lördag, december 30, 2006

Ekonomernas väg är inte vägen att gå


Jag är ganska lik en europeisk yoghurt. Vi reser bägge en hel del.
Räknar man med förpackning och bär färdas en yoghurt i genomsnitt 3000
kilometer under sitt korta liv. Det är betydligt mer än många människor
hinner med.

Man kan undra varför en yoghurt ska behöva färdas över halva
jordklotet, men det finns mat som reser betydligt längre. Det handlar
inte bara om den ökända restaurangmaten utmed svenska motorvägar, som
ofta är lagad i Belgien, utan mycket annat. Lastbilar med italienskt
mineralvatten åker över Alperna och återvänder med franskt
mineralvatten. Fransk potatis reser till Italien för att bli tvättade
och skivade. Sedan reser den hem och blir chips, innan en del av dem
gör sin andra resa till Italien. Storbritannien importerade 61400 ton
kyckling från Nederländerna 1998. Samma år exporterade man över 31000
ton kyckling till… Nederländerna. Vissa produkter har kostat hundratals
gånger mer energi (olja) att transportera än vad de innehåller
kalorier.

Vilken ekonom som helst kan förklara att det är ekonomiskt att
yoghurtar och mineralvatten får se världen, men det beror bara på att
det inte finns någon plats för biologiska eller fysiska lagar i deras
teorier. För en ekonom är det bara bra om ett land specialiserar sig på
sina "komparativa fördelar". I vårt samhälle är det enda värdet som
räknas marknadsvärdet.

Att det är lönsamt att frakta yoghurtar jorden runt beror på att de som
gör det inte behöver betala transporternas verkliga kostnader:
miljöpåverkan. Jorden kan till exempel bara absorbera tre miljarder ton
koldioxid om året men 1990 släppte vi redan ut dubbelt så mycket. Den
globala uppvärmningen kommer att leda till minskade skördar, men dessa
kostnader får hela samhället betala.

Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi
lever som om vi hade tillgång till 1,20 jordklot. Det är ett
medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner
skulle det behövas tre, respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt
inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att
alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya
produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat
det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället, heter
det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i
relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat
med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. Det syns inte minst på
hushållssoporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till
550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela
västvärlden. Stundtals kan hushållssoporna till och med öka snabbare än
BNP. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att
vi hela tiden producerar mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För
att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur
många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? Bara
för att tillverka ett mikrochip, som väger 2 gram, behövs bland annat
1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indiens och Kinas snabba industrialisering blir det
snabbt uppenbart att föreställningen om att tillväxten ska kunna
fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro
på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet
tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta
på pleonasmer som "uthållig tillväxt". I princip säger man att den
tillväxt man levererat hittills varit skit, men att det ska bli bättre
i fortsättningen. Både vänstern och högern fortsätter dock att tro att
mer alltid är bättre. Tron på att tillväxt är lösningen på alla
sociala, ekonomiska och miljömässiga problem fortsätter att vara vår
tids överideologi. Tillväxt är vår tids magiska sesam som alltid lovar
en bättre värld.

För att lösa de problem som tillväxtsamhället skapat går det inte bara
att mildra konsekvenserna
av dem. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela
tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället
bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till
stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdom, vilka
naturligtvis inte är alternativen. Det är den industrialiserade delen
av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror, medan många
fattiga borde ha rätt att öka den. Den franske ekonomen och filosofen
Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån
ett jägar- och samlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en
tio- eller tolvfaldig minskning av jordens befolkning.

Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska
råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön?
Ett svar är att det kommer att ske av sig själv då jordens resurser
förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel
transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt
mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna. Frågan är bara hur mycket av naturen man hinner förstöra innan dess.

Ett mer konstruktivt svar är att en organiserad brytning med
tillväxtsamhället kanske inte är så svårt. Om man dömer människan efter
hur hon fungerar idag blir vårt samhälle naturligtvis det enda vi
skulle kunna klara att organisera. Ändå är det uppenbart att
värderingar förändras. Det gäller inte minst synen på miljö och hälsa.

