måndag, december 04, 2006

Myter om jobben


Man hör ofta att allt skulle bli så mycket bättre på den svenska arbetsmarknaden om den bara blev lite mer flexibel. På riktig svenska betyder det att arbetsköparen ska kunna få lättare sparka sin personal när han känner för det.

Tanken är att företag ska våga anställa fler om det är enkelt att göra sig av med dem när konjunkturen vänder neråt. Hur någon kan tro att detta ska skapa fler jobb totalt sett brukar man inte riktigt förklara.

Det finns studier som visar att företag har en tendens att sparka folk inför bokslut trots att det inte finns några industriella skäl, men det finns inga studier som tyder på att det skulle bli fler jobb bara för att arbetsköparna får mer makt.

Men studier är tråkigt. Det vanligaste sättet att argumentera är att peka på framgångsrika exempel. Ett är Storbritannien.

“Två miljoner fler britter har arbete idag än när Labour tillträdde 1997. Arbetslösheten är den lägsta på trettio år och landet har ett större antal människor i arbete än någonsin tidigare.” skriver till exempel DN:s Niklas Ekdal i boken Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann.

Det han och andra flexibilitetsförespråkare aldrig nämner är att 2/3 av alla nya brittiska jobb mellan 1997 och 2005 kommit inom den offentliga sektorn. Och hur många privata jobb har inte skapats av det? (Frågan är om man fortfarande får tycka att Storbritannien är ett bra exempel då man skapat fler skattefinansierade vårdjobb än privata pigjobb).
USA är inte heller något bra exempel på att en flexibel arbetsmarknad skulle skapa jobb. Det är tvärtom så att det skapats allt förre jobb procentuellt sätt än i USA sedan Ronald Reagan började flexibiliseringen av den amerikanska arbetsmarknaden, visar ekonomen Francisco Vergara i antologin Travail flexible, salariés jetables (ung: Flexiblet arbete, slit och slängjobb).

I det byråkratiska Europa har i stället jobbskapandet ökat så att det nu är på samma nivå som den amerikanska. Detta trots att USA har en yngre, mer arbetsför befolkning än EU. Ett annat sätt för USA att dölja sin arbetslöshet är att sätta de sämst utbildade i fängelse (2,2 miljoner!). Det finns åtta till tio gånger fler fångar i USA, per invånare, än i EU.

Det intressanta med Sanningen om Sverige är inte att Göran Persson som skulle ha skrivit ett tjugonde bidrag hoppade av, utan att Ögren eller vem som nu är ansvarig för boken inte bett någon riktig expert på hur arbetsmarknaden fungerar att delta. Visst finns här en del ekonomer som i förväg tror sig veta hur en optimal arbetsmarknad ska organiseras men någon som studerat hur den riktiga arbetsmarknaden faktiskt fungerar syns inte till. Här finns inte heller någon speciallist på den internationella statistiken som kan reda ut hur hög den svenska arbetslösheten egentligen är jämfört med i andra rika länder.

I antologin finns i stället politiker, fd politiker, journalister, den svenska filosofen (med ett av bokens få intressanta bidrag) och näringslivsrepresentanter. Det är ett gäng som är känt från TV, men vad vet till exempel Pierre Schori om svensk arbetsmarknad? Det är som att be Bosse Ringholm, som förutom att ha varit finansminister också varit chef på AMS, att bidra till en antologi om svensk utrikespolitik. Jag vet inget om fotboll men skulle förmodligen kunna leda Sverige, eller rent av Vatikanstaten till seger i VM, om jag också fick välja ut vilka spelare de andra lagen skulle ställa upp med.

Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann
Redaktör Mats Ögren
Bokförlaget DN

3 kommentarer:

Ia sa...

Bra du skriver.

Mattias sa...

Bara synd att vi knappast kommer att se dina tänkvärda artiklar i DN eller SvD inom överskådlig framtid.

ia sa...

Varför inte?