torsdag, oktober 05, 2006

Flexibilitetens gränser


Min far har jobbat på universitetssjukhuset i Linköping i snart tjugo år men formellt har han inte varit där länge. Först förde landstinget över honom och andra på akuten till ett bolag och några år senare flyttades personalen till ett nytt bolag. Administrativa åtgärder sa man men visst var det förberedelser inför privatiseringen. Han brukar hålla mig underrättad men jag har tappat räkningen på alla bolag som bildats.

Jobbet är detsamma men varje gång han skriver på ett nytt anställningskontrakt förlorar han sina anställningsår. Då slipper arbetsgivaren att krångla med turordningsregler ifall de vill sparka honom och avgångsvederlaget ska vi inte tala om. Nyanställda kan inte räkna med mycket. Arbetsrätten tycks vara till för att kringgås.

Trots alla förberedelser har inget hänt men arbetsköparen tycker de anställda är mer attraktiva utan anställningsår. Det gäller att hålla alla dörrar öppna. Det vackraste ordet en arbetsköpare känner till idag är flexibilitet men även om det används ofta i debatten så händer det inte alltid så mycket.

Fars arbetsplats stämmer in på de slutsatser Anne Grönlund drar i sin avhandling Flexibilitetens gränser: det finns inget "signifikativt samband" mellan arbetsköparnas syn på arbetsrätten och den faktiska variationen av bemanningen.

Arbetsrätten är inte ens det största problemet visar Grönlunds enkät bland chefer inom vård, industri och finansbranschen. De flesta uppger att kompetensfrågor, upplärningstider och rekrytering är det största problemet. Och även om man också beklagar sig över arbetsrätten så utnyttjar man inte ens de regler som mjukats upp.

Grönlund skriver att hon "vill befria flexibiliteten från den politiska retorikens slöjor och visa hur den konkret ser ut när den uppträder på svenska arbetsplatser" och många etablerade föreställningar spricker också som troll i solsken när man läser hennes avhandling. Det är uppenbart att en form av flexibilitet, ökningen av tidsbegränsade arbeten, är ett överdrivet fenomen. De har visserligen ökat med 95 000 sedan 1987 men fortfarande har 85 procent av alla anställda ett tillsvidarekontrakt. De flesta tidsbegränsade arbeten är dessutom vikariat som inte tillkommit för att skapa flexibilitet utan för att ersätta frånvarande personal. Flexibla arbetstider och deltidsarbeten är inte heller ett nytt fenomen: vården har aldrig varit ett nio till fem jobb påminner Grönlund.

Enkätsvaren visar också att förhoppningen om att flexiblare arbetstider skulle leda till ökad jämlikhet med hushållssysslor är felaktig. Arbetstidens förläggning påverkar inte alls den relativa fördelningen av hushållsarbetet. Det som påverkar jämlikheten är inte när man arbetar utan hur mycket. När kvinnan arbetar tio timmar mer än mannen omfördelas hushållssysslorna lite grann, konstaterar Grönlund. Men det är först när mannen är helt arbetslös och kvinnan jobbar heltid som han tar på sig mer hemarbete än sin fru. Det förvånar inte direkt min farsa men själv var det länge sedan jag läst en så intressant avhandling. Flexibilitetens gränser är en pärla och borde läsas av alla som är intresserade av den svenska arbetsmarknaden.

Flexibilitetens gränser
Anne Grönlund
Boréa

Inga kommentarer: