tisdag, oktober 31, 2006


Tanto tempo fa gli svedesi sapevano bene quali fossero i valori morali e sociali della destra. Högerpartiet (Partito della Destra così si chiamavano allora i moderati d'oggi) votò per esempio no al diritto di voto per le donne, no all'abolizione della pena di morte, no alla refezione scolastica, no alla pensione sociale, no all'assistenza sanitaria più o meno gratuita, no alle 40 ore di lavoro settimanali e no alle 5 settimane di ferie per tutti i salariati.Il partito della destra si era sempre opposto ad ogni tentativo di riforma sociale che cercasse di far progredire la Svezia verso una società più giusta ed egualitaria.Non é un caso che quella destra riuscì a conquistare la fiducia popolare soltanto durante nove anni complessivamente a partire dal 1930.Per questo motivo non scandalizzò nessuno quando nel 1969 il partito della destra (Högerpartiet) cambiò nome in Unione dei Moderati (Moderata Samlingspartiet), e nemmeno quando, in questi ultimi mesi, il vecchio partito della destra ha deciso di cambiare nuovamente nome da Unione dei Moderati a partito dei nuovi moderati (de nya moderaterna).Dal 1905 ai giorni nostri questi sono stati gli unici primi ministri del partito della destra prima e dei moderati poi. Christian Lundeberg (1905), Arvid Lindman (1906-1911), Carl Swartz (1917), Ernst Trygger (1923-1924), Arvid Lindman (1928-1930), Carl Bildt (1991-1994), fino all'attuale primo ministro Fredrik Reinfeldt divenuto tale ai primi di ottobre dopo la vittoria alle elezioni politiche.Dopo la profonda crisi del partito socialdemocratico culminata nella batosta elettorale, la destra svedese è ritornata al potere.Giá un paio di settimane prima delle elezioni uno scandalo aveva coinvolto esponenti di spicco del Folkpartiet liberalerna (sedicenti liberali) che fa parte della "Alleanza" ora al governo. Hackers erano penetrati nel sistema operativo dei computer socialdemocratici e avevano rubato informazioni poi usate in campagna elettorale.Ora è il turno dei nuovi moderati il cui governo appare decimato da tutta una serie di scandali che l'hanno messo in crisi fin dai primissimi giorni.Due ministri quello alla cultura e quello al commercio si sono dimessi e altri due - questo sono in molti a sperarlo- li seguiranno in tempi brevi, vale a dire il ministro all'emigrazione e quello all'economia.Un ministro ha dichiarato di aver fumato marijuana, un altro ha ammesso di aver fumato haschish (“I inhaled“) ha detto, un terzo é stato fermato per guida in stato di ubriachezza, un altro ancora sembra abbia utilizzato denari pubblici per fare delle spese private, e tutta una serie di ministri e vice-ministri hanno pagato in nero alcuni dipendenti oppure non hanno pagato il canone televisivo.
Qualcosa è sicuramente cambiato nella destra. I liberisti della nuova destra non rispettano più quei valori morali che a parole dicono di difendere.Tra i "nuovi moderati" pochissimi sono stati quelli che hanno ammesso per esempio di non aver pagato il canone per "motivi ideologici", la Tivù è socialdemocratica? Ed io non pago il canone.No, il canone rimane ma va versato ad una televisione "moderata".Il fatto che alcuni ministri abbiano sempre pagato in nero la bambinaia o la colf, non ha nulla a che fare con l'ideologia dei moderati: "Pagare meno tasse o non pagarle affatto", ma soltanto col fatto che i poveretti non erano abbastanza milionari da potersi permettere di pagare tasse e contributi per la servitù. La tanto sbandierata lotta al forte prelievo fiscale - troppo alto secondo i nuovi moderati, non diventa una legge che vale per tutti. Molto meno drammaticamente si può evitare di pagare le tasse trasferendo per esempio all'estero i capitali sociali delle società edilizie.La destra ha cambiato tattica pur conservando i suoi grigi ideali.È questo il veramente nuovo nel partito dei moderati.Il giovane revisionista Reinfeldt, ora primo ministro, che si proponeva di riformare il Welfare basandosi su dei valori nuovi e vicini a quelli dei socialdemocratici, si è trovato subito ad avere a che fare con moderati più tradizionalisti come per esempio Carl Bildt, già primo ministro all'inizio degli anni novanta, ed ora agli esteri e altri due anche loro dell'ala più conservatrice della destra.È sbalorditivo vedere che Carl Bildt - mai laureato e che deve la sua carriera politica al matrimonio con la figlia di uno dei capi storici del partito conservatore (ora però divorziato per sposarsi con l'italiana Annamaria Corazza), Carl Bildt che da primo ministro causò una crisi diplomatica con la Russia scambiando il pacifico nuotare di un branco di visoni con sottomarini-spia, sia ora diventato ministro degli esteri.Su Dagens Nyheter della settimana scorsa il ministro degli esteri esprimeva senza alcun pudore la propria ammirazione per l'architetto ai genocidi Henry Kissinger.La politica del nuovo governo, anche se afferma di voler soltanto operare alcune riforme, si basa su una strategia da guerra di classe.Nella nuova finanziaria i malati e i disoccupati pagheranno per consentire un minore prelievo fiscale.Secondo la nuova destra, la gente comune é pigra, imbrogliona e non merita alcuna fiducia. Insomma togliere ai poveri per dare ai ricchi. Bastone per il popolo e carota per i ricchi.Anche i mammasantissima democristiani, che fanno parte del governo, vogliono dire la loro. La privatizzazione degli ospedali e delle farmacie é qualcosa che sta molto a cuore al ministro ai problemi sociali Göran Hägglund. Se i farmacisti ricevono degli incentivi economici nel vendere garze, pillole e sciroppi, tutti i problemi relativi alla salute pubblica saranno risolti.Il ministro all'integrazione e alla parità dei diritti la "liberale" d'origini africane Nyamko Sabuni ha esordito ripromettendosi di legiferare visite ginecologiche obbligatorie per ragazze extracomunitarie di 14-15 anni, questo per controllare se le adolescenti sono state o no sottoposte a clitoridectomia.La proposta non é forse così folle, ma sarebbe stato economicamente più interesante imporre l'obbligo di analisi mediche del pancreas per i sessantenni di pelle chiara per evitarne il cancro.E, senza coinvolgere immediatamente l'intero paese, si potrebbe almeno iniziare a fare le analisi quartiere per quartiere nelle grandi città, partendo magari dai quartieri alti.


(Grazie a Guido Zeccola che ha fatto la traduzione)

söndag, oktober 29, 2006

Göran Persson - en äkta marxist


Göran Persson är egentligen marxist inser jag efter att ha läst den lilla citatsamlingen “Tänkt och sagt av Göran Persson (Kängeru förlag). Inte Karl Marxmarxist (till och med Karl Marx brukade ju förklara att han inte var marxist) utan Grucho Marxmarxist. Det var ju Grucho som sa nått i stil med “Det här är mina värderingar och tycker ni inte om dem så har jag andra“.

Även om man ska akta sig för att dra några slutsater från ett urval citat från den förre statsministern framträder ändå bilden av en man som kanske är lite väl pragmatisk eller Gruchomarxistisk i sina åsikter. Person har rent av sagt det själv: “Jag har sagt väldigt många konstiga saker de senaste åren och det har fungerat utmärkt.”
Det är något som Göran Persson inte är ensam om. Bokens redaktör, Kristoffer Lind, menar att flippfloppandet är ett resultat av politikens professionaliserig: “De har bara varit politiker och därför finns det inget alternativ än att till varje pris hålla sig kvar vid makten. Då blir realpolitiska överväganden viktiga. Vad är politiskt möjligt, snarare än önskvärt, med hänsyn till opinionen?” Palme sa att politik är att vilja, Persson menar att det är att kunna. Det ligger något i det även om det knappast är hela förklaringen till dagens politikers pragmatism.
Citaten i Persons lilla röda är inte alltid kvicka och aldrig djupsinniga. Det är ofta mer av ouppfostrad tonåring än statsman över dem: “Vilken ful klänning” (till Ingela Thalen) “Har du problem med vikten Maud” (Till Maud Olofsson i samband med en debatt).
Ibland blir det nästan roligt men jag är inte säker på att Person haft några andra anspråk än att vara på sin höjd putslustig.

I likhet med många andra politiker skryter Persson gärna med hur lite han läser eftersom man tror det är en folklig attityd som går hem: “Jag har inte läst Bibeln. Föresten har jag inte läst finansplanen. Men jag kunde bli finansminister ändå. Och jag har inte läst partiprogrammet men blev ändå partiledare. Så rimligen borde jag kunna bli präst fast jag inte läst Den heliga skriften.” Något säger det om Sverige år 2006.

Publicerad i kristianstadsbladet

lördag, oktober 28, 2006

Det kamratliga klappandets hierarkie


Vi ser det hela tiden. Statschefer som skakar hand inför smattrande kameror. Handslaget har blivit en ceremoni som de senaste åren ibland kompletteras med en klapp på axeln. En inte obetydlig del av nyhetsförmedlingen uppfylls av dessa välregisserade möten. Symboliken är övertydlig. Vi representerar två länder. Alltså är den här träffen mellan polare också en träff mellan två länder som polar ihop.

Amerikanska presidenter har drivit vänskapen längst. De bjuder hem utvalda statschefer till sina privatbostäder och kallar dem vid förnamn. Bush II hittar rent av på smeknamn till kollegor och förklarar att han sett Putins själ (den var god) efter att ha tittat honom djupt i ögonen.

Men det finns en hirarkie i det kamratliga klappandet. Stora länders ledare klappar små länders men sällan tvärt om. Det är precis som när Göran Persson här hemma i Sverige går och trycker ett pekfinger i magen på ett kommunalråd och säger något öppenhjärtligt. Det är något Persson gör men man gör det inte med Persson.

Tyvärr är det som med så mycket annat i världen: ju mer man talar om det det destå mindre finns det ofta av det. Ska man tro de Gaulle har stater inga vänner, bara intressen. Och varför skulle stater ha mer vänner än företag, skolor eller försäkringskassor? De Gaulle skilde på vänner och kollegor. Statschefer som framställer det som de är dödspolare begår antingen tjänstefel eller spelar teater hade han förmodligen sagt.

Francois Mitterand kunde spelade teater men var också tydlig i slutet av sitt liv:

“Frankrike vet inte om det men vi är i krig med Amerika. Ja, ett permanent krig, ett livsviktigt krig, ett krig utan dödsoffer. Amerikanerna vill inte dela makten över världen”.

Politik är bara krig fortsatt med andra medel skulle man kunna säga. Annars talar politiker ofta tvärtomspråket. När de säger vän så betyder det konkurrent.

En förklaring till att den internationella politiken verkar svårbegriplig är den seglivade föreställningen att vi är mer civiliserade. Känslan av att vi är goda har ungefär samma effekt på omdömmet som en riktig fylla. Förr hänvisade man till kristendomen, idag är det vanligare att peka ut vår demokratiska tradition som det som gör oss speciella.

När en politiker som Bush talar tvärtomspråket (kluven tunga sa Indianerna) utgår han oftast ifrån tanken att USA representerar civilisationen mot barbariet. Ockupationen av Irak och hotet att också attackera Iran grundas på föreställningen att dessa länders regering saknar legitimitet. Men om demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna varit en komponent som haft någon betydelse i den amerikanska utrikespolitiken hade man ju knappast allierat sig med så många av världens värsta diktatorer.

