onsdag, november 29, 2006

Hur mycket ska man kritisera kolonialismen?




Världen hatar oss och vi förtjänar det. Så har många fransmän och européer känt ända sedan slutet av andra världskriget. Vi bör be om förlåtelse för kolonialismen, rasismen och den vite mannens andra oräkneliga brott.




I Frankrike och andra Europeiska länder har frågan till och med blivit så känslig att man börjat lagstifta om historien. Det finns en lag som gör det kriminellt att förneka folkmordet på judar under andra världskriget, en annan som gör det straffbart att förneka folkmordet på armenierna under första världskriget och en tredje som slår fast att slavhandeln var ett brott mot mänskligheten. Den instruerar också de franska skolorna att ge slavhandeln ett visst utrymme på historielektionerna.



Den franske essäisten Pascal Bruckner tillhör inte dem som tycker att den är lämpligt att lagtsifta om historien. Och trots att han tillhör dem som är trötta på att höra kraven om att Frankrike ska be om ursäkt för sin koloniala historia är han också emot den nya lag som påbjuder skolorna att ge en positiv bild av den franska kolonialismen. Att västerlänningar är hedonister hindrar dem inte från att också vara världsmästare i ånger, skriver Bruckner i sin senaste bok La tyrannie de la pénitence (Botgörelsens tyranni). Västerlänska tänkare har i princip inte gjort annat än att uppmana till bot och bättring de senaste femtio åren menar Bruckner. Det kvittar om vi är troende eller ateister: vi är alla präglade av tanken på arvssynden. Alla moderna idéer, från existensialismen till dekonstruktionalismen, har mekaniskt avslöjat den västerlänska hyckleriet, våldet eller grymheterna.



Ångern har slutat vara knuten till en speciell händelse och blivit något av en dogm vi bollar med varje dag menar Bruckner. Det har blivit vår plikt att visa ånger och den fyller många funktioner: den censurerar, tröstar och - kanske viktigast - den särskiljer oss. Väst är idag uppledade i två: det goda Europa som är passivt och Amerika som blandar sig i allt.
Visst har Europa gjort mycket som är avskyvärt, det förnekar inte Bruckner. Det var till exempel europeiska nationer som tog över slavhandeln från araber och afrikaner men det var också Europa som avskaffade slavhandeln innan andra nationer, påpekar Bruckner.

Europeiska länder försökte göra vetenskap av rasism men det var också Europa som uppfann antropologin som är ett sätt att se sig själv med andras ögon. När slavarna på Haitia och Dominikanska republiken gjorde uppror hänvisade man till europeiska upplysningstänkare som talade om människors lika värde skriver Bruckner som menar att mycket av dagens kritik mot väst är obalanserad och enkelspårig.

Bruckner ger inte heller mycket för Europas ånger över sin historia. Det är en självkritik som maskerar att vi forsätter att vara sjukligt förtjusta i oss själva. Europa fortsätter att tro att det ligger bakom allt elände som händer i världen: vad är ett bättre bevis på vårt seglivade överlägsenhetskomplex? De som hävdar att problemen Afrika eller latinamerika idag beror på nyimperialism eller det koloniala arvet säger egentligen ingen annat att vi fortsätter att vara styra världen och infantiliserar tredje världens ledare.



Mindre psykologisk, mer konkret, men annars på samma våglängd är den franska historikern Daniel Lefeuvre. I sin bok Pour en finir avec la repentance colonial (ung: En uppgörelse med den koloniala ångern) går han till angrepp mot vad han menar är överdriven, felaktig eller osaklig kritik av kolonialismen och dess efterverkningar. Det handlar om allt från tanken att Frankrike skulle ha sugit ut sina kolonier till att Frankrike skulle stå i skuld till invandrare från de fd kolonierna för att dessa som det brukar hete “byggde upp Frankrike” efter andra världskriget.
Lefeuvres syftar lika lite som Bruckner till att uräkta kolonialismen eller rasismen men polemiserar mot de, som till exempel Sven Lindkvist i Utrota varenda jävel (den franska utgåvan av Lindkvist bok tillhör dem som får sig en känga) menar att nazismen skulle vara någon slags kolonialism tillämpad i Europa och att nazism och kolonialism skulle bygga på samma idéer. Men det går inte att jämföra Frankrikes erövring av Algeriet med tredje rikets strävan efter lebensraum, menar Lefeuvre. Visst behandlade de franska soldaterna algerierna ofta grymt, men om man bara nöjer sig med att återge detta utan att sätta det i en kontext skapar man lätt uppfattningen att det skulle finnas ett ideologiskt samband mellan franskt 1830-tal och tyskt 1930 tal.

Det som ofta kommer bort är att även de franska soldaterna behandlades grymt, och inte bara av algerierna. Misshandeln av soldater som disciplinåtgärd var institutionaliserad, trots att det var förbjudet. På den franska sidan fanns det i alla fall emryot till en human lagstiftning.

Lefeuvre polemiserar också mot den i Frankrike utbredda tron att rasismen skulle vara ett arv från kolonialismen. Det är snarare så, kan man i alla fall sluta sig till efter att ha läst Lefeuvres skildringar av hur italienska invandrare behandlades på 1920 talet, att dagens invandrare från de fd kolonierna behandlas betydligt bättre, trots allt.

Lefeuvre avfärdar även att Frankrike skulle ha en skuld till sina fd kolonier för att ha sugit ut dem. De franska kolonierna konsumerade mer än de producerade: mellanskillnaden betalades av Frankrike. Bara mellan år 1900 och 1962 uppgick underskottet till 44 miljarder guldfranc. Det är tre gånger mer än den amerikanska marshallhjälpen till Frankrike efter andra världskriget.

Änn värre var att de franska kolonierna inte hade mycket att erbjuda. Allt kunde köpas på världsmarknaden, billigare. För att stödja sina kolonier köpte Frankrike från dem över världsmarknadspriserna. Man fortsatte till och med att köpa den algeriska oljan, som är dyr att pumpa upp, över världsmarknadspriset, efter att Algeriet blivit självständigt.

Den franska kolonialismen var en förlustaffär och de som vann på den var de kolonialiserade, tycks Lefeuvre mena. Kostnaderna var så stora, att Frankrike inte utvecklades till en modern industrination innan man blivit av kolonierna i början av sextiotalet.

La tyrannie de la pénitence essai sur le masochisme occidental
Pascal Bruckner
Grasset

Pour en finir avec la repentance coloniale
Daniel Lefeuvre
Flammarion



Bägge böckerna utkom i oktober 2006. Recensionen har gått i Sundsvalls Tidning

3 kommentarer:

Mattias sa...

Men detta gäller alltså främst fransmännens kolonialism? Kan man säga detsamma om det som skett i Spanskamerika?

Pierre Gilly sa...

Bra fraga. Spanska kolonialismen lag ju bakom ett storre folkmord, den brittiska var ganska lonsam. Man forvandlade ocksa indiens till ett ravaruexporterande land. Man friar ju normalt sett inte en inbrottstjuv bara for att han inte hittar nagot att stjala... Hm. Jag borde kanske skrivit det...

Mattias sa...

Ja, som hispanofil blev jag nyfiken. Latinamerikas (ekonomiska) utveckling är väl knappast i paritet med Indiens, till exempel. Sedan fortsätter väl utsugandet av Latinamerika genom att många asiatiska länder nu förlägger sina fabriker till ekonomiska frizoner i just Latinamerika. Är det till stor del det vanvettigt invecklade styret i Latinamerika som hindrat utvecklingen? Den ena kryptodiktatorn efter den andra poppar upp, får hjärtinfarkt, flyr landet, återkommer, vinner valet, slickar sina sår i USA und so weiter. USA, ja ... Deras inblandning i kontinenten i fråga är kanske inte heller att underskatta.