Den franske samhällsfilosofen Hervé Juvin menar att det inte beror på
att vi skulle vara bättre informerade, utan för att vi lever så länge
att vi kan drabbas av våra handlingar på ett nytt sätt. Att risken för
lungcancer ökar betydligt efter sjuttio skrämde naturligtvis rökare
mindre då det var troligt att man dött av något annat långt innan dess.
Att lova någon trohet livet ut är också lättare i ett samhälle där de
flesta dör redan innan man går i pension.

Om Juvin har rätt i att det är den ökade medellivslängden som gett oss nya värderingar finns det goda skäl att tro att framtidens generationer kommer att vara ännu mer måna om miljön än vi är idag (Medellivslängden i västvärlden ökar med
flera månader om året sedan hundra år. Varannan fransyska som föds i
dag beräknas till exempel leva till hundra).

Att en brytning med tillväxtsamhället kan förefalla utopisk, inte minst
för de välutbildade, beror också på att vi mer eller mindre ser världen
genom ett ideologiskt filter: ekonomismen.

Till skillnad från andra vetenskaper är ekonomi mer en metod än ett
studieobjekt. Man kan tycka att deras antagande om att människan är en
rationell nyttomaximerande egoist är riktigt, eller inte, men särskilt
allmängiltigt är det inte. Det gäller varken geografiskt eller
historiskt.

I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt
beteende, men som i själva verket styrs av symbolvärden och
släkt-relationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten
från en mängd andra uppträdanden, då kan man inte heller producera
meningsfull kunskap med de verktyg ekonomer använder.

Nationalekonomiska modeller, som förutsätter att oberoende aktörer
agerar efter vissa principer, är konstruerade för att analysera
kapitalistiska samhällen. En företagsledare måste handla för att
maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva
efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen
av agerande kan man inte tala om ekonomi. Av alla experter är därför
ekonomer de som är minst kompetenta att leda oss ur tillväxtsamhället.

Precis som EU har som mål att politiska beslut ska tas på så lokal nivå
som möjligt bör också produktionen av livsmedel och annat också
förläggas så nära konsumenterna som möjligt, anser filosofen Serge
Latouche. Det kan kräva tullar eller lagstiftning men framförallt är
det viktigt att näringslivet måste betala produktionens verkliga
kostnader genom att inkludera konsekvenserna för miljön. Det innebär
till exempel mångdubbelt högre bensinpriser, vilket kommer att
eliminera onödiga transporter och göra mer lokal
produktion lönsam.

Målet är att sätta igång självförstärkande processer som utmynnar i ett
samhälle som inte plundrar miljön. En mer lokal produktion leder till
att folk får det närmare till arbetet, vilket gör att man kanske inte
behöver jobba så mycket bara för att finansiera den där bilen man måste
ha för arbetet.

För att förändra samhället utan att på en gång bryta med det
kapitalistiska systemet gäller det också att ge sig på systemets
hårddisk. Det gäller att modifiera spelreglerna. Ett steg vore att
ändra bokföringslagen så att företag kan eller måste ange sin personal
som en ekonomisk tillgång. Om det skriver Valérie Charolles i boken "Le
libéralism contre le capitalisme".

Det paradoxala idag är att arbetet, den viktigaste faktorn för att
skapa värden, nästan bara bokförs som en kostnad. Ändå är det uppenbart
att en trogen och kunnig personal är livsviktig för de flesta bolag.
Att inte bara maskiner och byggnader får ett värde i företagens
bokföring, utan också själva arbetet, är bara en av många förändringar
som i slutändan kan leda till en annan syn på arbete, konsumtion och
miljön.

Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av
människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet
förändrar människan.


http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20061230/KULTUR/112300800

Inga kommentarer: