torsdag, november 09, 2006

Ett land bland alla andra


Ända fram till 1990 var Sverige rätt unikt. När andra rika industriländer hade en arbetslöshet som närmade sig tio procent var den under 2 procent i vårt socialdemokratiska kungariket. Jag hade rätt kul när jag berättade för mina franska släktingar som tror att människan i grunden är oärlig och lat om att Sverige hade ett (relativt sett) generöst socialbidrag, en a-kassa man aldrig blev utförsäkrad från, studiemedel åt alla som vill studera, och som grädde på moset kanske världens lägsta arbetslöshet.

På den sista punkten har Sverige nu blivit mer likt andra västliga industriländer. Det gick fort. Arbetslösheten steg från 1,7 procent 1990 till 8,2 1993. Men vad låg bakom detta?

I Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet (Atlas) försöker statsvetaren Johannes Lindvall att förklara vad det egentligen var som hände. Boken bygger på ett stort antal intervjuer. Det finns två svar. Det finns de som menar att verkligheten i form av den globaliserade ekonomin till slut kom ifatt Sverige. Det är kanske den mest utbredda uppfattningen. Och så finns det de som menar att det finns ett politiskt handlingsutrymme men att de stora partierna helt enkelt bytt politik beslutade regeringen Ingvar Carlsson att släppa målet med den fulla sysselsättningen och i stället prioritera inflationsbekämpningen. Lindvall lutar mer åt det senare och jag är benägen att hålla med även om det är en svår fråga.
Till saken hör också att det råder en slags konsensus mellan högern och vänster när det gäller den svenska ekonomin. I alla fall när det gäller de stora övergripande frågorna. De borgliga regeringarna 1976-82 prioriterade den fulla sysselsättningen och använde förmodligen till det en mer hårdförda socialdemokratisk konjunkturpolitik än vad gamle finansministern Gunnar Sträng hade ansett lämpligt. Och det var som sagt Ingvar Carlsson, inte Carl Bildt, som började prioritera inflationsbekämpningen.

Den här berättelsen har man hört tidigare, men Lindvall problematiserar och ger den liv genom väl valda citat.
Lika intressant som denna konsensus (och ett resultat av den) är att de folkvalda beskurit sin egen makt på ett sätt som institutionaliserat den nya politiken. Sedan Riksbanken gjorts självständig kan regeringen inte längre påverka ekonomin med hjälp av räntan, påpekar Lindvall. Och budgetlagstiftningen har reglerat den finanspolitiska processen på ett sätt som sossarna aldrig hade accepterat på sjuttiotalet. Lindvall tar inte upp ändringen i kommunallagen som gjort att driften av äldreomsorg nu nästan helt och hållet kunnat läggas ut på privata företag men det hör till samma fenomen.

Dessa beslut har kanske var för sig haft större betydelse för vanligt folks vardag än EU-medlemskapet men någon folkomröstning om dem har vi inte haft. Frågan är hur många som ens är medvetna om att riksbanken är självständig, av budgetlagstiftningen av den nya kommunallagen och hur det påverkat Sverige. Inte minst när det gäller sysselsättningen.
Det ligger en tjock filt över den ekonomiska debatten i Sverige.

I likhet med en god skräckfilm kommer det otäckaste beviset på det precis i slutet av Lindvalls bok. Och i form av något så trist som ett stapeldiagram. Det visar andelen partiledardebatter som ägnats åt samhällsekonomi eller sysselsättning man kan tydligt se att dessa frågor uppmärksammats allra minst i de val som föregått av de största politiska förändringarna. Det talar för att politik är att mörka.

Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet
Johannes Lindvall
Bokförlaget Atlas

Inga kommentarer: