fredag, mars 31, 2006

Sälja krig som margarin



Jan Myrdal är lite som den flaska billigt rödvin jag glömde bort under trappan i många år. Den borde ha blivit vinäger men visade sig i stället ha mått gott av att åldras. Att Jan Myrdal tillhör de författare som tiden är vänlig mot märks i hans nya bok, Sälja krig som margarin.

Utifrån affischer han och hustrun Gun Kessle samlat in i Frankrike berättar han om europeisk stormaktshistoria och kampen om allmänhetens medvetande.

Boken är indelad i tre delar. Den första berör tiden fram till och med första världskriget. Den andra från krigets och ockupationens Frankrike under åren 1940-44 medan den tredje och minsta delen berör affischer från Mussolinis Republica Sociale Italiana, 1943-1945. En del affischer är gjorda av välkända konstnärer som Henri de Toulouse-Lautrecs, men de flesta har mer anonyma upphovsmän.

Sälja krig som margarin är en vacker bok. Pappret, trycket, layouten: den är ett konstverk i sig själv. (Det vore en välgärning om Leopard också gav ut Myrdals Franska revolutionens bilder igen som det usla trycket hindrat från att komma till sin rätt).

Sälja krig som margarin är också en udda bok i Myrdals författarskap: den är förbluffande odogmatisk. Myrdal är lika hård mot den europeiska vänstern som högern. Inte minst de vänsterpacifister som slöt upp bakom första världskriget. Det är nästan som om femtiotalets radikalpacifistiska Myrdal suttit vid datorn. Den vanliga agitatoriska retoriken har dämpats för en mer resonerande stil.

Så är det i alla fall på ytan. Till skillnad från hans tidigare böcker om franska tryck, som André Gill, etiketteras till exempel ingen här som "hovslink". Slutsatser och omdömen överlåts i hög grad åt läsaren. Om man inte hörde den myrdalska andhämtningen i meningarna och kände igen de spränglärda utvikningarna vore det annars lätt att tro att någon spökskrivit boken. Kanske håller Myrdal vid sjuttioåtta års ålder äntligen på att lämna pubertetens tvärsäkra värld.

Vad är då budskapet? Ett av Myrdals syften är att göra upp med föreställningen att god konst också skulle vara politiskt god. Ett exempel är Toulouse-Lautrecs antisemitiska bild Glädjedrottningen som visar en ung vacker kvinna kyssa en motbjudande judisk bankir.

Ett annat budskap är att bilder alltid har ett budskap. Myrdal skrev det tydligare i utställningskatalogen om kinesiska affischer från den kinesiska kulturrevolutionen, (som han inte kallar för propaganda...) Drömmen om det goda samhället: "/…/de medvetet avsiktliga bilderna är norm. Konstens frihet är ideologi, en samhälligt tjänande vanföreställning som har sin historia."

Kanske är det inte så imponerande konstteori. Men resultatet har i alla fall blivit en av Myrdals mest intressanta böcker. Historia, men aktuell sådan. För det är inte vilken historia som helst om den europeiska stormaktspolitiken och dess propagandistiska uppdragskonst 1870-1945 han skrivit. Frågorna om huruvida man ens kan lita på demokratiska liberala regeringars information, vilka som är terrorister eller legala kombattanter känns märkligt aktuella. Och hur var det till exempel med de belgiska småflickorna som den brittiska regeringen helt säkert visste fått sina händer avhuggna av de otäcka tyskarna under första världskriget? Det är ingen slump att Sälja krig som margarin publiceras mitt under den amerikanska ockupationen av Irak.

Tidigare publicerad Kristianstadsbladet

Adlibris finska Adlibris danska adlibris capris (norska)

Är vissa tabun mer tabu än andra?




I veckan publicerade Dagens Nyheter en teckning på en man med tjocka läppar, krulligt hår och kroknäsa. I stället för ögon hade han dollartecken. Hans höga hatt var prydd med en Davidsstjärna. Det hela var en satir på temat den giriga juden.

Efter att DN beskyllts för antisemitism av 200 upprörda judar som demonstrerat utanför riksdagen valde Svenska Dagbladet också att publicera bilden eftersom det var “deras journalistiska plikt att försvara yttrande och pressfriheten”. Det går ju inte låta mobben bestämma vad som ska stå i våra tidningar.

Även Göteborgsposten har tagit ett initiativ i kampen mot den svenska censuren genom att skänka alla prenumeranter ett klistermärke med det förbjudna hakkorset. Vi uppmanar också våra läsare att göra Hitlerhälsning på offentliga platser. Vi beklagar det obehag detta kan vålla bland judar, homosexuella och zigenare men yttrandefriheten är grunden i ett fritt samhälle.

Jag har förstås hittat på det här. Inga stora tidningar i väst publicerar numera antisemistiska teckningar.

Att publicera motsvarande bilder på muslimer är dock inte lika känsligt. När tidningar som danska Jyllandsposten, tyska Die Welt eller franska Charlie Hebdo publicerar bilder på Mohammed med en bomb i turbanen säger man att man gör det för yttrandefrihetens skull. Men om det verkligen handlade om yttrande- och pressfrihet borde man också kunna publicera antisemitiska bilder.

Yttrande- och pressfriheten är i praktiken begränsad. Ibland finns det juridiska hinder (förtal, hets mot folkgrupp eller förbudet mot innehav av barnpornografiska bilder) och ibland beror det på journalisters självcensur. Den senare beror på vad som är politiskt eller kommersiellt korrekt.

För franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo krävdes det inget större mod för att försvara pressfriheten, i detta fall eftersom man tredubblade sin upplaga som normalt är på 140 000 exemplar. Satir på temat "muslimer är terrorister" är inte ett problem på samma sätt som satir på “den giriga juden.” Det första är lönsamt, den senare förmodligen inte.

Att göra satir på temat “katolska präster våldtar små flickor fast ännu hellre små pojkar” är mer tveksamt. Kanske som teckning men knappst med fotografier. Inte för att vi skulle bry oss så mycket om katolikers känslor utan för att vi har minst lika starka sexuella tabun som den muslimska har religiösa. Fotografier på vuxna som förgriper sig på barn kan inte visas i media. Knappast ens om man klistrar på påvens huvud på manskroppen och kallar det satir. Unga, allt för unga flickor i sexuella postioner upprör våra känslor på ett helt annat sätt än inom den japanska kulturen där detta tabu är svagare.

De som försvarar medias rätt att strunta i muslimska kulturella tabun i yttrandefrihetens och pressfrihetens namn men samtidigt inte tänker överträda vår egen kulturs tabun är inte konsekventa. Ett hederligt val står mellan en total press- och yttrandefrihet där man har rätt att uppmana till brott, att förtala och ljuga om allt och alla eller en begränsad pressfrihet av dagens typ men där man också tar hänsyn till andra kulturers värderinmgar och tabun.

Publicerad i Östgötacorrespondenten

Mediasanningar och andra sanningar


Muslimer är gapiga, aggressiva och lättretliga. Nä, det kan man inte säga, men det går att visa det genom att välja ut rätt muslimer när man gör tv. Eftersom det är en bild de flesta redan känner igen är den dessutom mer trovärdig än någon annan vinkel man skulle kunna välja.

Även om de tolv karikatyrerna på profeten Muhammed som publicerats i danska Jyllands-Posten rört upp känslorna runt om i världen är det viktigt att komma ihåg att det man ser är filtrerat av media. Och media brukar ofta överdriva. Även i Sverige.

I höstas var jag till exempel och tittade på några stackars nazister som samlats i Linköping för att hålla tråkiga tal. Antinazister buade, någon kastade en flaska som missade rejält men de två, tre timmar jag tittade på var det ganska lojt. På nyheterna samma kväll kunde man dock få reda på att det nästan rått kaos och panik.

En pensionär bekräftade hela bilden när han förklarade att han inte vågat gå ner på stan den dagen. Detaljerna media återger stämmer ofta, men helhetsbilden kan vara rätt skruvad. Det gäller lokalt i en stad som Linköping och i ännu högre grad för den internationella rapporteringen.

Det intressanta efter publiceringen av de tolv karikatyrerna är dock med vilken lätthet man svär sig fri från all skuld. När konservativa tyska dagstidningen Die Welt återgav en teckning som föreställer Muhammed med en bombformad turban så motiverar man det med att det är deras "journalistiska plikt" att rapportera.

Den journalistiska plikten, yttrandefriheten och pressfriheten är en mur som debatten inte förmår komma över. Och frihetsargumenten kan förefalla starka. Den är inskriven i lagen. Den är en förutsättning för ett fritt meningsutbyte. Punkt.

I praktiken är dock yttrandefriheten alltid begränsad. Det går till exempel inte att förtala enskilda individer utan att ställas till svars juridiskt. Det går inte att publicera barnpornografi. De som försvarar pressfriheten över allt annat glömmer att olika kulturer har olika kulturella tabun som påverkar hur pressfriheten ser ut i praktiken.

I väst är kulturella tabun sexuella. Om Jyllands-Posten publicerat ett satirskt fotografi på Muhammed som pedofil i färd med att ha sex med en tioårig flicka hade även västerlänningar protesterat. Och Die Welt hade knappast återgett bilden under förevändning att det är deras "journalistiska plikt".

När den danska regeringen förklarar att man inte kan be om ursäkt för vad en tidning gjort har man rätt. Men ett riktigt multikulturellt samhälle kan inte heller tillämpa dubbla måttstockar. Om vi ska ha dagens begränsade yttrande- och pressfrihet som tar hänsyn till våra kulturella tabun så kan vi också lika gärna ta hänsyn till den muslimska världens.

Publicerad i Kristianstadsbladet

Intellektuell ejendomsret og overflodokonomi



Da jeg gik i skole måtte jeg ikke tegne Anders And for min lærer. Det var ikke fordi hun ikke kunne lide Disney, men hun havde en overdreven følelse for copyrightlovgivningen. Først 22 år senere forstår jeg hvor moderne hun var i sin tankegang. Patenter og copyrights får stadig større betydning. De fleste økonomer er enige om at intellektuelle rettigheder i almindelighed og patentregler i særdeleshed er vigtig for at forskning og udvikling skal lønne sig, men spørgsmålet er om det ikke er gået for vidt.

Det lykkedes for nogen år siden Raulph Lauren at tvinge den amerikanske poloforening til at skifte navn på deres tidsskrift ( der have eksisteret siden 1975), da Lauren mente at ordet Polo tilhørte ham. En anden amerikaner har fået patent på hvordan man bedst løfter en kasse. Man kan I dag få rettigheder til tal og farver. Apple har f.eks haft held til at få en konkurent til at trække sine computere tilbage fra butikkerne fordi deres farver mindede for meget om Apples. (En anden absurd historie er historien om patentkritikeren Kembrew McLeod der fik rettighederne til varemærket Freedom of expression. - Piratgruppen.)

Eksemplerne kan synes morsomme, men der er også de mere alvorlige. USA’s blokerede et forslag der skulle sikre verdens fattige lande adgang til at købe billige kopier af dyre patenterede mediciner. Hvilket betyder at millioner til ingen nytte vil fortsætte med at dø af kolera, tyfus, aids og andre sygdomme. At patentregler er blevet så vigtige hænger sammen med hvordan den nye vidensøkonomi hænger sammen. Som sædvanlig handler det om profit, men forskellen er at en større del af den nu kommer fra Kreativt arbejde, som man ikke kan måle i tid på samme måde som de monotone slid i de gamle tayloristiske fabrikker. Halvdelen af firmaernes overskud, skabes af vidensarbejdere, som udgør en femtedel af arbejdsstyrken.

Et af de mest omtalte vidensfirmaer er Microsoft, som ifølge Financial times har 85 % overskudsmarginal på deres styresystem Windows. En del forskere mener faktisk at den vigtigste årsag til at et firma går konkurs i dag ikke så meget er høje udgifter eller mangel på kapital, men derimod mangel på innovation.

Nutidens kapitalimse er som en kold vinter hvor man risikerer at dø hvis man stopper op. Nu er det ikke længere arbejdernes muskler (som i 1800-tallet) eller intelligens (som i 1900-tallet) men deres fantasi, der er det vigtigste. Det 21. århundredes arbejdere bør være udiciplinerede, ja faktisk poeter, udbrød en økonomiskribent i Le Monde for nylig.
Samtidig med at vidensindhold og kreativitet har fået en større rolle i skabelsen af profit er det også blevet vigtigere at beskytte denne viden. Ikke mindst fordi at administrationsomkostningerne ofte er små. Når et computerprogram er skabt, kan det kopieres og gemmes uendeligt uden ekstra udgifter. Selv udgiften til at producere medicin er lave når udviklingsomkostningerne er betalt. Derfor kan Brasilien sælge kopier af mediciner 90 til 99 procent billigere end de patenterede originaler.

Bytteværdien (men ikke brugsværdien) på disse varer er helt afhængige af samfundets evne til, ved hjælp af love (ophavsret, patenter, licenser mv) at begrænse udbudet. Den knaphed som i forbindelse med de fysiske produkter skabes af naturen, erstattes nu af en artificiel (kunstig) knaphed. Hvis patenter og ophavsret afskaffedes ville Microsoft på et øjeblik være et nærmest værdiløst firma.

Konventionel visdom siger at patentlovgivning er nødvendig for at forskning og udvikling skal fungere, men ikke alle er enige om dette. Den amerikanske økonom Michael Perelman, mener faktisk at patentrettigheder underminerer forskningen og koster mange unødvendige penge. Mange gange koster det f.eks mere at patentere et stort softwaresystem end at skabe det og juridiske processer om ophavsret sluger enorme beløb. Computerfirmaet Intel brugte i 1990 100 millioner dollars på at stævne konkurrenter eller selv forsvare sig i domstolen mod anklager om patentovertrædelser. Ifølge Perelman har patenterettighederne i USA vokset frem som et svar på antimonopollovgivningen i starten af sidste århundrede.

Gennem patenter kan firmaerne dele markedet op og udelukke konkurrenter. I lighed med attenhundredetallets frihandelsvenner mener Perelman også at patentrettighederne fungerer som en handelshindring.

En besværlig omstændighed for dem som forsvarer patentreglerne er, at de udviklede lande som nu kræver at de fattige indfører patentlovgiving, ikke selv bekymrede sig om intellektuelle rettigheder da de industrialiseredes. Økonomihistorikeren Ha-Joong Chang påpeger at f.eks USA frem til for ganske kort tid siden respekterede patentrettigheder ligeså lidt som Kina i dag gør det. Der findes ingen tegn på at mangel på patentregler og ophavsret har bremset noget lands økonomiske udvikling. Tvært imod. En anden kritik går ud på at det ofte er skattebetalerne der har bekostet den forskning som private firmaer bagefter kan høste frugterne af. Organisationen Læger uden grænser har f.eks. peget på at den aktive molekyle DDL (én af de mest udbredte aidsmediciner) opdagedes af et statsligt forskningsinstitut, inden den privatejede lægemiddelgigant Bristol-Meyers patenterede det.

Længst i kritikken af den nye vidensøkonomis måde at fungere på går den franske filosof André Gorz. Han mener at vi går mod et overflodssamfund som truer kapitalismen i den grundvold.
Når færre lønmodtagere takket være ny teknik kan producere stadig mere, bliver det til sidst umuligt at opretholde værdien på mange produkter. Derfor mener Gorz at vi går imod en ”gratisøkonomi” og spår at at nye kollektive produktionsformer vil erstatte nutidens firmaer. Det mest omtalte eksempel på kollektiv produktion er operativsystemet GNU/Linux hvis kildekoder til forskel fra Windows er offentlige. Linux udvikles af ubetalt arbejdskraft, som i lighed med mange kunstnere er mere intereserede i prestige og anerkendelse end i penge. Derfor kan hvem som helst lade programmet ned fra nettet.

En overflodsøkonomi påvirker menneskernes adfærd. Den prestige som individet nyder i samfundet kommer ikke mere til at bestemmes af hvad man ejer, men af hvad man giver. Det lyder godt. Måske er vi alle kunstnere i morgen. Måske kommer ingen til at forbyde os at tegne Anders And. Men hvorvidt de nye trends som Gorz og andre orakler beskriver så godt og ræsonnerer ud fra virkelig er repræsentative for hvad der sker i samfundet er ikke sikkert. På Mc Donalds står arbejderne præcis som i den gamle industri i rækker o gudfører monotone opgaver. Den nye vidensøkonomi breder sig ganske rigtigt, men det gør den gamle økonomi paradoksalt nok også.

Snabbkurs i intellektuellt självförsvar


Förr i tiden hade vi svårt för islam av en massa skäl som vi glömt bort i dag. Muhammed var antikrist eller i alla fall besatt av satan, hette det bland annat. Nu när vi är sekulariserade måste vår avsky för islam hitta nya argument. Eftersom vi inte vill låtsas om att det handlar om det gamla vanliga islamhatet – vi är ju toleranta och rationella – maskerar vi det i stället som omtanke om de stackars muslimerna.

Här är några av de vanligaste knepen.

1. Kritisera aldrig muslimer öppet. Det låter religionsfientligt. Säg islamister i stället och definiera islamister som religiösa fanatiker. Definitionsmässiga sanningar är oftast väldigt effektiva.

2. Låtsas att islamisterna står för vad den muslimska allmänheten tycker och nöj dig med att insinuera att islamisterna är symptom på att något är fel med islam. Att associera självmordsbombare med islam är ungefär lika rationellt som att koppla ihop kristendomen med självmordssekter som Jim Jones, men det fungerar. Många kommer hur som helst att läsa islam när man skriver islamister.

3. Förklara att de muslimska extremisterna står för en ideologi som inte duger till att bygga ett modernt samhälle på. Om de kunde det vore de ju inte extremister. Cirkelresonemang är underskattade.

4. Använd kodord i stället för värdeomdömen. Nuförtiden är det bara nazister som fortsätter att tala om underlägsna kulturer. Anständiga människor talar i stället om behovet av att den islamska världen moderniseras.

Om man moderniseras tillräckligt så träder man in i moderniteten. Man brukar sällan förklara vad moderniteten egentligen betyder men i huvudsak handlar det om att de omoderna ska bli som oss. Moderniteten motsvarar alltså vad vi förr kallade civiliserade nationer.

De civiliserade nationerna är de som brände häxor på medeltiden, fortsatte med hundra år av religionskrig, koloniserade barbarernas värld (då utrotades bland annat de flesta vildar i Nordamerika och Australien) och hann med att starta två världskrig bara under första hälften av 1900-talet.

De flesta brukar känna på sig att moderniteten handlar om att de andra ska bli som oss men man bör aldrig skriva det rakt ut. Problemet med att definiera kodord som modernitet är att det ger läsarna en möjlighet att fundera på om det man säger är rimligt. Då blir det lätt komplicerat. Det som är modernt i dag var ju inte modernt i går. På trettiotalet var abort skamligt men att tvångssterilisera handikappade var helt okej. I dag är det tvärtom. Förr bestod vårt civilisatoriska uppdrag bland annat i att få barbarer runt ekvatorn att skyla sina kvinnors bröst. I dag kräver vi i stället med samma känsla av moralisk överlägsenhet att muslimska kvinnor ska visa håret.

De krav på demokrati, yttrandefrihet och kvinnors rättigheter vi nu plötsligt ställer på muslimska länder hade vi själva inte kunnat leva upp till för mindre än hundra år sedan.

Vår moderna yttrandefrihetslagstiftning är inte enklare att förstå sig på. Den innebär att man tillåter antimuslimska karikatyrer men till exempel straffar de som ljuger om förintelsen under andra världskriget.

Den ökände brittiske historikern David Irving dömdes till exempel nyligen till tre års fängelse av en österrikisk domstol. Men ingen skulle komma på tanken att förklara att det kristna Österrike är ett intolerant land som borde se över sina åsiktslagar.

Publicerad i Kristianstadsbladet 9 mars 2006