onsdag, april 19, 2006

Skapa ett jämlikhetsindex


År efter år visar internationella jämförelser - som FN:s Human poverty index 2001 (HPI) - att Sverige ligger i topp när det gäller jämlikhet.För den svenska arbetarrörelsen är det trevligt att få bekräftat att man lyckats bra i förhållande till sina kollegor men i det fortsatta arbetet mot sociala orättvisor är den här typen av statistik knappast användbar.

Att Sverige är jämlikt i förhållande till andra rika länder betyder ju inte att vi är på rätt väg. Det kan ju mycket väl vara så att ojämlikheten ökar i Sverige fast inte lika snabbt som i utlandet. Paradoxalt nog riskerar därför internationella jämförelser av jämlikheten att kunna användas av de som verkar för ökade klassklyftor.

Med hjälp av nationell statistik över arbetslöshet, lönenivåer, disponibel inkomst och andra faktorer som påverkar jämlikheten kan man göra jämförelser bakåt i tiden men de olika siffrorna kan vara motstridiga och det är ganska komplicerat, inte minst för stressade journalister och opinionsbildare, att få ett samlat grepp om utvecklingen.

För att komma tillrätta med det har franska fackföreningar tillsammans med enskilda forskare och organisationer som arbetar för social rättvisa kommit på en lösning som LO genast borde ta efter. Med inspiration bl a från börsen har man helt enkelt sammanställt ett sextiotal faktorer som påverkar jämlikheten i samhället och skapat en socialt index. Man har döpt det till Bip 40 för att markera att det ska konkurrera om medias uppmärksamhet med Cac 40 som är indexet för de största franska börsbolagen. I Bip 40 ingår både kvantitativa och kvalitativa undersökningar och bygger främst på redan tillgänglig statistik. De övergripande faktorerna man följer är (naturligtvis) arbete, arbetsmiljö, inkomster, fattigdom, hälsa, utbildning och kriminalitet.Det franska indexet går från 0 till 10. Det lägsta observerade värdet under de år man valt ut, då jämlikheten var som störst, ger man siffran 0. Siffrorna kan sedan presenteras var för sig eller som ett medeltal.

Bip 40 ger en indikation om vad som krävs för att ojämlikheten i det franska samhället ska minska till 1980 års nivå och visar när under de gångna tjugo åren som försämringarna varit som störst.Hur de olika faktorerna ska värderas är en öppen fråga men att inkomstnivåer och sysselsättning får dubbelt så stor vikt som t. ex utbildning tycker jag är en ganska rimlig värdering. Så gör också FN när man konstruerar sitt HPI.

Naturligtvis finns det ett inslag i subjektivitet i sådana här konstruktioner. Och att sätta en siffra på något så komplext som ojämlikhet är innebär naturligtvis att man förenklar verkligheten. Men samma kritik kan riktas emot både börskurser och BNP siffror som media dagligen bombarderar oss med. Skillnaden är att de siffror som vanligtvis får störst uppmärksamhet inte är de som fokuserar på vad som är viktigt för vanligt folk.

Ett svenskt jämlikhetsindex skulle kunna bli ett kraftfullt och billigt instrument för arbetarrörelsen att få media att fokucera på rätt frågor.På www.cerc-association.org finns mer detaljerad information på franska om hur Bip är konstruerad.

Publicerad i Lo-Tidningen

söndag, april 16, 2006

TV:s censur av Irakkriget



Förra veckan gick kriget i Irak in på fjärde året. Varje dag rabblar nyheterna pliktskyldigt upp hur många som dödats. Det har blivit en daglig ritual, nästan tjatigt. Först döden i Irak, sedan vädret. Döden har banaliserats.
Priset för att Irak ska få känna av “frihetens ljuva nektar” som en amerikansk kommentator kallade det i dagarna var 900 liv bara i mars. Uppåt 20 000 döda eller skadade amerikanska soldater sedan ockupationen startade. Och 250 000 irakiska civila!
Döden är mest en siffra som ibland illustreras med övertäckta kroppar eller ett bomhål i gatan. Det är som om den amerikanska militären censurerat nyhetsförmedlingen så att man inte ska få se hur vidrigt deras krig är. Men det kan den naturligtvis inte. Och det behöver den inte heller då det ligger i medias intresse att bedriva självcensur.
Traditionella media är mån om sin publik. Både den offentliga och kommersiella TV:n skulle tappa tittare om man visade kriget som det ser ut: avslitna armar, mosade huvuden och bortsprängda överkroppar. TV:s nyheter ska locka folk att titta, inte skrämma bort dem. Många äter ju också medan de tittar på nyheterna.
Det handlar om att sälja allmänhetens medvetande till Coca Cola som en fransk TV chef förklarade nyligen. En ocensurerad nyhetsförmedling skulle innebära att de kommersiella TV kanalerna förlorade miljoner i reklaminkomster. Inte bara för att många tittare skulle byta kanal utan också för att innehållet skulle skaka om de som tittar så pass att de blir mindre mottagliga för reklamen. Och annonsörerna är medvetna om att det TV kanalen sänder påverkar hur effektiv reklamen är. Porrfilm går till exempel oftast i betalTV kanaler runt om i världen därför att annonsörerna vet att tittarna inte är lika mottagliga för reklam som en annan publik.
Censur förhåller sig till marknadsekonomi som avigan till rätan. Den som vill se ocensurerade bilder av det som händer i Irak får själv leta upp dem bland de ickekommersiella sajterna på internet.

Publicerad i Kristianstadsbladet

Vårt begränsade engagemang för gamlingar


Varje dag kommer någon med en matlåda till min mormor och man hjälper henne till köksbordet. Innan hon fick alla smärtstillande mediciner brukade hon klaga på den. Eftersom hon ändå äter så lite kommer maten ofta någon timme senare än överenskommet. En dag fyller någon i att mormor ätit halva portionen och lämnar henne vid bordet utan att ens ge henne bestick.

Mormor väger bara 41 kilo numera. Hon betalar för två timmars städning men inte ens när någon från familjen är där och kontrollerar blir det så. Tre gånger om dan ska någon titta förbi och kolla att hon fortfarande lever och inte har ramlat men man har så många andra tanter att se efter.

Mormor är så skruttig att hon inte är mycket att spara på tycker sjuksköterskan på hennes äldreboende som inte skickade henne till akuten när hon fick sin senaste hjärtinfarkt. De gör ändå inget på akuten, förklarade hon. På ett annat äldreboende dog min mosters svärfar nu i sommar sedan semestervikarierna inte sett till att han fick tillräckligt med vätska.

Det är lätt att tycka illa om privata vinstdrivande äldreboende av principiella skäl. Om man är missnöjd med privata tjänster kan man normalt vända sig till någon annan leverantör, men mormor och de flesta andra som bor i privata vårdhem har knappast någon möjlighet att ta sin säng och gå. Och vart skulle mormor gå? De flesta äldreboenden drivs av aktiebolag numera.

Men hur illa jag än tycker om att man ska kunna tjäna pengar på att slarva med omsorgen om sjuka och döende tror jag inte alla missförhållanden kan elimineras genom mer resurser eller en annan organisation. När pappan till en vän skulle dö på ett av Manhattans dyraste och bästa privatsjukhus för ett par månader sedan visade det sig att sjukhuset slarvat bort de papper familjen skrivit på som skulle förhindra att han återupplivades och intuberades. Så för att inte riskera att bli stämda kopplade läkarna ändå upp honom till livsuppehållande maskiner. Man blev tvungen att slita upp hans 83-åriga fru mitt i natten för att hon återigen skulle skriva på handlingarna som gjorde det möjligt för honom att dö.

August Comte kan ha rätt i att de döda styr de levande men de gamla och döende tycks sällan ha kontroll. Inte ens om de är förmögna och inflytelserika.

Jag vill inte överdriva problemen - äldreomsorgen fungerar oftast tillfredsställande - men det finns varken perfekta människor eller organisationer. Det kommer heller aldrig att finnas det.

Journalister och frustrerade anhöriga utmålar ibland enskilda vårdare till monster men jag misstänker att de flesta fel begås av människor som till 99 procent gör ett anständigt jobb i övrigt. Jag är rädd för att många misstag har en enkel orsak: vårt engagemang för gamlingar har sina begränsningar. I alla fall de vi inte är släkt med.

Att mata en äldre människa kan ta fyrtiofem minuter men kännas som nittio. Det krävs ett helgons tålamod att göra det dag efter dag. Att mata ett barn - även om det inte är ens eget - upplevs oftare som betydligt roligare.

Kanske är det därför som både Bibeln och Koranen säger att man ska vörda sina föräldrar men inte uppehåller sig vid behovet att behandla sina barn väl. Man talar om det som det råder brist på. Det vi inte har en lika starkt utvecklad känsla för.

Att diskutera äldreomsorgen enbart som en politisk, organisatorisk (privat kontra offentligt) fråga är betydligt bekvämare än att värdera den mänskliga naturen.

Publicerad i Kristianstadsbladet

fredag, april 14, 2006

Druidens trolldryck har tappat effekt


Spindelmannen och Fantomen får huka sig. Det trettioandra albumet av den omåttligt populära serien Asterix har kommit ut. Undrar hur mycket serieförlaget kommer att tjäna den här gången? Första upplagan av förra albumet var på åtta miljoner bara i Europa. Sedan dess har det blivit ett par framgångsrika filmer med Gerard Depardieu i en av huvudrollerna. Så de slår säkert alla försäljningsrekord igen.

Jag läser det nya albumet, Himlen faller ner över hans huvud, och blir allt mer besviken. Var Asterix verkligen roligare förr i tiden eller föreföll det oss så, därför att vi var yngre? Förr, när upplagan var en nolla eller två lägre, var Asterix en genial serie. Asterix var kul – det höll nog inte bara tolvåringar med om. Serien hade beundrare även bland medelålders akademiker. Och även om det var en serie som främst ville roa var den nästan djupsinnig ibland.

Omöjliga att besegra

Det återkommande temat i varje album var motstånd: “Det är 50 F. Kr. och hela Gallien är ockuperat av rommarna… Hela Gallien? Nej! En liten by som befolkas av envetna galler vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd.” Att temat motstånd tilltalade Frankrike efter den tyska ockupationen kan man förstå och att handlingen är förlagd till Gallien är egentligen inte så viktigt. Det som gjorde Asterix kul var att man drev med människans små och stora laster: frosseri, lättja, girighet mm.

Ett av mina favoritalbum är Obelix & co, där den romerske kejsaren Julius Caesar av en konsult med drag av Jacques Chirac får veta att det enda sättet att besegra byn är att krossa sammanhållningen – militärt är ju Asterix och hans vänner omöjliga att besegra eftersom deras druid förser dem med en trolldryck som ger dem övermänsklig styrka.

Konsulten förklarar att det bästa sättet att göra gallerna osams är att göra dem rika. Så Caesar tömmer det romerska imperiets skattkistor och börjar köpa byns bautastenar till allt högre belopp. I början är Obelix den enda tillverkaren men det dröjer inte länge innan hela byn är indragen i en bautastensbubbla som leder till en nästan förödande osämja.

Nationalkaraktärer

Ett annat lysande album är Asterix på Korsika. Det tillhör de album där man på ett vasst men ändå kärleksfullt sätt driver med nationalkaraktärer. Asterix hjälper en ytterst stolt motståndsman tillbaka till Korsika där folk älskar sin siesta lika mycket som stinkande ostar, eviga släktfejder och patriarkala strukturer.

De romerska ockupanterna verkar i en kultur de inte förstår och hamnar därför ideligen i hopplösa situationer. Som den unge legionären som är ovetande om att man inte bör tilltala korsikanska kvinnor ens i syfte att få en enkel upplysning.

– Du talade med min syster säger en bister korsikan till legionären som letar efter Asterix. Jag gillar inte att man talar med min syster. (mördande blick)
– Men din syster intresserar mig inte… jag ville bara…
– Så du gillar inte min syster! När den pressade legionären sedan säger att han visst gillar henne blir det naturligtvis ännu värre.

Halvtaskiga album

Men sedan manusförfattaren René Goscinny dog 1977 och tecknaren Albert Uderzo fortsatte att göra album på egen hand håller varken dialog eller handling längre samma klass. Och av de halvtaskiga album han har försökt koka ihop är Himlen faller ner över hans huvud det allra sämsta. Uderzo förmår inte ens skämta om människor och dess svagheter. Det är som om han glömt bort vad som gjort serien stor. Kanske är han på något plan medveten om att allt inte är som det ska vara. På ett ställe låter han nämligen Obelix säga: “Snart är jag bara en skugga av mig själv.” Och på ett annat: “Där ser du, det är inte roligt alls.” Men med så mycket pengar som Asterix drar in är det svårt att sluta. Och många tolvåringar kommer säkert tycka att Himlen faller ner över hans huvud är godkänt kul. Många har sett filmen. En del kanske rent av varit i nöjesparken. Men till skillnad från de album som Goscinny skrev kommer få vuxna att vilja läsa det här.

Himlen faller ned över hans huvud (Asterix)
Albert Uderzo
Egmont

onsdag, april 12, 2006

Rapport från New York 4

Igår såg jag en ung kvinna promenera med en guldfisk i ett litet runt akvarium. Det var på bokhandeln Barnes & Nobel vid Union Square och jag var den enda som sneglade. New Yorkbor är luttrade och det ska mycket till för att de ska reagera.

Jag förvånas däremot regelbundet över något. Det handlar då inte alltid om folk som tar med sig guldfisken ut på stan utan om deras värderingar.”Varför ska en hemlös ha samma tillgång till kranskärlskirurgi som mig som jobbar och betalar skatt” frågade till exempel Mark när vi talar om det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Han är tandläkare och tjänar nästan 300 000 dollar om året. Om det är dåligt väder brukar han åka till Florida över helgen. I likhet med de flesta amerikaner går han till kyrkan på Söndagar. När jag påpekar att socialbidrag, utbildning i fängelser och andra välfärdsprojekt minskar kriminaliteten så att samhället faktiskt tjänar på det undrar Mark om han ska ”betala för att inte bli rånad?”.

Varje morgon brukar jag promenera förbi Union Square för att börja dagen på ett fik. Och varje morgon när jag läser New York Times, en tidning som anses vänster bland amerikanska medier, letar jag efter ordet rättvisa. Ofta förgäves. Ett undantag var när någon förklarade varför Clinton drog in pengarna till högskoleutbildning i fängelser. Att erbjuda utbildning till kriminella är inte rättvist när det finns en massa lagliga medborgare som inte har råd att studera.

Det som skiljer Amerika och Europa åt är inte så mycket Atlanten – i vårt teknologiska samhälle är den inte mer än en vattenpöl - som mentaliteten. Amerikanarna har sin dröm om att alla som anstränger sig blir rika och framgångsrika. Européer tror i regel mer på att människor är ömsesidigt beroende av varandra.

Att amerikanerna jobbar mycket ser man både i statistiken och New Yorks gator. Ofta när jag köper tidningen är det ägarens åttioåriga mamma som tar betalt och på vägen till fiket passerar jag alltid sandwichmän. Den koreanska restaurangen jag besökte igår har öppet dygnet runt och om jag vill köpa en kamera eller ett par skor klockan tre på morgonen så är det inget problem.

Ibland misstänker jag att ett amerikanskt dygn är längre än vårt för trots att de både jobbar och tittar på TV mer än oss hinner de också med att shoppa tre, fyra gånger så lång tid som oss.

Och man blir minst sagt uppmuntrad att konsumera. Det finns reklam på min pappkaffekopp, på biografernas toaletter spelas reklamjinglar och så fort jag går ut försöker någon trycka ett reklamblad i handen på mig. Det är inte ovanligt att två eller tre telefonförsäljare ringer samma dag. Ibland är det inte ens en människa i andra änden utan ett automatiskt meddelande från min banks dator. Och om jag stannar hemma, struntar i både TV och telefon så kommer jag ändå inte undan reklambladen som de glider under min dörr. Så när jag läser att den genomsnittlige amerikanen kan njuta av tvåtusen reklambuskap om dagen blir jag inte förvånad.

Det är väll inte heller så förvånande att amerikaner också spenderar betydligt mer än de tjänar. Lån har blivit en genväg till den amerikanska drömmen. Den vanligaste TV reklamen, näst receptbelagda mediciner, är krediterbjudanden. Förra året var det fler amerikaner som gick i personlig konkurs än som tog examen från universitet. (Den vanligaste orsaken var sjukdom och höga sjukhuskostnader.) ”Har du blivit nekad kredit” undrar en bank ”Vårt jobb är att säga ja, även om din kreditvärdighet inte är perfekt. Låt inte ett dåligt kreditvärdighet hindra dig från att förverkliga dina drömmar.”

Rapport från New York 3


Det är något mystiskt med de offentliga toaletterna i New York. Jag menar då inte bara att de överpryda amerikanerna kallar dem för vilorum (restrooms) trots att ingen vilar där utan det att det finns så få av dem. Det kan inte handla om brist på pengar för det finns företag som delar ut offentliga toaletter gratis. I början förbryllade det mig men sedan min kaffekonsumtion stigit oroväckande insåg jag att allt var mycket enkelt. ”Vilorum endast för kunder” står det på caféernas och restaurangernas dörrar: offentliga toaletter är ett hinder för den fria företagsamheten.

Om det är brist på toaletter finns det desto mer offentlig konst. Överallt står gamla presidenter, guvernörer, borgmästare och bortglömda poeter gjutna i brons. I Time Warners köpcenter-skrapa står två av Fernando Boteros mulliga statyer. New York har också några av världens bästa museer.

Vissa fredagskvällar kan man slinka in gratis på Muma som nyöppnat efter en tids renovering och beundra en tvättlina, ett par rör och plankor som ligger på golvet men också en hel del bra tavlvor av Braque, Dali, Picasso, Munch och många andra. Efter att ha sparkat till ett rör så att det förflyttat sig en aning satt jag en stund framför en av Egon Scheles bättre tavlor och beundrade besökarna. Många av dem är mer genomarbetade hantverk än den moderna konst de kommit för att se. Det sägs att de som är insatta kan se vilken plastikkirurg som skulpterat en näsa, fyllt ett par läppar och sträckt ut huden bakom öronen. Här finns ungdomar i dunjackor som säkert just stigit av ett plan från Sibirien, kvinnor med porslinshud iförda kläder som nästan verkar målade på kroppen, anorektiska män i päls, kontemplerande konststudenter i trasiga jeans och naturligtvis maniskt fotograferande japaner. Muma är ett mikrokosmos av världen precis som New York förutom att inga överviktiga syns till här.

Helt gratis är det också att titta på Christos 7 500 bågar ute i Central Park. De är alla identiska. Saffransfärgade säger han själv men för mig är de oranga. Hans fru har också orange hår och jag undrar om det var blått när han ställde ut blå paraplyer i Japan. Visst skapar Christos oranga bågar en visuell effekt ute bland Central Parks bruna träd men det hade en blå jättekondom över Empire State Building också gjort. Och den hade i alla fall påmint folk om värdet av säker sex. För mig är bågarna dekorativa som en fönsterlist och ungefär lika intressanta i sig själv.

Christos talang ligger snarare i hans förmåga att förmå politiker runt om i världen att upplåta kända byggnader och platser för att exponera hans verk än i det han hittar på. Det är själlöst som en film som gjorts för att bli dataspel eller ett dataspel som blivit film och den bakomliggande idén bakom all Christos konst är också att utnyttja synergieffekterna. Det är inte svårt att bli uppmärksammad om man får tillåtelse att ändra på något välkänt även om det är dåligt. Christo får mig att tänka på Nero. Den romerske kejsaren lär ha löst upp värdefulla pärlor i ättika för att kunna dricka dem. Christo lägger ner 21 miljoner dollar på att förvandla stål till skrot. Bägge skvallrar om sin tid.

New York rapport 2

Det är först när jag vänt på det första mjölkpaketet som det slår mig att amerikaner naturligtvis har ett annat förhållande till siffror än oss. Lever man i ett land som är stort som en kontinent är det klart man påverkas. Och det smittar av sig. Efter att ha bott på trettioandra våningen i en månad tycker jag inte längre att det är högt och gatuadresser som Broadway 1250 får mig inte längre att undra om de fortsätter ända till västkusten.

Till och med vädret är mäktigare än i Europa. Det är varmare och kallare. Torrare och fuktigare. Utan luftkonditionering, de sitter som fula stora fågelholkar i de flesta fönster, vore livet outhärdligt på sommaren i stora delar av USA.

Det finns ofta något hotfullt över de amerikanska väderleksrapporterna och det är nog bra. Helgens snöstorm kom och gick lika snabbt som ljuset när man trycker på strömbrytaren. På några timmar var det nästan omöjligt att ta sig fram med bil och om inte väderhallåerna låtit som krigskorrespondenter dagarna innan hade säkert hundratals bilister och hemlösa frusit ihjäl.

Själv tog jag mig knappt till mitt snabbköp när det blåste som värst, trots att det bara ligger femton meter från min portgång. Det är litet men erbjuder ändå ett
femtiotal olika sorter flingor. Om general de Gaulle hade följt med mig till någon större butik hade han förmodligen frågat sig hur man bär sig åt för att regera ett land där det kan finnas uppåt 270 olika flingsorter uppradade. Och med vissa undantag som cubanska cigarrer (som är förbjudna) eller franska ostar (de som gillar franska ostar är samma lilla grupp New Yorkbor som brukar titta på Woddy Allens filmer) så är utbudet lika generöst när det gäller andra produkter. Ett genomsnittligt amerikansk snabbköp har trettiotusen varor och varje år lanseras tjugotusen nya livsmedel. Som tur är blir nästan alla dundrande fiaskon och försvinner. Det finns tusen olika schampon och tvåtusen olika hudvårdsprodukter.

Jag gillar visserligen att kunna åka till en japansk,fransk eller koreansk matvarubutik i New York sent en Söndagskväll men mångfalden i
de amerikanska butikerna tröttar ofta ut mig. Det finns ett trettiotal
apelsinjuicemärken i min butik men inte det märke jag blivit rekommenderad. Efter att ha tvekat en stund framför väggen av flingor väljer jag ett klassiskt paket som lovar sju sorters vitaminer och mineraler i stället för en där de
lagt med en DVD film, leksaker eller lotter. De flesta flingsorterna skrämmer mig när
jag läser innehållsdeklarationen men det är först när jag vänt på paketet med
laktosfri och kalciumberikad mjölk som det slår mig hur svårtydda de är. Man måste ha
en miniräknare eller vara riktigt duktig på huvudräkning för att förstå hur fet mjölken är.

Jag vet heller aldrig riktigt vad det kostar när jag äter ute eller
handlar elektroniska prylar för priserna är exklusive moms och momsen varierar beroende på vilken typ av vara man handlar och ibland också beroende på i vilken delstat man är.

Vad man ska med mynten till är jag inte säker på. Försöker jag handla med dem suckar
kassörskorna (som hatar att räkna) och det är inte riktigt okey att lämna mynt i dricks. På restaurang ska man ge femton, tjugo procent i dricks så då behöver man ändå sedlar.

Eftersom man sällan får tillfälle att räkna i USA använder amerikanerna i stället sina siffror till att ersätta ord och stavelser när de smsar eller beställer en
nummerplåt till bilen. OJ Simpsons mördade fru Nicole Brown Simpson hade till
exempel en bil där det stod L84AD8 på plåten. Det står för L eight for a d eight.
(Sen till en träff)

Det brittiska sättet att leva



Hade man kunnat fråga Joseph Conrad om bombdåden i London hade han förmodligen sagt att det finns en logik i att döda oskyldiga människor på måfå. I sin roman, Anarkisten, låter Conrad en rysk diplomat säga att man måste angripa de mest heliga föreställningar i samhället för att lyckas. Diplomaten beordrar sina agenter att spränga det kungliga observatoriet i Greenwich eftersom vetenskapen är något som tycks stå över all debatt. Att spränga en byggnad som är till för att studera himlen kan förefalla så vansinnigt att det borde chockera varje civiliserad människa. Och det är naturligtvis i den mentala chocken som hela poängen ligger. Tanken att man kan förändra världen med hjälp av spektakulärt våld är också det som förenar Al Qaida med de ryska nihilisterna från 1900 talets början menar den brittiska idehistorikern John Gray.

För Gray är Al Qaida ingen återgång till medeltida tänkande utan tvärtom ett modernt fenomen. Föreställningen om att ett revolutionärt avangard kan förändra världen har inga föregångare i islamsk idéhistoria. Gray menar att Al Qaida har sina rötter bland de europeiska tänkare som motsatte sig upplysningen. Just det faktum att den radikala islamismen motsätter sig förnuftet visar att den är en modern företelse skriver Gray i Al Qaieda and what it means to be modern (faber and faber).

”Den medeltida världen må ha varit förenad av tro men den föraktade inte förnuft. Dess världsbild var en fusion av grekisk rationalism med judisk-kristen teism.”



Tron på att världen kan stöpas om genom en viljeakt hör lika mycket till den moderna världen som upplysningens tro på en universell civilisation baserad på förnuft menar Gray.

Men tron på att världen kan förändras med hjälp av våld delas också av den amerikanske presidenten. Demokratin ska växa fram ur gevärspipor och bombluckor. Sett på det viset blir Al Qaida och Bushadministrationen mer av idéhistoriska tvillingar än svartvita poler.

Även utanför det idéhistoriska elfenbenstornet är det uppenbart att al Qaida och USA mer är speglingar av varandra än motsatser. Terroristernas attack i New York, Madrid eller London är ett återsken av den bombtaktik västmakterna ofta använt sig av. USA och Storbritannien hoppades kunna störta Saddam Hussin genom göra livet odrägligare än någonsin för irakierna. Därför bombande man sönder iraks vatten- och elverk under större delen av nittiotalet och förbjöd import av nödvändiga reservdelar trots att man visste att ett stort antal civila, inte minst barn, dog av förorenat vatten.

De som står bakom attackerna i London och Madrid hade väskor med sprängmedel i stället för bombplan eller missiler. Deras attacker dödade inte lika många människor men även deras syfte är att vända folket mot regeringen och dess politik. Och eftersom bombningarna i Madrid fick bort de spanska trupperna från Irak kan man säga att den moderna nätverksterrorismen visat sig vara effektivare än de amerikanska straffbombningarna av Irak. Vansinnet är en hägring.

Tony Blair talar orwellskt om att han ska försvara det brittiska sättet att leva. Så länge det handlat om irakiska eller muslimska liv verkar inga offer ha varit för stora. Silvio Berlusconi var däremot snabb med att upprepa att han ska dra tillbaka italienska trupper från Irak. Viljan att försvara det italienska sättet att leva är uppenbart inte lika stark.

Bättre sjuk än frisk



Börsmäklare har det inte lätt. I likhet med ekonomer (räknenissar) tycks det helt legitimt att ge dem öknamn. Stig Malm lanserade framgångsrikt ordet finansvalpar på åttiotalet. Själv brukar jag kalla en kompis som lever på att handla med värdepapper för Apan. Detta till minne av apan Ola som hade en framgångsrik karriär som aktieplacerare på nittiotalet. Ola var bättre på att plocka vinnare än experterna.

Det är inte så konstigt som det låter. Aktiekurser styrs av ny information och hur smart man än är så kan man aldrig förutspå vilken information som dyker upp i framtiden.Tron att alla aktiekurser utvecklas slumpmässigt och att alla därför är lika bra som aktieplacerare kallas Random-Walkteorin och lärs ut på universiteten.

Nu har en ny tvärvetenskap, som förenar ekonomi och neurovetenskap, gett börsmäklarna sitt första tjuvnyp. Enligt en studie som publicerats i journal of Psychological Science är hjärnskadade investerare bättre än friska. Det gäller i alla fall de som drabbats av blödning i den delen av hjärnan som har hand om känslor men där de kognitiva och logiska delarna av hjärnan är intakta. Utan rädsla och oro blir man mer aktiv som investerare, vilket under de regler som gällde under experimentet i alla fall garanterade framgång. ”Det är möjligt att goda investerare har en funktionell psykopati” förklarade en av studiens författare i Wall Street Journal.

tisdag, april 11, 2006

Rapport från New York 1


En januarikväll är jag plötsligt tillbaka i Central Park igen. Det är inte kallt men fukten äter sig igenom kläderna. Det prasslar i buskarna. Ekorrarna är jättelika och ställer sig bara några centimeter ifrån mig.

Det är fjorton år och två torn sedan jag var i New York senast men det mesta är sig likt. Hotell Plazas fasad reser sig fortfarande över träden som Dovers vita klippor. Manhattans träd är fortfarande vackra, till och med när de står nakna på vintern. De riktigt rika bor fortfarande utmed Park Avenu. I deras portgångar står som vanligt uniformerade portvakter och deras foajeer är möblerade med exlusiva skinnsoffor, soffbord av mörkt ädelträ och vaser med blommor. De riktigt fattiga ligger i kartonger vid något varmluftsutsläpp.

Första gången jag besökte New York var på sommaren 1979. Det var ett hastigt beslut och jag har aldrig ångrat det även om det gjorde slut pa alla mina besparingar. Hettan och fukten var kväljande. I hamnen hade en otäck skäggig gubbe dimpt ner från yttre rymden och jag hade just fyllt åtta år.

Om han kommit för att förstöra eller förslava stan minns jag inte men lyckligtvis blev gubben stoppad av de muterade superhjältarna i Fantastiska Fyran. De bor i en egen skyskrapa på Manhattan: The Baxter Building (De kommer snart som film). Ibland svingar deras kompis Spindelmanen förbi och hjälper dem att rädda världen. Hur de satte stopp for den onde gubben vet jag inte för jag köpte inte nästa nummer av deras serietidning.

New York är stan vi alla varit i hundratals eller tusentals gånger även om vi inte satt vår fot där. Ingen annan stad har använts så ofta som bakgrund till filmer och annan poppulärkultur. Och New York är sig lik från filmerna: ångan ryker ur gatbrunnarna, taxichafförerna är nästan alla indier (fast de kör som parisare) och cykelbuden riskerar sina liv för att leverera viktiga papperslappar till viktiga personer.

Ända sedan King Kong härjade på Manhattan har stan rutinmässigt hotats av undergång i filmer och serietidningar. Rymdvarelser, terrorister, ryssar, spöken, muterade superskurkar och monster köar alla för att få krossa stan. Dessutom drabbas Manhattan regelbundet av meteoriter, istid, vulkanutbrott och inom kort är det säkert premiär för en tsunami.

Numera är skäggiga gubbar som kommer för att krossa New York inte längre bara en fantasi: attacken den 11\ 9 lämnade New York som en jätte utan framtänder. Bin Laden hatar säkert allt amerikanskt men förstörelsen av World Trade Center var helt i Hollywoods stil. Pentagon tar numera också hjälp av Hollywoods genier för att förutse hur kommande terroristattacker kan se ut. New York är som på film men film är också som New York. Det går inte att tänka Amerika i allmänhet och New York i synnerhet utan film.

Under ytan finns en del skillnader. I filmer och TV serier ser man aldrig att amerikanerna är flitiga kyrkobesökare. New Yorks 41 000 poliser har det inte alls så tufft som man kan tro. Nittiofem procent av dem går faktiskt i pension utan att någonsin avfyrat sin pistol och förra året sköt de bara elva misstänkta, vilket är färre människor än som går åt i en typisk Hollywoodfilm.

Men det är ytan man ser och att promenera på Manhattan är som att röra sig i en tredimensionell film. Idag bidrar till och med det udda vädret till att göra New York en smula overkligt. Himlen hotar att falla ner över stan. Större delen av skyskraporna försvinner i en tät dimma som hänger ner från hustaken som sockervadd och ett ögonblick skymtar jag King Kong uppe på Empire State Building.

Bland andar och rådjur




Vad gjorde farfar egentligen av alla ryska obligationer släkten köpte på sig innan de röda tog över? Intresset väcktes igen när jag hörde Putin mumla om att hedra gamla skulder från tsartiden. Kanske låg de i det där rostiga kassaskrinet farmor inte fick upp och kastade efter hans begravning eller kanske ligger de begravda bland alla papper och böcker i biblioteket som ingen orkat gå igenom.

Jag har god lust att fråga honom. Farfar har visserligen varit död i tjugo år nu men i vårt moderna kommunikationssamhälle är döden inte längre en ursäkt för att tiga. Idag räcker med att surfa in på www.afterlifetelegram.com för att kommunicera med den andra sidan. För bara fem dollar per ord åtar sig detta företag att ”försöka” skicka meddelanden till de döda med hjälp av döende människor. (Man tar ut en grundavgift för minst fem ord)

Alla budbärare har mindre än ett år kvar i livet och man kontrollerar regelbundet att de kommer ihåg budskapet. De är också garanterat psykiskt friska. Och om det krånglar och budbäraren trots allt inte skulle dö inom ett år levereras budskapet gratis när döden väl inträtt. Det är precis som min pizzeria som lovar att pizzan blir gratis om de tar längre än en timme på sig att leverera den. Fast de lovar inte att ”försöka” leverera sina pizzor och när det ringer på dörren vet jag att den är framme.

The muslem mob

Once again we have witness the Arab mob in full action. It is difficult not to admire the journalistic work in the free world who let 100 000 demonstrators represent a religious community of more than one billion people. And it is difficult not to admire how they let the violent fraction of this fraction represent all demonstrators.

It is said that this intimidation is organized by Moslem fundamentalist who want to limit the freedom of our press. The Moslems tries to control us, like the Jews controls Washington and Wall Street.

The first step is to stop us from publishing pictures of Muhammad with or without a bomb in his turban. Next they will probably stop us from publishing some fun satire over the Holocaust. After that it won’t take long before Germany, Great Brittan and France make it illegal to lie about the Holocaust. And then our freedom of speech would not be worth much.

The Moslem should adapt to our values and way of life. If they don’t like anybody to publish picture of Mohammed they should copyright protect him. No paper would publish picture of Mike Mouse without permission. No commercial paper mess with intellectual property right. In Le Monde (12/02) you can read about Romain Gary’s first and unpublished novel, Vin des morts. But you can’t read what the story of the novel is. That information is private property.

Det terroristsäkra äpplet




Alla har vi väll någon gång köpt äpplen som ser ut som om Cézanne målat dem men sedan visar sig smaka som en brittisk fruktkaka utan sockret. Man tuggar men det blir bara vått i munnen och man undra var något så smaklöst kan ha vuxit, vad för sort det är och om någon genetiker mixtrat äpplets genetiska kod. När sedan de andra äpplena ser lika magnifika ut efter att ha legat ratade fyra månader i frukskålen börjar man misstänka att de är bestrålade och likt petflaskor och cigarettfimpar kommer att kunna grävas fram helt oförstörda av framtidens arkeologer.

Det är lätt att låta fantasin skena iväg när man köpt sådana äpplen men i framtiden kommer man nog kunna hålla misstankarna i styr. Detta tack vare en ny teknologi som tagits fram efter den 11 september i syfte att få fram ett terroristsäkert äpple. De små äckliga klistermärkena som sitter på frukt idag är snart historia: allt fler amerikanska äpplen är numera tatuerade med information som effektivt kommer att stoppa alla vilda spekulationer. Den amerikanska regeringen vill kunna ha koll på var äpplet befinner sig hela vägen från att det plockas ner från trädet till det det genom diverse mellanhänder hamnar i snabbköpet.

I framtiden kommer man inte bara att kunna läsa på skalet vad det är för frukt utan också var den odlats, hur den odlats och hur många kallorier den innehåller säger folk i branschen till New York Times. Redan nästa år är det lag på det måste stå på all importerad frukt varifrån den kommer, vilket förmodligen kommer att hjälpa till att minska det amerikanska underskottet i handel med livsmedel.

I Japan säljs det redan frukt med strekkod inbränd på skalet. Den amerikanska stormarknadskedjan Wal-Mart kräver att alla fruktlådor som skickas till dess högkvarter i Bentonville märks med en liten radiosändare så att de kan spåras via sattelit. Om äpplena egentligen kommer att bli terroristsäkra när de anslutit sig till informationsamhället är väll tveksamt men de blir definitivt fulare.

måndag, april 10, 2006

Sociologi som kampsport



Jag brukar köpa lite choklad och blommor åt min fru på lördagar. Det sätter krydda på maten och har jag tur så dammar hon mina böcker också. Jag såg en central och billig lägenhet i min fru. Hon såg en säkrad försörjning i mig.

Så här resonerar även du och din äkta hälft. Låt vara att det är mer eller mindre omedvetet. Det hävdar i alla fall nationalekonomen Garry Becker trots att han aldrig träffat mig och antagligen inte dig heller.

För Becker är det ingen större skillnad på att köpa en frys och att välja en livskamrat. I bägge fallen tar man hänsyn till driftskostnader, prestanda och livslängd.

En av Beckers argaste kritiker var den franske sociologen Pierre Bourdieu som avled i förra veckan. Han motsatte sig inte bara Beckers sätt att tillämpa ekonomiska analyser på privatlivet utan menade också att de lämpade sig dåligt för att förklara ekonomi.

I sin sista bok ”Ekonomins sociala strukturer” (Les Structures sociales de l'economie) angrep Bourdieu den klassiska nationalekonomins grundläggande teorier som utgår ifrån att individen känner till vad som är bäst för honom och att priset är den avgörande faktorn.

Antropologiskt monster

Bourdieu avfärdade nationalekonomins modell av den rationella människan -- homo aeconomicus – med att den strider mot all forskning av hur människan verkligen beter sig och kallade den för ett antropologiskt monster.

Det finns ingenting nytt i den kritiken, men genom att intervjua människor som köpte hus i Frankrike lyckas Bourdieu -- tack vare medarbetare som gjort grovarbetet -- visa att nationalekonomins teorier om hur människor beter sig är ganska ihåliga.

Produktion och marknadsföring av enfamiljshus kan bara göras begriplig med socialantropologiska metoder, hävdade han. Utbud, efterfrågan, marknaden och till och med köpare och säljare är sociala konstruktioner: Det går inte att förklara ekonomiska transaktioner utan sociologi.

Men samtidigt som Bourdieu ville sociologisera ekonomin förde han in ett ekonomiskt perspektiv i sin sociologi som lett till forskning vars resultat påminner om Beckers. Det symboliska kapitalet
De flesta av Bourdieus idéer kan spåras tillbaka till 1960 då han som ung antropolog studerade kabylerna i Algeriet. I deras kultur är det till exempel viktigt för män att gå rätt och att inte vika för en annan mans blick för att bli respekterad. Att ge de rätta presenterna är viktigt för att öka en mans heder. Det behöver inte vara ett föremål utan det kan lika gärna vara en kvinna, en ko, en fest eller en blodshämnd.

Det dröjde inte länge innan Bourdieu började misstänka att det fanns en dold ekonomi bakom kabylernas komplicerade system av gåvor och gengåvor. Som utomstående antropolog var det lätt att tolka spelet om hedern som ett sätt för de kabylska familjerna att utbyta arbetskraft, döttrar eller andra tillgångar. Hedern fungerar helt enkelt som ett betalningsmedel, som ett symboliskt kapital. Den som är rik på symboliskt kapital kan lätt mobilisera folk vid skörden och får en framskjuten position i samhället även om han inte har stora materiella tillgångar. Men kabylerna själva var helt främmande för att det skulle finnas några ekonomiska eller beräknande intressen bakom deras strävan efter ett hedervärt beteende.

Undersökte vanor och smak

När Bourdieu återvänt till Frankrike och omskolat sig till sociolog, fann han att européer inte skiljer sig från kabyler. Också hos oss existerar ett symboliskt kapital även om hedern till stor del gått ur cirkulation i vårt industrialiserade och läskunniga samhälle. Man måste veta hur man uppträder, tala rätt, vara allmänbildad och ha god smak om man vill lyckas, inte minst i skolan. Bemästrandet av finkulturen fyller samma funktion hos oss som spelet om hedern för kabylerna. Kabylerna tror att de bara försöker vara hedervärda; européerna tvekar inte om att deras intresse av finkultur beror på deras goda smak.

Bourdieu hävdade att det är utbildningsväsendet som förmedlar och reproducerar det kulturella kapitalet. Det gör också att varje generation erkänner de värden som det kulturella kapitalet vilar på, även de som inte vet mycket om finkultur. De högre socialgrupperna kan, genom att förmedla sitt kulturella kapital till barnen, befästa sin sociala position. Den dagen arbetare börjar tycka om abstrakt konst kommer samhällets övre skikt att förklara att den är banal och intressera sig för något annat, menade Bourdieu.

Tillsammans med ett otal medarbetare gjorde Bourdieu omfattande undersökningar i Frankrike -- men också i flera västeuropeiska länder -- av folks vanor och smak. Människan är inte mer individuell än att det med vägledning av inkomst och utbildning med sannolikhet går att förutsäga vilken typ av tavlor man gillar, var Bourdieus slutsats.

Smak kräver träning

I en av undersökningarna fick 15 000 människor, som besökte 36 museer runt om i Europa, svara på frågor. Några hundra blev dessutom ingående intervjuade. Det visade sig att arbetare och bönder bara utgjorde 5 procent av alla museibesökare. Deras besök var kortare än andra gruppers och efteråt kunde de oftast inte ange namnet på en enda konstnär. För dem flöt alla målningar ihop.

Den bildade publiken tar sin smak och sitt intresse för givet, men arbetarna och böndernas svar visar att det i själva verket krävs mycket kunskap och träning innan man lär sig.

Sociologi är en kampsport

På äldre dagar använde sig Bourdieu allt mer av sin vetenskapliga prestige -- det symboliska kapital han skaffat på det vetenskapliga fältet -- för politiska utspel i medierna. Han kritiserar nedmonterandet av de europeiska välfärdsstaterna, tv och de intellektuella. Han startade ett bokförlag som ger ut storsäljande debattböcker (varav flera kommit ut på svenska), initierade protestlistor mot Natos bombningar av Jugoslavien och sporrade strejkande lokförare på Gare de Lyon. Den cancer som till slut, vid 71 års ålder tog hans liv tycks inte ha hindrat honom från att arbeta in i det sista.

Det är inte förvånade att den europeiska vänstern betraktade honom som det klarast lysande stjärnan sedan Jean-Paul Sartre, eller att en del av hans kritiker, som oftast återfinns till höger, hävdade att han var en politisk terrorist. Själv menade han att sociologi är en kampsport.

lördag, april 08, 2006

I huvudet på Bush



Jag har aldrig sagt att Saddam låg bakom attacken 9/11 men man kan aldrig veta. Irak var ett terroristcenter. Jag var säker på att Saddam dolde ett massförstörelsevapen någonstans. Var jag inte det?

Folk med ansiktshår döljer alltid något. Titta på Osama. Att man inte hittat nått betyder inte att jag haft fel. Jag sa aldrig att han hade dem. Jag sa nog bara att han höll på att skaffa dem. Jag sa nog bara att han kunde skaffa dem.

Gud sa åt mig att störta Saddam. George, åk och gör slut på tyranniet i Bagdad sa Gud.

Jag tror Saddam gömt vapnen hos grannen. Assad är ett lika stort hot som Saddam. Assad är ju inte heller demokrat. Assad gillar inte heller Israel. Föresten: det var för att Saddam var en grym diktator som jag angrep Irak. Jo, så var det.

Vi talar om killen som försökte mörda min pappa. Det här är ett korståg för frihet och demokrati.

Man säger att det är ett misslyckande att Irak brinner. Jag skulle ju hälsas som en befriare. Jag skulle hälsas med blommor och sång, inte kulor och bomber. Men det är för att Irak brinner som vi inte kan dra oss ur. Då kan det bli ännu värre.

Allt blev precis som jag planerat. Jag ville locka terroristerna till Irak så de bråkar där i stället för att komma till oss och ställa till djävulskap. Så var det. Lite som när Carters nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinsky lurade in ryssarna i Afghanistan. Låt dem få sitt eget Vietnam sa Zbiggy och det fungerade ju.

Man säger att det är ett misslyckande att över 2000 amerikanska soldater dött i Irak men då har man inte förstått något. Poängen med att angripa Irak var ju att amerikanska soldater skulle dö. Poängen var att många skulle dö. Att tusentals amerikaner dött i Irak är en stor pedagogisk framgång. Det som hotar Amerikas ställning mest här i världen är att man tror att vi inte är beredda att offra amerikanska soldaters liv för att uppnå våra mål.

Det gäller att visa världen att det blödiga Amerika som drog sig ur Somalia och Beirut är historia. Vi är inga lipsillar. Varje död amerikansk soldat är ett kvitto på att vi är en mäktig nation. Varje död amerikansk soldat är en framgång. Varje död amerikansk soldat borde firas. Jag är beredd att offra amerikanska liv, alltså är jag mäktig. Min största insats som president är att jag lärt amerikaner vikten av att dö.

Jag är en krigspresident. Akta er. Antingen är ni med oss eller mot oss. Och jag brukar också säga att nu har ju så många soldater dött att deras död vore meningslös om vi bara drog oss ur. Det kallas pep talk. Sånt lärde jag mig när jag tog min MBA.

Ju fler som dör, desto svårare att dra sig ur. Så ser jag det. Men en del fattar inte det. Iranierna mopsar sig. De verkar tro att de är säkra medan vi rensar upp i Irak. De verkar tro att det bara är en tidsfråga innan vi lämnar Irak.

Det är därför vi måste angripa Iran också. Folk kan ju annars tro att Amerika svagt. Om vi tillåter iranierna att sälja sin olja för euro kan ju alla börja med det.

Poängen med att lägga ut fem miljarder dollar i månaden på att ockupera Irak är att det inte finns någon poäng. Det gäller att inte framstå som allt för rationell. Om man kunde ta fram miniräknaren och säga att amerikanerna inte kommer att attackera för att de inte har råd eller att det inte är lönsamt är vi slut som supermakt. Det gäller att framstå som lite rubbad. Oberäknelig. Skrämmande. Låta någon läcka att vi planerar att släppa en atombomb över Iran. Då hukar sig folk när jag talar. Det ger makt.

Och varför skulle jag inte kunna använda kärnvapen, det funkade ju bra i Hiroshima och Nagasaki. Vi bombade ju skiten ur tyskar och japaner under andra världskriget och sedan dess har de ju vetat sin plats. En bomb över Iran och så lär de sig vem som är husse. Det är billigt.

Världen är ett objekt, jag är ett subjekt. Jag talar ni lyssnar. Huruvida det jag säger är sant har ingen betydelse. Jag skapar verkligheten. Ni kan ha synpunkter på vad jag gjort i Irak men då har jag redan gått vidare. Då är jag redan i Iran. Eller Syrien. Eller Venezuela. Jag skapar historia, ni lever i den. Jag är krigspresidenten.

fredag, april 07, 2006

Ring så stämmer vi


Förr kunde det vara knivigt att veta när man skulle sluta dricka men i vårt moderna samhälle behöver vi inte oroa oss för det längre. Det finns piller som gör det möjligt för dig att ta den där extra ölen utan att riskera baksmälla. Kanske är de effektiva också. Fast den unge mannen på TV som informerar om detta samtidigt som produktens namn blir synlig ser ut att hänga mer på gym än på krogen.
Amerikansk TV- reklam domineras just nu av läkemedelsbolagen. Plågas du eller någon du har kär av cancersmärtor? Prova vår medicin. Vill du förebygga hjärtinfarkt? Knapra våra tabletter. Ofta passar de också på att hjälpa folk så att de kan diagnosticera sig själva. Behöver du gå på toaletten ofta? Har du koncentrationsproblem? Det kan vara vuxen ADHD. Vi har tabletten som gör dig alert på jobbet.
En annan ung man - varför är de aldrig gamla och sjuka? - tittar in i kameran och säger ”Min pappa dog av prostatacancer. Har du sjukdomen i familjen? Dags att kolla upp dig”
För ett par år sedan annonserade också privata kliniker rätt ofta efter kunder. De vände sig till folk som inte lyckats övertyga sin läkare om att de behövde en magnetscanning för att kontrollera om det kunde finnas en tumör eller något annat konstigt i hjärnan. Tiotusentals amerikaner betalade ur egen ficka för dessa tjänster men efter en boom har de flesta av alla dessa nya kliniker gått i konkurs. En del av de som överlevt reser runt till olika samhällen med magnetkameran i bussar.
Efter vart hundrade reklaminslag från läkemedelsindustrin dyker så en förtroendeingivande medelålders man i kostym upp i rutan och undrar om du blivit sjuk av något läkemedel. Du kanske rent av har någon släkting som dött? (Ibland nämner han namnen på några läkemedel som visat sig farliga.) Du kan ha rätt till en stort belopp i ersättning förklarar han. ”Ring så stämmer vi.”

Ett system som gynnar samtliga


Hur regerar man ett land med över trehundra sorters ostar undrade géneral de Gaulle apropå fransmännens svårhanterliga individualism. Frågan är inte mindre aktuell i dagens USA även om amerikanska presidenter nog tänker mer på TV än ostar.

Kabelrevolutionen och jakten på annonsintäkter har gett amerikanerna över trehundra TV kanaler. Det är en djungel som det inte är lätt att orientera sig i. Men tack vare den nya hårddiskvideon TiVo har det blivit lite lättare. Inte bara för att den har kapacitet att spela in flera hundra timmar och från flera kanaler samtidigt utan också för att den lär sig vad du gillar och kan ta egna initiativ. Titta du på Science fiction kommer den att spela in alla sciencefictionfilmer åt dig och gillar du musikaler kommer den att hitta varenda musikal som sänds.

Det låter som man skulle få mer kontroll över vad man tittar på och det stämmer säkert, även om TiVo ägare i genomsnitt sitter framför burken sex timmar mer i veckan än andra.

Det bästa med Tivo är att man med en enkel knapptryckning kan hoppa över reklamen. Än så länge är det bara fyra miljoner amerikanska hushåll som har Tivo eller motsvarande system, men i takt med att de blir fler tvingas TV kanalerna komma med motåtgärder. Det värsta med TiVo är att den kommer att leda till att reklamen ersätts med produktplacering som i James Bondfilmerna, vilket är en vinstaffär för filmbolaget redan innan man sålt en enda biljett.

Hur framtidens TV-nyheter ska finansieras kan förefalla mer svårlöst men Bush har redan visat en möjlig väg. De senaste fyra åren har ett tjugotal myndigheter, bland dem försvarsdepartementet, lagt ut 254 miljoner dollar på att producera egna nyhetsinslag som TV bolagen varit glada att sända, ofta utan att tala om varifrån de fått dem. En del reportage har handlat om kriget i Irak, andra om regeringens förslag till att reformera hälsovården. ”Tack Bush, tack USA” sa en irakier bosatt i Kansas i ett inslag som handlade om reaktionerna efter Bagdads fall. ”Det är nästan samma sak” att jobba som PR konsult och som journalist förklarar en kvinna i branschen för New York Times. Fast när hon intervjuar personer i administrationen får de frågorna i förväg så de kan ge bättre och rappare svar. Ett par månader efter att tortyren i Abu Ghrabi avslöjats producerade försvarsdepartementet ett reportage om militärens träning av fängelsevakter:

”En av de viktigaste saker de lär sig är att behandla fångarna hårt men rättvist” förklarade PR-reportern. Systemet gynnar alla. TV bolagen som sänder allt mer med allt mindre personal sparar pengar, PR firmorna som hjälper myndigheterna att producera materialet tjänar pengar (ibland ägs de också av de stora TV bolagen) och regeringen får en mer positiv bevakning.

Publicerad i NSD

Vår kärlek till krig


Historiskt sett är det med fred lite som med vädret. Solen kan skina ett tag men det varar inte länge. Det finns noteringar om 14 600 krig från de fem och ett halvt tusen år som gått sedan människan uppfann skriften. Det blir två, tre om året.

Mot den bakgrunden är det hyckleri att påstå att våld skulle vara en olycka (annat än etiskt då) menar den amerikanska psykoanalytikern James Hillman i sin bok A Terrible love of War (Penguin). Trots att krig är så vanligt tycks ingen vara för det. Alla bara försvarar sig mot andras angrepp.

Nu för USA ett försvarskrig i Irak, precis som man gjorde i Vietnam och till och med andra världskriget utbröt för att Polen angrep Tyskland. Inte ens Hitler vågade säga till allmänheten att han ville ha krig. Att våld är tabu tycks inte hindra att det också trollbinder människan. Både när det utspelar sig på bioduken eller verkligheten. Balett är inte särskilt populärt, men män och kvinnor som dansar runt i trikåer med svärd eller superkrafter medan de försöker döda varandra är en mångmiljardindustri.

Redan den grekiske filosofen Heraklitos noterade att krig gör oss vakna och den brittiske poeten Yeates menade rent av att ”man börjar leva först när man ser livet som en tragedi.”

Nuförtiden har våldet och berättelsen om våldet allt mer kommit att sammanfalla. Attackerna i Londons tunnelbana skulle aldrig ha ägt rum om det inte vore för alla närgångna kameror som kablade ut bilder på chockade offer i direktsändning till hela världen. Vår avsky för våld har paradoxalt nog blivit en förutsättning för att våldet ska kunna fortsätta. Syftet med attacken i London var ju inte att döda femtio personer utan att skrämma sextio miljoner britter.

Men människan är förmodligen inte heller så uttalat emot våld som vi skulle vilja tro. Nästan var fjärde amerikan menar att det är okey att använda lite våld för uppnå det man vill, visar en undersökning. (Michael Adams, Fire and Ice: The United States, Canada and the Myth of Converging Values, Toronto, Penguin). Så det är kanske inte konstigt att det amerikanska justitiedepartementet beräknar att 83 procent av befolkningen kommer att utsättas för minst ett våldsamt brott under sin livstid. Eller att fler amerikaner dödats av civila kulor (651 697) mellan 1979 och 1997 än som dött i alla krig sedan 1775 (650 858).

Våldet har följt människan som en skugga genom historien och ska man tro Hillman kommer den att fortsätta göra det. En förutsättning för att kunna begränsa det är att man erkänner att det också tilltalar oss. Så länge vi intalar oss att vi är civiliserade människor som försvarar oss mot obegripliga angrepp från barbarer kommer framtiden bara bli en repris på de senaste fem och ett halvt tusen åren.

Publicerad i Göteborgsposten

onsdag, april 05, 2006

Gatan är alltid tjugo år


Gymnasieflickor. De kommer emot mig som en svärm fjärilar. En riktar sin röda klubba mot mig och låtsas intervjua mig: Vad tycker du om den nya arbetslagstiftningen som gör det möjligt att sparka alla under 26 år utan motivering?

De tycker om mitt svar. De belönar mig med klappar på axeln och låter mig gå vidare. Det är sant, tänker jag: gatan är alltid tjugo år. Och yngre. Jag är på demonstranternas sida. Två tredjedelar av alla fransmän lär vara på demonstranternas sida. Fransmän håller alltid på gatan mot överheten. Jag är fransk, alltså är jag nästan definitionsmässigt för demonstranterna.

Det hindrar inte att de äldre ofta ser ner på den yngre. Någon vecka innan ser jag tv intervjua ordföranden för den största studentorganisationen. När frågorna är ställda tackar programledaren ordföranden, "tack för att ni kom till studion monsieur… haha jag har glömt bort ditt namn redan". En stund senare när de tar upp något som hände på åttiotalet vänder sig samma journalist till studentordföranden som ännu inte rest sig; "Då gick ni på dagis va, haha". Och det i ett land där man annars håller på formaliteterna. Jag försöker föreställa mig hur man skulle kunna skämta om någons höga ålder.

Varför skulle regeringen lyssna på ungdomen om journalisterna inte bryr sig?

Jag åker till New York och på tv hör jag amerikanska kommentatorer prata om hur nödvändiga dessa reformer är. Fransmännen och många av deras politiker är romantiker som inte förstår att deras system inte fungerar, heter det. Inom femtio år kommer Frankrike för första gången sedan 1600-talet inte längre att tillhöra världens rikaste länder om man inte reformerar landet, får en annan till det. Och medan regering och media talar om hur nödvändigt det är att liberalisera arbetslagstiftningen (vilket betyder att arbetsgivaren ska få all makt) fortsätter utländska företag att investera runt 50 miljarder dollar i Frankrike. Ofta är det bara Kina som lockar mer utländskt kapital än hopplösa Frankrike.

Man anger ofta den höga ungdomsarbetslösheten som skäl till att trygghetslagarna ska avskaffas men nämner aldrig att de flesta ungdomar faktiskt inte söker jobb. De studerar. De som är arbetslösa är det ofta för att de saknar utbildning och inte går i skolan. Och varför inte göra det lättare för arbetsköparna att sparka folk över 55 som också drabbats av hög arbetslöshet?

Nyhetsbevakningen verkar allt mer fyllas av en näringslivspropaganda som kan sammanfattas med: "Gör som vi vill eller gå under". Det är inte förvånande att opinionsundersökningar visar att fransmännen är pessimistiska. Sextio procent menar att det går illa för Frankrike och sjuttio att folk får det allt svårare. Men om man frågar hur de själva har det – vilket de inte läser sig till i pressen – svarar sjuttiotvå procent att det är bra.Ungdomen finner sig inte att leva på nåder. Det är som det ska vara. Det är alltid rätt att göra uppror.

Publicerad i Kristianstadsbladet

måndag, april 03, 2006

Min njure och din




För ett halvår sedan frågade någon en kompis var man kan kränga sin njure i New York. Det var hans colombianska städerska som undrat. Hon tyckte förmodligen att han som läkare borde ha kontakter.

Njurar kan vara värda mer än sin vikt i guld. Man kan få upp till 200 000 dollar för en begagnad i USA, läser jag i Handelsblatt. I tredje världen är priserna naturligtvis inte alls lika höga, men eftersom folk är mer desperata drabbar det inte handeln.

Innan Saddam Husseins fall var Irak populärt bland njurturister. I en del av Indien är kommersen numera så vanlig att området nu kallas för ”njurbältet”. Handelsblatt skriver om fyra pakistanier som sålt sina njurar för 1400 euro styck för att kunna betala sina skulder. De är för sjuka för att kunna arbeta nu. Man skriver om Cristina da Silva som blev bestulen på sin njure i Brasilen när läkarna skulle ta bort en cysta. Det var hennes husläkare som upptäckte att den försvunnit.

I Sydafrika händer det att liken på bårhuset får släppa till delar. Men det gäller att vara snabb för man har bara tjugo minuter på sig om man ska få med sig något säljbart. I Moldavien blir det tydligen allt populäre att sälja en njure. Moldaver får mindre än 3000 euro och njurarna säljs sedan vidare till Turkiet för det tiodubbla. Turkiet lär för övrigt vara den internationella organhandelns centrum.Den svarta marknaden har goda förutsättningar. Bara i Europa väntar 40 000 människor på en begagnad njure. Väntetiden är i snitt tre år men bristen på donatorer gör att den ökar.

För några år sedan var den svarta handeln mer öppen. Någon erbjöd rent av 5,7 miljoner dollar på ebay innan de ansvariga tog bort annonsen. Handeln tycks omöjlig att stoppa. Charmtrollet och nobelpristagaren Garry Becker tycker att man ska sluta försöka. Distributionen av njurar bör skötas av marknaden. Var och en bör själva få bestämma över sin kropp och vad man vill göra av sina organ. Om någon vill byta bort en njure för att betala hyran eller spela på kasino så ska det stå dem fritt. Min kompis gav sin städerska en 50 procentig löneökning, men hon sa upp sig bara någon månad senare. Hennes läkare hade förbjudit henne att arbeta det närmaste halvåret.

Publicerad i NSD

Dollarn: Livlina och snara



Har du köpt något amerikanskt på sista tiden? Bortsett från filmer, musik och dataprogram som i allt högre grad laddas ner gratis från nätet är det inte så troligt. Numera gör inte ens amerikanerna det. Trots att jag bor i New York är bara maten jag köper från USA. Min hyrbil är tysk, färddatorn i den japansk, handdatorn koreansk, kläderna kinesiska och när jag ska köpa ett vykort visar det sig att jag kan välja mellan dem som är tryckta i Kanada eller Frankrike.

Till och med tjänsterna köps nu i allt högre utsträckning från utlandet. Ringer jag datasupporten svarar man i Indien, mitt telefonbolags fakturaavdelning finns i Filippinerna och när jag ringer efter en flygbiljett svarar man i Kanada. Där spelas även många populära amerikanska TV serier som Stargate in. Många börsbolag lägger också numera utan att tveka ut både bokföring, forskning och utveckling till Indien.

Det vore inte mycket att tala om ifall man koncentrerade sig på att tillverka mer avancerade och dyra prylar men så är det inte längre. Från att ha haft ett stort överskott i handeln med högteknologi har man nu ett stort underskott. Exporten av skrot och avfall har däremot ökat med 135 procent sedan 1999. Förra året importerade amerikanerna för 660 miljarder dollar mer än man exporterade. Exporten täckte faktiskt bara 50 procent av importen. Importen har ökat så våldsamt att hamnarna på västkusten inte klarar av att ta emot alla båtar. De kommer fullastade och avgår ofta tomma .

På nittiotalet täcktes underskotten genom att utlänningar köpte aktier men amerikanska bolag har förlorat mycket av sin lockelse. Nu lånar man i stället. Den största amerikanska exportprodukten är obligationer. Många debattörer tycks på fullt allvar mena att det här underskottet inte är så allvarligt. De pekar på att tillväxten är högre än i Europa och på att importen bara är en mindre del av en BNP på runt 10 500 miljarder dollar. Men hur många skulle stå fast vid det ifall det handlade om Sverige?

Om den svenska handelsbalansen såg ut som den amerikanska (och ett överskott som motsvarar 6 procent av BNP förvandlades till ett lika stort underskott) skulle vår export behöva minska med runt 300 miljarder kronor.

”Den amerikanska drömmen kan bli vår” menade Svenskt Näringsliv för en tid sedan. ”För varje år rycker de ifrån.” Men vart Amerika är på väg preciserar de inte. Mycket tyder på att det bär brant utför. Den enda orsaken till att USA ännu så länge kunnat leva med sådana stora obalanser i ekonomin är att dollarn är världens reserv och referensvaluta. Det ger USA enorma fördelar. Av världens valutareserver är två tredjedelar i dollar (eller 1500 miljarder dollar av 2000 miljarder dollar).
Det innebär att USA får räntefria lån av centralbanker runt om i världen. Och av de 500 miljarder dollar som finns i sedlar cirkulerar 50-70 procent (250-350 miljarder) utanför USA. Det är nästan som att ha fri tillgång till banken när man spelat monopol. Räntevinsterna tillfaller amerikanerna men inflationen delar vi på.

En annan fördel USA har är att oljepriset (och priserna på många andra råvaror) sätts i dollar, så amerikanska bolag behöver inte oroa sig för valutakursförändringar och belastas aldrig med växlingskostnader. Under sådana förhållanden är det naturligtvis inte svårt att upprätthålla en hög tillväxt. Att USA kunde göra sin valuta till hela världens hänger samman med att man blev världens största industrination ungefär samtidigt som Europa gick försvagat och härjat ur två världskrig.

Men sedan dess har mycket förändrats. USA:s del av världsekonomin har minskat och Europas ökat. Trots att de enorma fördelar dollarn ger amerikanerna är USA idag varken längre nettoexportör av kapital eller nyttigheter. Tvärtom har man ända sedan Vietnamkrigets dagar dragit på sig ett växande underskott i utrikeshandeln, vilket man finansierar med lån som ställs i dollar. För det exportberoende Kina och Japan är det naturligt att man vill förlänga den amerikanska köpfesten så länge som möjligt.

Idag upprätthålls dollarns värde av konstgjord andning av Japan och Kinas centralbanker som hittills inte skytt några kostnader och risker för att skydda sin export. Men i längden är det ohållbart. Inte minst som lånen nu också finansierar en ockupation av Irak som går emot de flesta långivarnas ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.

För oss européer finns det mycket att vinna på att det hela slutar brutalt. När dollarn kollapsar är det enda trovärdiga alternativet euron. EU skulle visserligen drabbas av minskad export till USA men när euron tar över rollen som världens reserv och referensvaluta ger det också enorma privilegier. Dessutom kan man se den minskade USA exporten som ett tillfälle: alla dessa miljarder som EU köper amerikanska statsobligationer för kommer att kunna gå till investeringar och konsumtion i Europa.

Dollarkollapsen kommer också att ge europeiska företag andra fördelar. En del amerikanska företags konkurrenskraft kommer visserligen att stärkas men Europa kommer att kunna rycka åt sig initiativet på flera högteknologiska marknader. En stor del av USA:s högteknologiska export är beroende av Washingtons politiska beslut och makt. Det gäller inte bara militärt materiel utan civila satteliter och stora civila flygplan. När Turkiet väljer att köpa både Bowing och Airbus, Sydkorea fastnar för amerikanska satteliter i stället för franska eller Finland ratar Jas för F16 ligger det en stor del politik bakom besluten.

Nu när hotet från östblocket i stort sett är borta, liksom den amerikanska ekonomins överlägsenhet är det i hög grad dollarns ställning i det internationella betalningssystemet som upprätthåller USA:s politiska makt. Här finns det självförstärkande cirkulära orsakssamband mellan den politiska, militära och finansiella makten.

Men det är inte bara tillståndet i den amerikanska ekonomin som talar för att dollarns tid håller på att ta slut. Det finns till exempel ingen rimlig anledning för de flesta oljeproducerande länderna att sälja i dollar när EU är deras största kund. Det hade varit en sak om dollarn varit stark men när nu länderna i mellanöstern dessutom handlar mer i EU än USA framstår dollarns ställning på oljemarknaden som allt mer absurd.

Den politiska situationen talar inte heller till dollarns fördel. När USA behövdes militärt hade Europa ett skäl att tolerera dollarns imperiella position men idag har man blivit den främsta källan till internationell instabilitet. Framförallt i de oljeproducerande delarna av världen. Varken Iran, Ryssland, Libyen eller Venezuela kan ju beskyllas för att ha anledning att vilja subventionera den amerikanska ekonomin genom att hålla fast vid dollarn.

Ett skäl till att Bush var så angelägen om att slå till mot Irak var att Saddam Hussein gick över till att sälja den irakiska oljan i euro. Saddams beslut var förmodligen politiskt motiverat (liksom när Castro nyligen förbjöd dollarn på Cuba) men med en allt svagare dollar visade sig vara ett mycket lönsamt beslut för Irak.

Med Saddam ur vägen har USA i alla fall tillfälligt kunnat byta tillbaka till dollarn igen. Slutet på dollarns dominans kommer också att tvinga fram en kraftig bantning av den amerikanska krigsapparaten och de militära underättelsetjänsterna som ofta spionerar på europeiska företag. EU, Kina och Japan kommer i praktiken att få veto mot kostsamma amerikanska militäräventyr. I en ekonomisk konfrontation kommer USA inte att kunna ignorera dessa länder som man gjort i FN:s säkerhetsråd.

Förmodligen finns det även enorma miljöfördelar av att euron detroniserar dollarn. Idag konsumerar amerikanerna dubbelt så mycket olja per capita som européerna men utan tillgång till obegränsade krediter skulle de tvingas minska konsumtionen och införa energisparande teknik.

Sist men inte minst skulle en krasch för dollarn innebära en lättnad för många skuldsatta länder. Dels för att deras lån i högre grad än exportintäkterna är i dollar men också för att de idag tvingas betala en onödigt hög ränta för att USA suger åt sig en stor del av världens kapital.

Ända sedan de Gaulles tid har Frankrike fört ett mer eller mindre tyst krig mot dollarn. Inte av känslomässiga skäl utan för att det ligger i Frankrikes kommersiella intressen. Länder har inga vänner, de har bara intressen sa de Gaulle. Vänstern har i det närmast lagt beslag på antiamerikanismen i större delen av Europa men det finns goda amoraliska skäl för att den europeiska högern borde tillämpa en praktisk antiamerikanism.

Dollarns ställning har varit både en tillgång och belastning för den amerikanska ekonomin. Man har kunnat köpa utan att betala eller ge utan att ta som någon formulerade det. Ingen amerikansk president har behövt bekymra sig för underskott i budgeten eller handeln med utlandet. Carter som talade om behovet av åtstramningar, balans och ordning på utrikesaffärerna straffades för det genom att inte återväljas.

Även om USA aldrig tvekat att stimulera sin egen ekonomi har man varit noga se till att världens fattigaste länder håller sig med ett sparandeöverskott som slutar som en dollarreserv i deras centralbanker eller direkta investeringar i USA. De som struntat i hur Washington lärt och i stället härmat hur de levt har förts tillbaka på den rätta vägen genom USA- kontrollerade organisationer som IMF och Världsbanken.

Men trots att detta varit en lysande världsordning för USA har den också lett till att man under årtionde efter årtionde kunnat strunta i att göra något åt sina egna strukturella problem. Dollarns ställning har gjort det möjligt att stimulera ekonomin på ett sätt passat den amerikanska överklassens kortsiktiga politiska intressen men som i praktiken bidragit till att avindustrialisera landet. Att pumpa in pengar i militären (både i form av krig som det i Irak eller de 70 nya vapensystem till en kostand av minst 1,3 trillioner dollar man tar fram nu) stimulerar visserligen snabbt den inhemska efterfrågan men inte exporten.

Skattelättnader åt de allra rikaste leder ofta till ökad import av dyra tyska bilar eller franska viner, investeringar i fastigheter eller börsbubblor. Det finns heller inget som hindrar att pengarna placeras utomlands. Om man i stället stimulerat köpkraften hos den fattigare delen av befolkningen hade en större del av deras utgiftsökningar gått till amerikansktillverkade produkter. Den missbrukade dollarn har förvandlats från en livlina till en snara för den amerikanska ekonomin.

De flesta siffror i artikeln har hämtats från New York Times

En världsmakt i motvind


Det var framför den berömda trappan från kultfilmen Exorcisten som det onda flög i mig. Ryggskott i Washington är inte behagligare än någon annanstans i världen men det finns i alla fall mycket att titta på här medan man plågas. Stan består mest av federala byggnader och museer. Tar man bort dem och alla ambassader återstår nästan bara universitetet. Och så den branta trappan.

Efter att ha köpt lite droger till ryggen fastnade jag en stund framför en av alla dessa federala kåkar. Vita Huset och många andra byggnader är visserligen ojämförligt mycket vackrare och mer imponerande men det hjälper inte. Energidepartementet är så oansenligt, trots sin storlek, att det sticker i ögonen. Det är den enda departement jag sett som saknar maktens markörer. Det har inga grekiska kolonner, örnar eller andra imperiemärken. Det är bara en modern byggnad som står på fula betongpelare. Man behöver inte ens gå runt den. Det är som om arkitekten velat understryka dess obetydlighet.

Energikrävande klimat

Det är missvisande. Det amerikanska energidepartementet är lika viktigt för USA som det irakiska för Irak. Amerikanska politiker är besatta av billig energi och alla som promenerat i en amerikansk storstad vet varför. Även utan ryggskott är de inte gjorda för att gå i. (Manhattan tillhör de få undantagen).

Amerikanska städer är sex, sju gånger större än europeiska med lika många invånare. Ingen annanstans har bilismen fått städerna att bre ut sig så mycket som i Nordamerika. Därför går också en genomsnittlig amerikan tolv gånger mindre än för hundra år sedan. Amerika är mer beroende av billig energi än Europa och det är det i stort sett omöjligt att ändra på det.

Teoretiskt skulle man kunna bygga om städerna men klimatet rår man inte på. USA har överlag ett mindre ekonomiskt klimat än EU. Det är kallare på vintern och varmare på sommaren vilket leder till att mer energi går åt till luftkonditionering och uppvärmning. Washington är också fruktat på sommaren för sin hetta och fukt.

Trots att det är sen söndagskväll och knappast någon jobbar på energidepartementet lyser en tredjedel av dess fönster. Någon vilja att spara energi tycks inte finnas ens bland den amerikanska energipolitikens expertis trots att man i genomsnitt förbrukar två och en halv gång så mycket energi som vi i Europa och att tillgången till energi anses vara en fråga om nationell säkerhet. Det mesta i Amerika drar mer energi och resurser än i Europa. Måltiderna är större, toaletterna förbrukar mer vatten och New York Times söndagsbilaga är fem gånger tjockare än Dagens Nyheters. Amerika behöver en rätt stor tugga av världens resurser för att upprätthålla sin generösa livsstil.

Alternativa energikällor

Carter är den enda amerikanska presidenten som på allvar oroades av den här utvecklingen. Inte minst när det gällde den effekt det skulle få på utrikespolitiken. Han försökte göra något åt USA:s växande behov av utländsk olja och höll ett tal om vikten av att vara självförsörjande på energi i juli 1979. I talet föreslog han ett tak på oljeimporten, lovade massiva investeringar för att utveckla alternativa energikällor och bad kongressen att satsa på kollektiva transportmedel. Men Carter begärde också uppoffringar. Amerikanerna borde sänka inomhustemperaturen en aning, och kanske gå med i en bilpool. Carter framförde rent av den hädiska tanken att man kunde låta bilen vara parkerad en dag extra nu och då.

Det var rationellt, nödvändigt och bidrog naturligtvis till att Carter inte blev omvald. Oljeindustrin, bilbolagen och väljarna föredrog i stället Ronald Reagan som lovade goda tider och ett överflöd utan ände.

Carterdoktrinen

När det var uppenbart att åtstramningspolitiken inte skulle kunna genomföras, lanserades i stället Carterdoktrinen:
“Alla försök av en utomstående makt att få kontroll över regionen kring Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på vitala amerikanska intressen och
sådana angrepp kommer att tvingas tillbaka med alla tillgängliga medel, inklusive militära”. (1)
Det var en seger för näringslivets kortsiktiga ekonomiska intressen i allmänhet och oljeindustrins i synnerhet. Den fredligaste av alla amerikanska presidenter tvingades formulera den politik som inneburit att den amerikanska militära närvaron i mellanöstern ökat varje år sedan dess.

Journalister och forskare koncentrerar sig oftast på att beskriva skillnaderna mellan de olika administrationerna eftersom det ligger i deras professionella intresse att kunna hitta dramatiska skillnader. Därför skrevs det också mycket om USA: s jakt efter en ny utrikespolitisk linje efter det kalla krigets slut. Men Carters presidentperiod visar hur betydelselöst det är vem som bor i Vita Huset.

Växande överflöd

Ett intressant undantag är den amerikanska statsvetaren Andrew J. Becevich. Han betonar i stället kontinuitet i politiken. Ända sedan Woodrow Wilson har alla administrationer strävat efter att öppna världen för amerikansk handel menar han. Felet med kommunisterna var inte så mycket deras syn på mänskliga rättigheter som att de var dåliga för amerikanska affärsmän. (2)

Inrikespolitiska frågor påverkar den amerikanska utrikespolitiken betydligt mer än förhållanden utomlands menar Becevich som är republikan och tidigare gjort en militär karriär:
“Det finns många olika inhemska frågor som har betydelse men två har en särskild tyngd: En önskan att känna sig säkra och en beslutsamhet om att försäkra sig om att den amerikanska ekonomin växer. Det senare är avgörande: Om vi inte skulle
kunna förvänta oss allt större materiellt överflöd skulle de sociala, politiska och konstitutionella lösningar som tillåter oss som individer att sträva efter ’frihet’ – hur vi nu än definierar den – bli problematisk.” (3)
Även den amerikanske strategen Immanuel Wallerstein betonar kontinuiteten mer än förändringar inom USA:s utrikespolitik. Det är lätt att peka ut Bush som en bråkstake men är han egentligen så mycket värre eller annorlunda än sina företrädare? Är det inte världen som förändrats mer än Washington? Bush framstår som en okänslig drummel gentemot sina allierade men det beror bara på att han möter ett motstånd som hans företrädare slapp, hävdar Wallerstein i sin senaste bok. (4)

Det var lätt att agera som en multilateralist om man visste att de andra i slutändan gav med sig. Och ingen amerikansk president har tvekat om att agera ensam. Det har sällan heller behövts. USA kunde länge räkna med ett närmast oreserverat stöd från Västeuropa och Japan. Vi kanske inte alltid gillade den amerikanska politiken men vi behövde dem. Vi behövde deras pengar för att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget och deras militära skydd.

Wallerstein hävdar att det egentligen var från andra världskrigets slut till 1970 som USA var världens enda supermakt. Sedan har USA blivit allt svagare. Man förlorade Vietnamkriget 1975, blev förödmjukade i Iran 1980 och drog sig snöpligt ur Libanon 1982 sedan 241 marinsoldater dödats i en attack. Det första Irakkriget visade världen att det gick att stå upp mot USA och överleva. Det andra Irakkriget kan mycket väl bli droppen som knäcker den amerikanska ekonomin ungefär på samma sätt som kriget i Afghanistan överansträngde Sovjetunionen. (5)

Gått förbi USA

Nu har Västeuropa och Japan som var mer eller mindre förstört efter andra världskriget kommit ifatt och på många sätt gått förbi Amerika ekonomiskt. Kina och Indien har förvandlats till besvärliga konkurrenter som dessutom driver upp världens råvarupriser. Men det som försvagat USA: s inflytande mest av allt i världen var Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut. När ryssarna lämnade scenen blev amerikanerna också politiskt och militärt överflödiga.

Mjukare ledarskap

Så när Bush nu ville klå upp Irak igen för att visa världen vem som är störst, mötte han ett motstånd som ingen annan president tidigare stött på. Bush talar om ondskans axelmakter, men det som verkligen oroar honom är axeln Paris, Berlin, Moskva som satte sig upp mot hans planer. Sovjets fall har gjort de Gaulles vision om ett Europa från Atlanten till Ural (eller Stilla havet) möjligt.

Det finns många tecken på att Wallerstein har rätt i att världen håller på att glida ur Amerikas grepp. Kanada som alltid ställt upp har för första gången vägrat att sända trupper och säger nu också nej till att delta i det kostsamma och tvivelaktiga missilförsvaret (stjärnornas krig).

Förr kunde Washington störta vilken latinamerikansk regim som helst (utom Castros) men kuppen mot Chavez blev ett förödmjukande fiasko. Brasilien, Argentina, Venezuela och Chile har alla valt vänsterregeringar som är kritiska mot den liberala politik USA vill se.

Även inom etablissemanget finns det dem som är oroade. President Carters säkerhetspolitiska rådgivare Zbigniew Brzezinski förespråkar i sin senaste bok att USA ska tala mjukare och lyssna på sina allierade. USA och EU kan tillsammans styra världen så vi bör hålla ihop, menar han. (“Tala mjukt men ta med en stor klubba” rådde Teddy Roosevelt). Men att USA och EU skulle vara jämställda verkar han inte förespråka. Det är fortfarande ett amerikanskt ledarskap vi talar om, låt vara mjukare till formen.

Världen klarar sig inte utan USA, menar Brzezinski, som ägnar mycket lite utrymme åt den ekonomiska utvecklingen och faktiskt på fullt allvar hävdar att vi riskerar krig i Europa om de amerikanska trupperna tas bort. (6)

Både Brzezinski och Wallerstein är övertygade om att USA tappar inflytande i världen och att detta är omöjligt att förhindra. Men genom ett klokare ledarskap går det dock att fördröja utvecklingen tror de. Bush och de neokonservativa menar dock att det går att skrämma världen till att följa USA. Det mesta talar för att det får motsatt effekt.

Den enda vägen

Den amerikanska utrikespolitiken är som den branta trappan från Exorcisten. Man är visserligen fri att gå åt vilket håll man vill men det lättaste är att gå neråt. Tjänstemännen på energidepartementet berättar för varje ny president att det är den enda vägen (7).

Väl där nere ser jag att det inte är en bra väg. Här finns bara en parkering och en bensinstation. Jag går upp igen, förbi det hemsökta huset och mot universitet och civilisationen.

(1) Citat hämtat från Andrew J. Bacevich The New American Militarism How Americans are seduced by War S. 181 (Oxford University Press)
(2) American Empire The realities & consequences of U.S: Diplomacy Andrew J. Bacevich (Harvard University Press)
(3) Från en opublicerad intervju med Becevich
(4) Alternatives: the United states confronts the world Immanuel Wallerstein (Paradigm)
(5) Många israeliska bedömare menar att USA redan förlorat kriget i Irak. Israels tidigare premiärminister Barak ska rent av ha sagt till vicepresident Cheney att kriget i Irak är förlorat. Det går inte att vinna en ockupation som den i Irak menar han: “Det enda som återstår är att välja storleken på förödmjukelsen”. Seymour M Hersh På Given Order Från 11 september till Abu Ghraib (översättning Stefan Lindgren) (Ordfront)
(6) The Choice: global domination or global leadership, Zbigniew Brzezinski (Basic Books)
(7) Ett väl dokumenterat exempel på institutionernas och tjänstemännens makt över den amerikanska utrikespolitiken finns i Samantha Powers tegelsten A problem from Hell America and the Age of Genocide (Basic Books). Powers frågar sig hur det kommer sig att USA gjort så lite för att förhindra folkmord som det i Ruanda, och länge till och med förnekade det. Hon intervjuade hundratals statstjänstemän och kom fram till att administrationen enbart är uppbyggd för hantera kriser där amerikanska ekonomiska eller säkerhetspolitiska intressen är inblandade. De som ger råd om Afrika är till exempel inte experter på mänskliga rättigheter utan strategiska mineraler. (Ett svenskt exempel är anklagelserna mot Göran Persson för att som finansminister bara ha genomfört de planer som departementets tjänstemän utformat redan innan den socialdemokratiska valsegern.)

Våga säga nej till Valfrihet



Kvinnor borde ha lägre pension för de lever längre än män, brukar en bekant säga ibland. Och han har rätt. I alla fall i det senare. Medellivslängden för svenska kvinnor har stigit med tre månader per år de senaste två hundra åren och fortsätter att öka i samma takt. Men även männen blir äldre. Och gränsen för hur gammal människan kan bli skjuts hela tiden framåt. Det senaste århundradet har den högsta ålder människan uppnått ökat med ett år varje decennium.

Den ökade medellivslängden har lett till att världens befolkning fördubblats på bara trettio år. Vi talar om det som en befolkningsexplosion men varför kallar vi det aldrig för en hälsoexplosion? Bättre hygien, läkemedel och ett överflöd av mat har gjort oss friskare än någon tidigare generation. De flesta av oss i väst lever bättre än Ludvig den XIV gjorde i Versailles. Han hade visserligen fler rum än oss men även en lågavlönad idag kan unna sig bättre viner, läkare och mat än Ludde. De mest inkompetenta tandläkarna idag är vida bättre än solkungens som drog ut alla hans friska tänder i förebyggande syfte. Och utan bedövning.

Men trots att vi lever i vad alla tidigare generationer utan att tveka skulle kalla ett paradis är vi ofta nostalgiska för att inte säga kritiska. I likhet med Homeros för 2700 år sedan har vi ofta en känsla av att det var bättre förr. Trots att vi aldrig levt i ett sådant överflöd som idag. Och den enda reaktionen i samhällsdebatten på hälsoexplosionen är en till större delen obefogad oro inför framtiden.

Den enda vinkel av den ökade medellivslängden som intresserar amerikansk media är den akuta krisen i det federala pensionssystemet som (kanske!) kommer att få slut på pengar 2042. Nästan ingen tycks ha noterat att många som deltar i debatten aldrig kommer att få veta hur stabilt pensionssystemet är eftersom de flesta från babyboomsgenerationen borde ha dött vid det laget.

I Sverige har vi haft en likande debatt. Många är oroliga för hur det ska gå med pensionerna när fyrtiotalisterna lämnar arbetslivet. Antalet yrkesverksamma per pensionär kommer att minska från 2,1 till 1,4 år 2030 (förutsatt att inte invandringen ökar). Det beror inte bara på att befolkningen åldras utan också på att vi kommer ut allt senare i arbetslivet. Det kan se ut som en dramatisk förändring och det är dessa siffror man använt sig av för att motivera att pensionspengar ska satsas på börsen eller att pensionsåldern borde höjas. Men siffrorna är inte relevanta eftersom man glömmer bort att produktiviteten stiger hela tiden. Allt färre människor producerar alltmer.

Hela världen förändras snabbt och dramatiskt till det bättre. Mellan 1974 och 1996 har världens samlade rikedom nästan fördubblats och enligt vissa beräkningar har det skett samtidigt som informationsteknologin minskat behovet av arbetskraft med en tredjedel.

Att våra pensioner aldrig varit hotade blir uppenbart om man kollar in pensionernas andel av den växande BNP:n. I dag uppgår den till 10,3 procent. År 2030 beräknas den ha sjunkit någon tiondels procent (1).

Skräckvisioner om vården Näst pensionerna är det sjukvården som lockat fram våra värsta skräckvisioner. För ett par år sedan propagerade SvD för att den svenska sjukvårdens ”gosplanlandsting”(2) borde avskaffas. När det presenterades en rapport på DN debatt som visar att svensk sjukvård är bland de absolut bästa i världen när det gäller medicinsk vård och att detta dessutom sker till en genomsnittlig kostnad svarar många opinionsbildare typiskt nog med ilska och förnekanden. På Göteborgspostens ledarsida (4) ifrågasätter man tillförlitligheten i undersökningarna medan Correns Johan Sievers (5) erkänner att de stämmer men klagar på att folk som inte har akuta problem ofta tvingas vänta på att få träffa en läkare (tillgängligheten är som i ”tredje världen”).

Att det naturligtvis blir köer om folk inte behöver betala mer än en liten del av den faktiska kostnaden av ett läkarbesök eller en behandling är självklart men tycks inte falla någon in. Antingen har man ett offentligt system där bedömningen av den enskilda patientens sjukvårdsbehov avgör hur snabbt man får träffa en läkare eller sa inför man ett mer privatfinansierat system där pengarna styr. I det senare fallet kan köer avskaffas omedelbart. Det är inte underligare än att det skulle skapas extremt långa väntetider på att få köpa en ny Volvo om staten subventionerade bilköpet med 95 procent.

I USA går det ofta snabbt att träffa läkare men över fyrtio miljoner amerikaner som är oförsäkrade undviker besök på akuten eftersom det kostar minst 1000 dollar. Därför är det inte heller konstigt att över 18 000 amerikaner dör i onödan varje år på grund av att de struntat i att uppsöka läkare (3). (Man ska inte heller automatiskt beklaga sig över köer då de faktiskt ibland bara är ett kvitto på att sjukvården blivit duktigare. Den nya titthålskirurgin har till exempel medfört att man nu kan operera betydligt äldre människor än tidigare. I takt med att tekniken går framåt ökar arbetsuppgifterna). Svenska opinionsbildare tycks dock kräva att sjukvården både ordnar omedelbar tillgång till läkare för minsta krämpa och att den samtidigt förblir bäst i världen på att behandla de som verkligen är svårt sjuka.
Det är som en inbyggd svartsyn hindrar dem från att se samband som egentligen inte är komplicerade.

Den amerikanske psykiatriprofessorn Peter C Whybrow menar att människan helt enkelt inte ska vara lycklig. Vi är konstruerade för att vara effektiva. Evolutionen har gynnat dem som är oroliga och spanar efter olyckan i form av lejon eller varg. Nu när rovdjuren är borta men oron är kvar, skriver Whybrow i sin senaste bok American Mania When more is not enough (5).

Vår naturliga oron räcker dock inte som förklaring till vad som nu händer i västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet menar Whybrow. Även om vi objektivt får det allt bättre mår vi också allt sämre. Antalet människor som lider av psykisk ohälsa har ökat kraftigt under efterkrigstiden. Ett hundra miljoner människor i västvärlden lider av depressioner och allt fler drabbas av panikångest. Trots att den amerikanska BNP fördubblats på trettio år som har andelen som uppger sig vara ”mycket lyckliga” sjunkit. Folk är mindre nöjda med sina äktenskap, jobb, ekonomi och boende, trots att det mesta tyder på att man objektivt kan säga att de tre sista i alla fall är bättre än tidigare.

De senaste hundra åren har det blivit tio gånger vanligare med depressioner och antalet självmord bland studenter har tredubblats bara de senaste trettiofem åren. Egentligen är det inget mysterium varför det är så menar Whybrow. Den miljö vi lever i idag skiljer sig kraftigt från den vi utvecklats i. Människans hjärna är inte konstruerad för att hantera en mängd mikrokriser. Vi är gjorda för att springa efter vår lunch när vi är hungriga och vila när vi är mätta. Valen vi tvingades göra var relativt enkla: kan jag äta det här eller kommer det att äta mig. Ska jag gå närmare eller gömma mig. Och när solen gick ner var arbetsdagen slut. Men i vårt konkurrenssamhälle tvingas vi vara alerta konstant. Glödlampan, flyplanet och nu också Internet har frigjort oss från vår naturliga dygnsrytm, trots att vi fortfarande är beroende av den för att må bra.

Vår valfrihet har nästan blivit gränslös. Det gäller inte bara varor utan det mesta här i livet. Friheten när det gäller partner, utbildning, boende arbete och religion har aldrig varit större. Jag har ofta svårt för att välja. Om menyn på restaurangen är för lång tappar jag nästan aptiten och framför väggen med femtio olika sorters flingor i mitt lilla snabbköp på Manhattan händer det att jag blir trött.

Länge trodde jag att det var jag som inte kunde ta för mig i livet men det är jag inte ensam om i så fall. Den amerikanske psykologen Barry Schwartz visar i sin bok The Paradox of Choice Why more is less att det finns gott om bevis för att vi inte mår bra av allt för många valmöjligheter. Studenter som fått provsmaka och bedöma tolv olika sorters choklad ger lägre betyg åt all choklad än de som bara fått prova sex sorter. Och ju fler pensionsplaner amerikanska företag erbjuder sina anställda, desto förre deltar. Mer blir paradoxalt nog mindre.

Det är visserligen bra för hälsan att kunna styra och kontrollera sitt liv men inte om våra val och förväntningar ökar ännu mer. Överflödet får oss att titta på vad andra konsumerar men ju mer man jämför sig med andra desto mer otillfredsställd blir man. Igår köpte jag ett USB-minne med kapacitet att lagra runt 75 000 sidor text. Men trots att detta är mer än jag kommer att behöva under resten av mitt liv blev jag ändå besviken när jag såg att jag kunde ha fått dubbelt så mycket minne för bara ett par dollar mer i en annan butik. Glädjen att skaffa något är aldrig lika stor som besvikelsen över att ha förlorat det man aldrig haft, påpekade redan Rousseau.

Amishfolket som förkastar mycket i det moderna västerländska samhället har bara 20 procent av det amerikanska genomsnittet när det gäller depressioner. Det beror förmodligen på att de har mindre kontroll och valmöjligheter i sina liv. Attityden till personlig frihet och kontroll är de faktorer som bäst förklarar skillnader i självmordsfrekvens i rika länder. Vi antar att större valmöjligheter ger oss större tillfredsställelse när det många gånger bara är en emotionell belastning.

Valfrihet har nästan blivit en religion i dagens samhälle men om man tagit hänsyn till vad neurovetenskaplig och psykologisk forskning kommit fram till hade vi aldrig skapat ett samhälle med möjlighet att välja mellan hundratals olika pensionsfonder, elbolag, telefonoperatörer eller ens tusen olika typer av schampon. Dagens vänster borde våga ta den kontraintuitiva ståndpunkten och säga ”Ett skäl till att jag är socialist är att jag är emot valfrihet.” Personligen har jag inget emot att låta sjukvårdspersonal avgöra när och hur jag ska ha vård. Det är möjligt att staten inte alltid är lika duktig på att ta beslut åt oss som vi själva är men det mesta tyder på att vi skulle må bättre om vi slapp en del av dem.

(1) Prognosen ligger begravd i riksrevisionsverkets rapport Äldres utträde ur arbetskraften. (2) Svd 16 juli 2002 (3) Enligt en studie som gjort av National Academy of Science (4) GP:s ledare 22/4 2005 (5) Krönika Corren lördag 24/4 2005 (6) Peter C. Whybrow American Mania When more is Not Enough Norton (7) Barry Schwartz The Paradox of Choice Why more is less Ecco