tisdag, oktober 10, 2006

Smink är viktigare än ideologi






Göran Person är fet och arrogant. Hur de andra partiledarna är vet jag egentligen inte. Det var länge sedan jag slutade titta på TV. Jag minns Carl Bildts tungrots r, att han ofta haspade ut sig något som nästan var lustigt i stället för att svara på frågor och ibland hade en finne som tittade fram under sminket. Per Garton och de andra tomtarna från miljöpartiet såg också roliga ut. En dräpande replik från den fule Olof Palme var lika underhållande som som att räkna hur många hummande som Torbjörn Fälldin lyckades pressa in i en mening.

När jag gick på lågstadiet röstade en släkting på Fälldin för att han hade “jord under naglarna” precis som “en riktig människa” ska ha.
Den bild man har av svensk politik sedan TV slog igenom är bokstavligen en bild. Vad vi tycker om partierna bestäms huvudsakligen av partiledarnas prestationer i bild. Per Albin Hansson är ihågkommen för den politik han stod för: Göran Person och politikerkollegor nuförtiden är i stor sett inte mycket mer än sin hållning. Vem kommer ihåg något mer av Ola Ullsten än att han alltid hade för stora plastglasögon? Vad tänker du på när man nämnder Mundebo, Adelson eller Lundgren? Den ena är reducerad till ett talfel, den andra en hurtbulle, den tredje en tjatig tråkmåns. Men bortsett från det intryck de gett som människor: minns någon vad de stod för ideologiskt? Stod de ens för något?

TV har förvandlat politik till något mitt emellan skönhetstävling och freakshow. Vem spelar bäst statsman? Vem ser ärligast och mest handlingskraftig ut? Den amerikanske kommunikationsteoretikern Neil Postman menar rent av att kunskap om smink har ersatt ideologi som det ämne en politiker måste ha koll på. Det gäller att ha rätt kläder, glasögon, tonfall och kroppsspråk. Den amerikanske pacifisten Howard Deans kampanj i det demokratiska partiets primärval gick bra ända tills han gav i från sig ett litet vrål som lät fjantigt. Det varade bara några sekunde men spelades upp gång på gång på TV. Mikael Dukakis presidentkampanj tvärdog när folk såg hur töntig han var i hjälm på en stridsvagn.

Hade Ingvar Carlsson verkat lämplig som statsminister om han inte lytt de amerikanska konsulterna som sa åt honom att skippa de mörka gubbglasögonen? Hade Jaques Chirac blivit fransk president om han inte skaffat linser och en promter så att han inte behövde kika i ett papper när han höll sina tal. När Chirac sedan under kravallerna hade på sig glasögon igen för första gången på många år ägnade man mer tid åt att diskutera det än vad han sa om de bilbrännande ungdomarna. Kanske hade han lyssnat på Hillary Clinton som menar att hon bara behöver byta frisyr om hon vill distrahera allmänheten.

Som politiker idag behöver man inte kunna något om någonting men man ska ge intryck av att veta vad man talar om. För att göra en framgångsrik karriär som politiker är det viktigt att inte vara för kort, att ha hår på rätt ställen, och orka le hela dagen.

TV är bra på att förmedla känslor men dess förmåga att informera tittarna är begränsad. Varje teveprogram måste gå att förstå utan förkunskaper. Man ska helst inte ens insinuera att saker är mer komplicerade än vad man hinner förmedla. Förvirrade tittare byter kanal. Förlorade tittare är förlorade reklaminkomster.

Det går inte att förmedla politisk filosofi på TV: formen verkar mot innehållet. Media är budskapet sa Marshall Mcluhan. Postman formulerade principen klarare när han påpekade att det inte går att förmedla filosofi med röksignaler.

De nyheter vi rituellt tar del av varje dag existerade inte utan de medier vi har idag. Det var telegrafen som skapade det vi idag kallar de dagliga nyheterna, påpekar Postman.

Information kan inte existera utanför den form, den media, som den förmedlas igenom. Dagspress och TV har gjort att värdet av nyheterna numera inte är knytet till någon funktion i den politiska beslutsfattandet utan bara dess kuriosavärde. Formen ska fyllas med ögongodis så att annonsörerna får en publik.

Med TV:s intåg har vi kommit ett stort steg mot att övergå från ett textbaserat till bildbaserat samhälle, hävdar Postman. I det textbaserade, typografiska samhället, tränades människan till logiskt tänkande. Skriften och dess behållare, boken, är ett idébärande medium.
Med SVT 24 har även Sverige fått en TV kanal som producerar kontextfria nyheter dygnet runt. Förr var pressen TV:s referens och den som satte dagordningen. Idag verkar pressen skriva allt mer om vad som händer på TV. Hur klarade sig partiledarna i den senaste debatten? “Vem vann debatten” är en vanlig form av “nyhet” eller debatt om debatten. Media handlar allt mer om media och verkligheten arrangeras allt mer för media. Presskonferenser och tal är en typisk medianyhet. Och vad ska man säga om en demonstration som inte kommer att organiseras om arrangörerna får bekräftat att TV kommer att vara där och bevaka?

Samtidigt som nyheterna blir allt lättare och mer bildbaserad (till och med Le Monde har nu börjat illustrera sina artiklar med meningslösa foton på kända politiker) har de politiska frågorna blivit allt mer komplicerade. Det har lett till att de stora frågorna antingen behandlas på ett mytiskt sätt, eller inte alls. EMU omröstningen var en fars där allmänhet i det stora hela efter månader av debatt inte förstått mer än att det är en viktig fråga och att Sverige kunde gå under igen om man röstade fel. Det är lite som nyhetsrapporteringen om Iran i USA: efter att diskuterat Irans påhittade kärnvapenprogram i månader kan de flesta amerikaner varken hitta landet på en karta eller berätta vad man talar för språk där. Många amerikanerna har också svårt att hitta Irak på en karta trots att okupationen nu gått in på fjärde året och det inte råder brist på nyheter därifrån.

De frågor som inte slutar som en fars i media tas inte upp alls. Ett exempel är den nya bokföringsnorm som EU införde den första januari 2005. International Accounting Standards Boards (IASB) ska korrigera de missförhållanden som uppdagades i Enronskandalen säger de som försvarar förändringen.

Kritiker som den franska bokföringsprofessorn Jacques Richard dömer ut det som ett beställningsverk från storföretagen. Det finns all anledning att tro att de nya bokföringsreglerna kommer att få större betydelse för den svenska industripolitiken än de flesta andra beslut politikerna tagit de senaste åren men tråkighetsfaktorn gör att frågan ratas av media.

TV mediets ytlighet och samhällets allt mer komplicerade utformning gör att väljarna inte blir delaktig i diskussionen eller ens informerade om vad som händer. Den dagliga massan av struntnyheter döljer de stora frågorna. Den nya kommunallagen som möjliggjorde privatiseringar och riksbankens självständigheten är andra exempel på hur man utan folkomröstningar eller ens utan att det varit en valfråga förändrat den svenska ekonomins och politikens spelregler.

Lika illa är att de politiker som kommer längst är de som behärskar TV bäst. Att vara studiebegåvad var tidigare en merit. Det var en förutsättning för att nå de högsta positionerna inom svensk politik. Alla hade inte gjort lysande akademiska karriärer som Gunnar Myrdal eller Bertil Ohlin men de kunde skriva utan sekretararhjälp. Idag verkar det bli allt vanligare att man satsar på politik i stället för det akademiska. I TV-samhället är den analytiska förmågan inte längre lika viktig som att vara rapp i munnen. Politik idag är främst en fråga om stil, och Göran Persons är inte hipp.

Publicerad i Stockholms fria Tidning

1 kommentar:

Freddy sa...

Den idag viktigaste demokratireformen: förbjud valbevakning i TV.