer till sina privatbostäder och kallar dem vid förnamn. Bush II hittar rent av på smeknamn till kollegor och förklarar att han sett Putins själ (den var god) efter att ha tittat honom djupt i ögonen.

Men det finns en hirarkie i det kamratliga klappandet. Stora länders ledare klappar små länders men sällan tvärt om. Det är precis som när Göran Persson här hemma i Sverige går och trycker ett pekfinger i magen på ett kommunalråd och säger något öppenhjärtligt. Det är något Persson gör men man gör det inte med Persson.

Tyvärr är det som med så mycket annat i världen: ju mer man talar om det det destå mindre finns det ofta av det. Ska man tro de Gaulle har stater inga vänner, bara intressen. Och varför skulle stater ha mer vänner än företag, skolor eller försäkringskassor? De Gaulle skilde på vänner och kollegor. Statschefer som framställer det som de är dödspolare begår antingen tjänstefel eller spelar teater hade han förmodligen sagt.

Francois Mitterand kunde spelade teater men var också tydlig i slutet av sitt liv:

“Frankrike vet inte om det men vi är i krig med Amerika. Ja, ett permanent krig, ett livsviktigt krig, ett krig utan dödsoffer. Amerikanerna vill inte dela makten över världen”.

Politik är bara krig fortsatt med andra medel skulle man kunna säga. Annars talar politiker ofta tvärtomspråket. När de säger vän så betyder det konkurrent.

En förklaring till att den internationella politiken verkar svårbegriplig är den seglivade föreställningen att vi är mer civiliserade. Känslan av att vi är goda har ungefär samma effekt på omdömmet som en riktig fylla. Förr hänvisade man till kristendomen, idag är det vanligare att peka ut vår demokratiska tradition som det som gör oss speciella.

När en politiker som Bush talar tvärtomspråket (kluven tunga sa Indianerna) utgår han oftast ifrån tanken att USA representerar civilisationen mot barbariet. Ockupationen av Irak och hotet att också attackera Iran grundas på föreställningen att dessa länders regering saknar legitimitet. Men om demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna varit en komponent som haft någon betydelse i den amerikanska utrikespolitiken hade man ju knappast allierat sig med så många av världens värsta diktatorer.

Ett exempel är Teodoro Obiang Nguema Mbasongo, Ekvatorial-Guineas livstidspresident. ”Ledaren av stål”, ”Befriaren” eller ”Ekvatorial-Guinneas enda mirakel” som Obiang också vill kallas har dödat eller drivit i landsflykt en tredjedel av sitt Ekvatorial-Guinneas befolkning. Trots att det lilla landet har oljeinkomster på över fem miljarder dollar om året är hälften av alla barn under fem år undernärda.

”Ledaren av stål” är hatad, grym och extremt korrupt. I princip ser han hela landet som sin privata egendom. Hans armé är svag och han skyddas av marockanska legosoldater. Bush II skulle kunna avsätta Obiang på en halvtimme men kommer aldrig att göra det då det går att göra affärer med honom. Eftersom Obiang enbart är intresserad av sin personliga vinning har han inga problem med att låta amerikanska företag som ExxonMobil, Haliburton och ChevronTexaco sköta det praktiska på förmånliga villkår. Så länge han får sina mutor får de göra vad de vill med landets olja och gas. Därför har ingen högre amerikansk funktionär ens hummat något kritiskt om Obiang.

Den iranska regimens ondska är däremot ofattbar. Här finns inga amerikanska oljebolag, man exporterar sin olja till Kina, och man tycks mer intresserad av sitt lands oberoende än mutor. Detta hat mot den amerikanska livsstilen kan inte få passera utan repressalier.

Inga kommentarer: