tisdag, december 12, 2006

Kommunismens ansikten



Den som är intresserad av en nyanserad analys av hur det egentligen gick till när Kulakerna skulle likvideras som klass i Baltikum, hur den östtyska regimen gjorde när de valde ut medborgare som var betrodda att resa utomlands eller hur Moskvaprocesserna behandlades i svensk press har all anledning att skaffa ett ex av Kommunismens ansikten. Det är en antologi med bidrag från åtta svenska forskare som på runt 300 sidor har tittat närmare på kommunismens historia och diskursen kring den.

Själv fastnade jag för Göran Leths bidrag som handlar om svälten i Sovjet på trettiotalet och hur man skrev om det i Sverige. Att de svenska tidningarna ägnade den olika utrymme och att vissa slätade över mer än andra förvånar säkert ingen men Leth menar att de partipolitiska sympatierna hos tidningarna inte räcker för att förklara olikheterna i rapporteringen.

Det som förklarar avvikelserna är i stället den journalistiska formen som tidningarna verkar i. De som tillhörde upplysningstraditionen och anslöt sig till synen att Sovjet var ett land i snabb utveckling hade inte riktigt plats för den konkurrerande berättelsen om Sovjet som svältdrabbat. Till denna grupp hörde inte bara kommunistiska tidningar som Ny Dag utan också liberala Dagens Nyheter.

Bland vissa tidningar på den högra kanten kan paradoxalt nog den utbredda skepsisen till Sovjet i stället ha gjort att man inte skrev så mycket menar Leth. Om man har en stereotypisk bild av Sovjet/Ryssland som ett evigt efterblivet svältdrabbat land som man förmodligen hade på Nya Daglig Allehanda blir det lätt att man inte ser nyhetsvärdet i att berätta om massvälten i trettiotalets Sovjet. Det är lite som dagens media som nästan aldrig skriver om att miljoner afrikanska barn dör varje år av svält och lättbotade sjukdomar bara för att bilden av det evigt efterblivna Afrika är så dominerande i journalisters medvetande.

Den (då liberala) kvällstidningen Aftonbladet som verkade inom sensationsjournalistiken ägnade däremot betydligt mer utrymme åt svälten än Nya Daglig Allehanda. Leth slutsats är att den journalistiska: "Formen kan ha föregått tanken snarare än tvärt om."

Leths bidrag är långtifrån invändningsfri men innehåller frågor om hur pressen fungerar som är lika aktuella idag som de är svåra att ge ett slutgiltigt svar på.

Att Kommunismens ansikten och frågan om kommunismens brott nu år 2005 är aktuell i Vasabladet är enklare att förklara. Narrationen om den snabba sovjetiska utvecklingen har kommit av sig men avgörande är att den svenska staten tycker att det är viktigt att vi funderar på vad som hände i Sovjet på trettiotalet. Den som betalar kusken bestämmer färden säger ett ryskt ordspråk och Kommunismens ansikten har bekostats av vetenskapsrådet "inom ramen för programmet Kommunistiska regimer".

Den svenska myndighet som annars mest använder historia i ideologiska syften är nybildade Forum för levande historia. De jobbar för att nazisternas förintelse ska vara i fokus för vårt historiemedvetande.
Skulle Forum för levande historia vilja finansiera forskning, böcker och utställningar om den brittiska, franska och amerikanska kolonialismens brott? Kommer vetenskapsrådet någonsin sätta upp ett "program för folkmord i de franska kolonierna" där svenska akademiker kan ansöka om forskningsbidrag? Jag skulle vilja se Göran Persson förklara ett sådant beslut för Jacques Chirac, Tony Blair eller George Bush på nästa toppmöte.

Anu Mai Kõll (red)
Kommunismens ansikten
Symposion

2 kommentarer:

Anonym sa...

пацан, ты кончал бы перепечатывать чужую хуету и занялся реальной жизнью.
молодость быстротечна

Pierre Gilly sa...

Огорченно, а он не поговорите русского.