Ett exempel är Teodoro Obiang Nguema Mbasongo, Ekvatorial-Guineas livstidspresident. ”Ledaren av stål”, ”Befriaren” eller ”Ekvatorial-Guinneas enda mirakel” som Obiang också vill kallas har dödat eller drivit i landsflykt en tredjedel av sitt Ekvatorial-Guinneas befolkning. Trots att det lilla landet har oljeinkomster på över fem miljarder dollar om året är hälften av alla barn under fem år undernärda.

”Ledaren av stål” är hatad, grym och extremt korrupt. I princip ser han hela landet som sin privata egendom. Hans armé är svag och han skyddas av marockanska legosoldater. Bush II skulle kunna avsätta Obiang på en halvtimme men kommer aldrig att göra det då det går att göra affärer med honom. Eftersom Obiang enbart är intresserad av sin personliga vinning har han inga problem med att låta amerikanska företag som ExxonMobil, Haliburton och ChevronTexaco sköta det praktiska på förmånliga villkår. Så länge han får sina mutor får de göra vad de vill med landets olja och gas. Därför har ingen högre amerikansk funktionär ens hummat något kritiskt om Obiang.

Den iranska regimens ondska är däremot ofattbar. Här finns inga amerikanska oljebolag, man exporterar sin olja till Kina, och man tycks mer intresserad av sitt lands oberoende än mutor. Detta hat mot den amerikanska livsstilen kan inte få passera utan repressalier.

Drömmen om ett nytt Amerika


Venezuela Drömmen om ett nytt Amerika är en rapp liten bok jag hinner läsa medan potatisgratängen gräddas. Venezuela är inget land som tidigare intresserat svenskar, men sedan Hugo Chavez drog igång den bolivarianska revolutionen 1998 har det nog övertagit Kubas plats i västvärldens nyhetsförmedling. Den som undrar varför Chavez nyligen liknade George Bush vid djävulen i sitt tal inför FN:s generalförsamling kan ha glädje av den här lilla introduktionen till Venezuelas historia och samhälle.

Kalle Homlqvist har skrivit en härligt subjektiv debutbok. Den är intressant, inte bara för vad den berättar, utan också för att den tillspetsade situationen i Venezuela gör bristerna i västmedias objektivitetsideal så tydliga. Hugo Chavez trevande revolution i Venezuela har stöd av en överväldigande del av befolkningen. Det är inget mysterium. Förr var det bara en liten vit överklass som fick del av oljeinkomsterna: idag pumpar Chavez ut pengar i sociala projekt som kommer de fattiga (svarta och indianer) till del. Holmqvist sammanfattar det bra: ”Högerdemonstrationer är vanliga. När jag var i Valencia demonstrerade oppositionen mot Barrio Adentro, alltså det sociala program som ger alla venezualer fri sjukård. Och sedan undrar de varför ingen röstar på dem.”

En media som nöjer sig med att bara visa demonstrationerna och återge oppostionens anklagelser om valfusk eller diktatosfasoner från Chavez regering utan att ta ställning till rimligheten i de hårda orden är kanske objektiv i någon mening men sviker sina läsare.

Jag hade gärna velat läsa mer om Venezuelas och USA:s ekonomiska förhållanden, och Chavez ekonomiska politik i sydamerika. Det känns nästan som Holmqvist hoppat över en del svåra frågor. Bushadministrationens hat mot Chavez är begriplig men är den verkligen rationell? Venezuela är lika beroende av att exportera olja som USA är att importera den.

Är det rimligt att Bush oroar sig för att Chavez av politiska skäl ska styra om sitt lands oljeexport från USA till Kina eller andra länder? En sådan manöver borde knappast förändra världsmarknadspriset eller den globala tillgången på olja? Det är ju inte heller så att Chavez skulle ha nationaliserat Venezuelas oljeindustri eller dess vinster i högre grad än andra oljeproducerande länder, så varför är Washington så angelägna om att bli av med honom?

Men om Holmqvist hade försökt besvara de frågorna hade det blivit en annan bok och min potatisgratäng hade hunnit bli bränd innan jag var klar med den.
De obesvarade frågorna hindrar inte att Kalla Holmqvist skrivit en läsvärd introduktion ett land som hamnat i världens fokus på senare år. Holmqvist kan skriva, är kunnig och lagom engagerad. Hade boken kommit ut på sextiotalet hade den nog recenserats och sålt en hel del. Fel åsikter (Jan myrdals andliga barnbarn version light?), litet förlag, den sakliga subjektivismen och en författare som förmodligen inte går på rätt journalistfester garanterar dock att den inte kommer att få mycket uppmärksamhet.

Venezuela Och drömmen om ett nytt Amerika
Kalle Holmqvist
Murbruk Förlag

fredag, oktober 27, 2006

Sverige bäst i världen. Nästan.



Sverige är världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi, visar World Economic Forums senaste rankinglista. Det är bara Schweiz och Finland som ligger före. Den borgerliga regering som nu tar över kommer alltså att få det svårt att förbättra Sveriges relativa konkurrenskraft ytterligare. Frågan är om det ens är nödvändigt.

Ett enkelt sätt se hur det går för Sverige är att skaffa tidskriften The Economists bok Pocket World in Figures (Finns på Akademibokhandeln eller Bokus för under 200 spänn). Den innehåller en massa siffror som media av olika anledningar sällan uppehåller sig vid.

Där kan man till exempel se att det bara finns nio länder i världen som är rikare än Sverige (BNP per capita). En del hävdar att det är ett tecken på att det gått utför med Sverige. 1970 låg vi på fjärde plats bland OECD-länderna. Men ser man på vilka länder som ligger före idag så inser man snabbt att listan innehåller namn som inte är relevanta. De tre första, Luxemburg, Bermuda och Kanalöarna, är små skatteparadis. På fjärde plats ligger Norge, tack vare sin olja.

Av de fem länder som återstår är två rätt lika Sverige som samhällsmodell (Danmark och Island). Faktum är att alla industriländer Sverige konkurrerar med (utom Danmark, Schweiz, USA och Irland) internationellt producerar mindre än oss. Att svenskar producerar mer än till exempel japaner och tyskar hindrar oss dock inte från att se oss själva som soffpotatisar och dem som arbetsmyror.

Att svensken är flitig visar sig också i att vi exporterar enormt mycket mer varor och tjänster än vi importerar. Överskottet uppgår till 27 miljarder dollar. Det är nästan 200 miljarder kronor eller 22 000 kronor per person! När Sverige hade ett underskott i handeln med omvärlden på sjuttio och åttiotalet skrevs det massor om hur vi levde över våra tillgångar men idag är det knäpptyst om att vi faktiskt lever betydligt snålare än vad vi behöver.

The Economists lilla pocketbok innehåller statistik från en massa områden och i många av de viktigaste återfinns Sverige bland de fyra–fem bästa länderna i världen. Det gäller FN:s mått på ekonomisk välfärd (Human Development Index), jämlikhet, u-hjälp, och hur pass snabba vi är på att utnyttja ny teknik (Innovation Index). Sverige lägger ut näst mest i världen på forskning och utveckling per capita (Etta är Israel som har en stor militär forskning). Det är bara Luxemburg och Schweiz som tar fler patent per invånare än oss. Sverige är sällan bäst i världen men vi är ofta rätt nära. Den slutsats man kan dra av detta är att höga skatter och ett generöst välfärdssystem inte behöver undergräva ett lands konkurrenskraft.

Publicerad i LO-Tidningen

onsdag, oktober 25, 2006

Det är jobbigt att finnas


När jag ville reta upp Eva förr i tiden var jag tvungen att nypa henne. Idag räcker det med att jag anklagar henne för att ha det bra. Hon blir alltid upprörd. Eva har visserligen en lön som är en bra bit över snitt, en betald bostadsrätt i Vasastan i Stockholm, ett ärvt skärgårdshus, minst en årslön på banken, och har aldrig varit arbetslös. Men själv ser hon sig som en ensamstående småbarnsförälder som kämpar för att få det att gå ihop.

Jag tänker på Eva när jag hör om Maria Borelius och hennes man som inte var tillräckligt mycket miljonär för att betala barnpigan vitt. Det är lätt att göra sig lustig över detta men det verkar som de flesta människor gärna ägnar sig åt självömkan oavsett hur deras liv ser ut.

En kompis som är psykiater i New York och tjänar som en svensk minister klagar över att han inte har en tiondel så mycket pengar som sin syster som bollar med värdepapper. Systern får nått blankt i blicken när hon berättar om sin vännina som kan ta sitt eget plan när hon ska shoppa i Paris (Väninnan fick det av sin pappa men är hemskt flygrädd så det används sällan).

Människan är inte konstruerad för att vara nöjd. Hur skulle folk kunna göra karriär i så fall? Samhället skulle förmodligen gå under om vi inte ständigt oroade oss.

Ju rikare samhället blir desto gnälligare blir vi. Många verkar leva i tron att Sverige hade en guldålder på sextio och sjuttiotalet och att vi blivit fattigare sedan dess. Välfärdsstaten försvann på nittiotalet. Men sanningen är att vi är betydligt rikare än på sjuttiotalet. Svensk ekonomi har aldrig varit så konkurrenskraftig som den är idag. Miljön i våra storstäder har förbättrats kraftigt sedan dess. Antalet dödsoffer i trafiken sjunker hela tiden. Antalet självmord är rekordlågt. Aldrig tidigare har vi behövt jobba så lite och kunnat leva så gott.

Går man ut i vilken svensk stad som helst mellan nio och fem en vardag sitter ser man fullt med folk i 20-50 årsåldern på hippa fik och sippar på en latte. Med ett sådant facit röstade svenska folket naturligtvis på en ny regering.

Visst jobbar en del mycket och allt är naturligtvis inte bra. Vissa yrkesgrupper utsätts för en annan typ av stress än tidigare men fysiskt har de flesta arbeten underlättats enormt de senaste trettio åren. Det dröjer längre innan vi behöver jobba och vi kan gå i pension tidigare.

Berättar man hur bra det är brukar folk först tvivla på uppgifterna. Det brukar ju heta att det är hopplöst att bedriva näringsverksamhet i Sverige? Sen byter man gärna ämne. Har du hört om mordet i Köping och branden i Hamlstad?

Nyheter är nästan definitionsmässigt dåliga nyheter. Att varna för att vård och äldreomsorg kommer att hamna i kris när alla fyrtiotalister blir äldre är en nyhet. Att SCB:s tidskrift välfärd skriver att de som är över åttio år sedan 25 år tillbaka verkar behöva allt mindre hjälp (Äldres hjälpbehov minskar) eller att “Åldringsbomen dröjer”, intresserar bara experter. Sånt säljer inga tidningar.

Att Sverige förlorar ett hundra industrijobb om dagen är intressant att skriva om. Att den svenska industriproduktionen hela tiden stiger förtigs mer eller mindre då det inte bekäftar allmänhetens uppfattning att det går dåligt. Det är lätt att skylla på pressen men den ger bara folk det folk vill höra.

tisdag, oktober 24, 2006

Vad har hänt med den svenska högern?


Vad har hänt med den svenska högern egentligen? En gång i tiden visste man vad den ville. Högerpartiet/Moderaterna röstade exempelvis nej till kvinnlig rösträtt, till dödsstraffets avskaffande, till fria skolmåltider, till folkpensionförslaget, till fri sjukvård, till ATP, till LAS, till 40 timmars arbetsvecka och den femte semesterveckan. Man har motsatt sig varje större reform som skapat ett bättre samhälle de senaste nittio åren.

Det är inte undra på att Högerpartiet döpte om sig till Moderata Samlingspartiet, vilka sedan kände behov att kalla sig för De nya Moderaterna. När det gäller att förbättra livet har man alltid varit försiktiga. Nu är den reaktionära högern som talar om lag och ordning, men som anser sig stå över alla lagar, tillbaka i Rosenbad.

En minister har rökt marijuana, en annan hasch (“I inhaled“), en tredje har kört rattfull, en fjärde har använt riksdagens kreditkort för privata inköp upprepade gånger, flera har struntat att betala sociala avgifter och ännu fler har inte betalt TV licens.

Men något har förändrats. Högern vågar inte längre stå för vad man gör och hur man lever. När det till exempel visar sig att de nya moderaternas ministrar inte betalar TV licens så förnekar de flesta att det skulle vara av ideologiska skäl. Visst är de för sosseTV:n. När det visar sig att de anställt svart arbetskraft så är det inte för att de tycker att de sociala avgifterna ska bort, utan det finns en praktisk förklaring. Den fifflande handelsministern var inte tillräckligt mycket miljonär för att ha råd. Och till och med när de praktiskt bidrar till att sänka det svenska “skattetrycket” som de gråtit över i åratal, genom att låta ett bolag som är skrivet i ett skatteparadis stå som ägare till bostäderna, vågar man inte applådera över uppfinningsrikedomen.

Högern har ändrat taktik, även om man nog behållt sina mörka ideal. Det är det som är det nya med moderaterna. Det var den ödmjuka Reinfeldt som bara sa sig vilja reformera välfärdststaten som vann valet men på köpet fick man Carl Bildt, (och nu lyckligtvis avgångna) Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius som tillhör de gamla hårdförda moderaterna som väljarna brukar rata. Statsminister Reinfeldt säger att man inte ska röra arbetsrätten men utrikesminister Carl Bildt säger att man visst ska det. Bildt, som också tycker att det är okey att strunta i att betala TV licensen, tillhör de gamla moderaterna som ibland faktiskt säger vad de menar.

Det är fascinerande att se hur en man som aldrig fick till sina akademiska studier, gifte in sig i moderattoppen och som profilerade sig som säkerhetspolitisk expert genom att blanda ihop minkar och ryska Ubåtar, nu får spela rollen av äldre statsman. I Söndagens DN talar Bildt om sin beundran för folkmordsarkitekten Henry Kissinger.

Den nya regeringens politik är klasskrig, även om man slutat tala om att man vill göra om samhället i grunden. I den nya budgeten ska sjuka och arbetslösa bekosta massiva skattesänkningar. Vanligt folk är lata; fifflare man inte kan lita på. Det är bara genom att göra det så svårt som möjligt för dem som de gör rätt för sig. Piska åt vanligt folk, morot åt de rika som varken jobbar eller anställer folk om de måste betala skatt.

Mammonhögern har också sina planer. Vinstdrivande akutsjukvård och privatisering av Apoteket ligger nära socialminister Göran Hägglunds hjärta. Om apotekspersonalen får ett ekonomiskt incitament att sälja piller, salvor och flaskor till folk förstår ju vem som helt att allt kommer att bli bättre.

Nya integrations och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni har talat om att införa obligatorisk gynnundersökning av alla 14-15 åriga invandrarflickor för att se efter om de blivit könsstympade. Förslaget är inte helt tokigt (Alva Myrdal nickar bifallande i himlen) men kanske vore det mer kostnadseffektivt att införa obligatorisk tjocktarmsundersökning av alla sextioåriga vita män för att hitta cancer i ett tidigt skede. Man skulle kunna ta det kvartersvis och börja med dem som bor på Östermalm.

Har gått i Arbetarbladet och Kristianstadsbladet

lördag, oktober 21, 2006

Aplogik


Börsmäklare har det inte lätt. I likhet med ekonomer (räknenissar) tycks det helt legitimt att ge dem öknamn. Stig Malm lanserade framgångsrikt ordet finansvalpar på åttiotalet. Själv brukar jag kalla en kompis som lever på att handla med värdepapper för Apan. Detta till minne av apan Ola som hade en framgångsrik karriär som aktieplacerare på nittiotalet. Ola var bättre på att plocka vinnare än experterna.

Det är inte så konstigt som det låter. Aktiekurser styrs av ny information och hur smart man än är så kan man aldrig förutspå vilken information som dyker upp i framtiden. Tron att alla aktiekurser utvecklas slumpmässigt och att alla därför är lika bra som aktieplacerare kallas Random-Walkteorin och lärs ut på universiteten.

Nu har en ny tvärvetenskap, som förenar ekonomi och neurovetenskap, gett börsmäklarna sitt första tjuvnyp. Enligt en studie som publicerats i journal of Psychological Science är hjärnskadade investerare bättre än friska. Det gäller i alla fall de som drabbats av blödning i den delen av hjärnan som har hand om känslor men där de kognitiva och logiska delarna av hjärnan är intakta. Utan rädsla och oro blir man mer aktiv som investerare, vilket under de regler som gällde under experimentet i alla fall garanterade framgång. ”Det är möjligt att goda investerare har en funktionell psykopati” förklarade en av studiens författare till Wall Street Journal.

Ola är dock inte ensam i släkten om att ha affärssinne. I en serie experiment de senaste tjugo åren har primatforskare lärt apor att använda metallpoletter för att handla gurkor och äpplen. Syftet har varit att testa hur aplogik skiljer sig från människans. Det gör den inte. Apor är till exempel precis lika rationella som vilken modern konsument som helst. När priset på äpplen stiger handlar de mer gurkor. De är också noga med att gömma sitt sparkapital och det dröjde inte länge innan de första falskmyntarna dök upp och försökte handla med gurkskivor i stället för metallpoletter.

Men den intressantaste slutsatsen av primatforskningen som presenteras i New Scientist är att det inte bara är människan som tycks ha en inneboende känsla för rättvisa.

I ett experiment där man erbjöd två grupper av apor gurkor i utbyte mot stenar fungerade allt smidigt ända tills man började behandla grupperna olika. När den ena gruppen plötsligt fick russin, som de tycker bättre om, och ibland inte ens behövde betala för dem började den andra gruppen strejka. En del slutade att äta de gurkor man redan köpt, andra kastade både stenar och gurkor på primatforskarna.

Orättvisor stör uppenbart samarbetet i de grupper som apor är beroende av. Mycket tyder på att vår känsla för rättvisa inte något sentida mänskligt påfund utan en evolutionär strategi som utvecklats tidigt bland alla primater. Det går förmodligen att lära mer från Apors sociala liv än från Karl Marx.

Upptäckten av de så kallade ”spegelneutroner” i hjärnan som aktiveras både när vi gör något eller ser någon agera, tyder på att vår förmåga till empati och vår förmåga att lära oss genom att härma hänger ihop. Empati tycks inte vara något kulturbundet eller något man lär sig utan något hjärnan är byggt för att känna.

Publicerad i Proletären

fredag, oktober 20, 2006

Politikens svar på helan och halvan


Den ena fick en salt kringla i halsen medan han tittade på TV. Han kvävdes nästan och svimmade på mattan. Den andra sköt någon i ansiktet när han var full under en jakt. President George Bush och vicepresident Dick Cheneys liv är politikens svar på helan och halvan.

Nästan varje dag säger Bush något som gör att man antingen borde tvivla på hans mentala hälsa eller intellektuella kapacitet: “Jag är hedrad att skaka hand med en modig irakisk medborgare som fått sin hand avhuggen av Saddam Hussein.” Eller: “Allt mer av vår import kommer från utlandet.” Det har getts ut böcker som bara innehåller knäppa citat från presidenten.

Bushismerna har gjort att många tror att det egentligen är Dick Cheney som styr landet, vilket lett till skämt om att Bush bara befinner sig ett hjärtslag från presidentposten.

Men det vore fel att kalla Bush en idiot: han är bra på att manipulera media. Det vore mer korrekt att säga att han lider av en ojämn begåvningsprofil, vilket verkar vara ett allt vanligare fenomen bland amerikanska politiker idag.

Vem det än är som tar besluten i Vita Huset (The decider, beslutsfattaren, som Bush kallar sig själv, eller Cheney) har har de lett till katastrofer vi långt ifrån sett slutet på. Administrationen har startat två krig som dödat nästan tre tusen amerikanska soldater, femhundratusen irakier och tiotusentals afghaner, kostat över 500 miljarder dollar, enat USA:s fiender, splittrat landets vänner och skapat en ny generation av frilansande terrorister. Invasionen av Irak har dessutom övertygat Nordkorea om att det enda sättet att slippa samma öde är att skaffa det Irak inte hade: kärnvapen. Inte minst som Bush vägrar att lova att han inte tänker angripa Nordkorea eller lätta på de ekonomiska sanktionerna.

Det mesta tyder på att Bushadministrationen inte dragit någon slutsats av dessa fiaskon utan också planerar att angripa Iran innan mandatperioden är över. Och medan Bush lägger de amerikanska resurserna på det ena fiaskot efter det andra i Asien, har Sydamerika slunkit undan den amerikanska kontrollen. De dagar då USA kunde styra kontinentens politiska utveckling är över. Det enda landet efter det andra har valt vänsterregeringar som mer eller mindre öppet kritiserar USA.Nu närmast verkar det som om Sandinisterna är på väg att komma tillbaka till makten i Nicaragua.

Vita Huset har sett många bisarra presidenter - vem kan glömma Ronald Reagan, som bland annat lät en astrolog bestämma vilka dagar som lämpade sig för offentliga framträdanden - men få presidenter har lyckats ta så många förödande beslut som Bush den yngre. Reagan gillade att fotograferas med militärer och använde sig av en militaristisk retorik men det var inte heller mer än PR. Han var aldrig berädd att testa USA makt på riktigt. Reagans invasion av det försvarslösa Grenada, var mer av militär teater än ett riktigt krig.

Men “krigspresidenten”, som Bush kallar sig själv, har lyckats övertyga de flesta om att USA nu är det största hotet mot säkerheten i världen. Administrationens bizarra försvar för tortyr har solkat bilden av den amerikanska demokratin.
Precis som Koreakriget och Vietnamkriget försvagade USA ekonomiskt, kommer Bushs krig att få långsiktiga effekter på USA:s konkurrenskraft. Efter sex år med Bush anses inte längre det amerikanska affärsklimatet vara bäst i världen. Men det är inte bara Bush krig som undergräver den amerikanska ekonomin. De nya visumreglerna har gjort att betydligt färre forskare och studenter söker sig till USA. Bushs nej till statliga anslag för stamcellsforskning har allvarligt försvårat USA:s möjligheter att förbli en ledande forskningsnation inom bioteknologin. Kanske kommer framtidens historiker jämföra det med Nikita Chrusjtjov förödande beslut att skrota den sovjetiska forskningen och utvecklingen av datorer på sextiotalet.

Publicerad i tidningen kulturen

tisdag, oktober 17, 2006

Framtiden är redan här


Ett riktigt tåg

Förra helgen bilade jag från New York till Montreal. Det är en trevlig resa även om åtta timmar för att avverka 610 kilometer är för mycket. Hade jag tagit tåget från Penn station på Manhattan till Gare Central hade det tagit tio timmar. Mina amerikanska vänner blir glada när jag berättar det och säger att New York är en stor delstat. Egentligen vore det riktigare att säga att New York precis som större delen av världen är stort i onödan.

Internet, sänkta tullmurar och billigare transporter har krymt världen de senaste decennierna. De största förbättringarna när det gäller persontransporter har dock skett på regional nivå utan större uppmärksamhet.

Det franska snabbtåget TGV är ett bra exempel. Hela städer utmed engelska kanalen håller på att förvandlas till förorter till Paris. När man lagt rälsen på den engelska sidan av Kanalen (2007) kommer det bara ta 2 timmar och 15 minuter att åka mellan Paris och London. Och om några år kommer en ny modell av TGV tåg som ska köras kommersiellt i 360 km i timmen i stället för dagens 320 (rekordet är 515 km). I stora delar av västeuropa påverkas allmänheten minst lika mycket av denna regionalisering, som av den mer omtalade globaliseringen.

Med dagens teknik skulle det inte behöva ta mer än två timmar att resa mellan New York och Montreal med tåg. Att det inte är så beror mest på att amerikanerna är ovilliga att tillämpa ny teknik om den kommer utifrån.
Sverige är lika tekniknationalistiskt som USA. X2000 har en toppfart på 276 km i timmen men får bara köras i 200 km i timmen kommersiellt, och i praktiken är den betydligt långsammare än det.

Man kan tycka att det inte gör någon större skillnad om tågen går i 150-200 kilometer eller 270-320 kilometer i timmen. En timme mer eller mindre kan man leva med. Den ökade hastigheten påverkar dock hela samhället. I Frankrike har TGV konkurrerat ut flyget på resor som tar mindre än tre timmar, vilket är bra för miljön och minskat beroendet av importerad olja. Jämfört med vanliga tåg eller flyg är TGV också oöverträffat säkert. Trots att man transporterat över en miljard människor har ingen dött i en olycka på en TGV-linje (vilket dock hänt när man kört långsammare på vanlig räls).

Om Sverige också satsat på TGV hade en stor del av befolkningen befunnit sig inom pendelavstånd till Stockholm. En stad som Linköping hade plötligt tidsmässigt legat minst lika nära Stockholms Central som Märsta idag. Förmodligen skulle det bidra till en viss utjämning av fastighetspriserna.

Sverige ligger bra till när det gäller att tillämpa ny teknik jämfört med andra länder. Det hindrar oss inte från att vara ganska konservativa när det gäller att investera i framtiden.

I Estland har alla medborgares rätt till trådlös internetuppkopling (wifi) inskrivet i grundlagen. Den estniska staten garanterar att alla ester ska ha möjlighet att komma åt informationen som finns på internet. Sydkorea är täckt med riktigt bredband, vilket gör att det går att ladda ner en film med full DVD kvalité på någon minut. Det innebär inte bara att butiker som säljer eller hyr ut DVD-filmer blivit lika omoderna som musikbutiker i Sverige, utan också att en massa nya tjänster kommer att utvecklas där i stället för Sverige med sitt snigelinternet.

Det finns en massa teknik som fungerar, men som man inte vågar eller vill införa. Det finns till exempel inget som hindrar oss från att avskaffa kontanterna. Vi skulle spara miljarder genom att slippa hanteringen, försvåra svartjobb, penningstvätt och göra alla rånare arbetslösa. Som första landet i världen skulle det dessutom ge en massa uppmärksamhet internationellt.

Varför har inte Sverige riktiga snabbtåg? Varför är inte allas rätt till wifi en rättighet som garanteras i den svenska grundlagen? Varför har inte staten sett till att bygga riktigt bredband, IT-samhällets motorvägar? (Hur hade Sveriges vägnät sett ut om man överlåtit alla utbyggnadsbeslut åt det privata näringslivet?) Fattigare länder verkar ha råd.

Framtiden är redan här men ingen verkar ha bråttom med att släppa in den.

måndag, oktober 16, 2006

All religion leder till fundamentalism


Den brittiska evolutionsbiologen Richard Dawkins har inte mycket till övers för Gud, Allah, Jahve eller vad han än kallas för. Dawkins senaste bok, The God Delusion är en frän, systematisk och välargumenterad uppgörelse med alla former av gudstro.
Han menar att all religion leder till fanatism och står för inhumana värderingar. Jahve är kvinnofientlig, homofobisk, uppmuntrar till folkmord och en grymhet i allmänhet. Också nya testamentets gud och Koranens får sig en rejäl omgång av Dawkins även om det inte hör till hans mer originella kritik.

Men varför är det så vanligt att folk tror på gud? Borde inte det naturliga urval som evolutionsbiologer tror på ha sorterat bort de gener som gör människan benägen att tro på övernaturliga fenomen? Ur ett evolutionsperspektiv borde tro på högre makter vara ett slöseri med energi, kan man tycka. Dawkins svar är att religion uppkommer som en bieffekt av mentala egenskaper som är viktiga för oss av andra anledningar. Det finns flera versioner av denna förklaring. En är att barn som har en fallenhet att tro på vad deras föräldrar säger historiskt sett överlevt oftare än de mer skeptiska (genom att till exempel inte äta vissa "förbjudna" bär).
Dawkins menar att det inte är religionen utan generna som lär oss vad som är moraliskt. Altruism och empati har sin grund i evolutionsbiologin: den som tar bäst hand om sina barn, syskon och andra släktingar har haft störst förutsättningar att föra sina gener vidare. Dawkins presenterar en rad olika lösningar på hur moralens biologiska grunder kan förklaras.

Det mest spännande argumentet kommer dock från Harvardbiologen Marc Hausers nya bok Moral Minds: How Nature Designed our Universal Senese of Right and Wrong som Dawkins refererar till flitigt. Det som skiljer Hauser från många andra forskare som analyserar människans moral är att han faktiskt gjort statistiska översikter och psykologiska experiment. Utan att gå in på detaljerna visar det sig att folks uppfattning vad som är moraliskt knappt skiljer sig åt oavsett om man bor i New York, Bombay, Bagdad eller Amazonas djungel och inte varit i kontakt med det vi kallar det moderna samhället. Vad man anser moraliskt påverkas inte av vilken gud man tror på eller om man är ateistisk.

Att moral är något vi är förprogrammerade för, ungefär som vår språkförmåga, förklarar också varför det inte finns något som tyder på att troende människor skulle vara mer moraliska än ateister. (Även om det finns en studie som visar att nyfrälsta har högre skiljsmässofrekvens än ateister.)
Dawkins delar den amerikanske fysikern och nobelpristagaren Steven Weinberg syn: "Med eller utan (religion) har du goda människor som gör goda saker och onda människor som gör onda saker. Men för att goda människor ska göra onda saker krävs religion."
Dawkins skriver om den israeliska psykologen George Tamarin vars studier styrker Weinbergs uppfattning. I Tamarins studie fick israeliska skolbarn mellan åtta och fjorton läsa ett stycke ur bibeln som handlade om Jerikos förstörelse. I guds namn dödas alla män, kvinnor, barn, djur och hela staden sätts i brand. 74 procent höll helt eller delvis med om att det var rätt att döda Jerikos invånare. När en annan grupp fick läsa samma text, men där man bytt ut Joshua mot General Lin och Israel med kinesiskt kungarike, tyckte bara 7 procent att folkmord var rätt.
The God Illusion är ett mästerverk, vida bättre än Ingemar Hedenius Tro och Vetande, och kommer förhoppningsvis snabbt att hitta en svensk förläggare.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

söndag, oktober 15, 2006

Det tjatas ofta om hur dynamiskt den amerikanska ekonomin är. Jag är skeptisk av många skäl. En del har jag skrivit om i tidningen Kulturen: Om den sämre formen av kapitalism: http://www.tidningenkulturen.se/content/view/539/106/
Sara Blohmés illustrationer är kanon.

lördag, oktober 14, 2006

Vilka skandaler blir skandaler?


Alla vet att vissa nyheter har en tendens att komma bort. Ett inbördeskrig i Afrika, en jordbävning i Asien eller ett stulet val, som det i Mexico. Det gäller kanske i ännu högre grad media i USA än Europa som regelbundet överger allt för att rapportera om en O J Simpson eller Monika Lewinsky.

Det är de där nyheterna som bokstavligen hamnat i marginalen som är temat för Larry Beinharts nya bok Fog Facts Searching for Truth in the land of Spin. Beinhart är tidigare mest känd för sin roman Wag the Dog som blev film med Robert de Niro och Dustin Hoffman. Den handlar om en skandaltyngd amerikansk president som startar ett litet krig för att avleda folks uppmärksamhet.

Fog Facts är ingen roman utan mer av en alternativ skildring av George Bushs USA. Det flesta uppgifter i boken har publicerats i stora tidningar, men bara en gång, i en liten ruta, begravt långt inne i tidningen.

Det som gör Fog Facts intressant är kanske inte så mycket historierna om Bushs och Cheneys aktieaffärer och annat skumt utan dess förklaring till varför media så ofta gör en stor skandal av nått relativt litet och knappt nämner andra händelser.

Ett exempel är skandalen kring FN:s mat-för-olja-program som kontrollerade Iraks pengar efter det första Gulfkriget. De mutor som FN-anställda kan ha fått uppgick till några hundratusen dollar och media rapporterade om att Kofi Annan kanske var inblandad i något skumt. Kontrasten mot skandalen i den nya myndigheten som hade hand om Iraks pengar efter att amerikanska trupper erövrat Irak är slående.

Av tjugo miljarder dollar som den Paul Bremerkontrollerade myndigheten hade hand om har 19 miljarder försvunnit. Amerikanska media har visserligen rapporterat om det men bara gett det en bråkdel så mycket uppmärksamhet som den första skandalen, trots att korruptionen var så mycket mer omfattande. De försvunna miljarderna tillhör de fakta som försvunnit i dimman av mediala oväsentligheter.

Beinhart förklarar det med att det saknas mäktiga intressen i USA som bryr sig om hur Iraks pengar sköts, medan det finns en många som hatar FN. Problemet är objektivitetsidealet. I stället för att värdera information man kommer över nöjer man sig ofta med att referera källor med auktoritet, menar Beinhart. Det är det som gjorde att lögnerna om Iraks massförstörelsevapen kunde få så stort genomslag. Scott Ritter och Hans Blix fick utrymme att förklara att det inte fanns något i Irak men deras åsikter behandlades bara som två av många. För varje gång de fick komma till tals kunde en Rumsfeld, Rice, Cheney eller Bush tala om hotet från Iran 20 eller 40 gånger var.

Beinhart menar att den europeiska traditionen med en press som varit bunden till något särintresse fungerar bättre än den amerikanska som vägleds av sitt objektivitetsideal.

Bok: Fog Facs Searching for Truth in the land of Spin
Författare: Larry Beinharts
Förlag: Nation Books

Publicerad i LO-Tidningen

tisdag, oktober 10, 2006

Smink är viktigare än ideologi






Göran Person är fet och arrogant. Hur de andra partiledarna är vet jag egentligen inte. Det var länge sedan jag slutade titta på TV. Jag minns Carl Bildts tungrots r, att han ofta haspade ut sig något som nästan var lustigt i stället för att svara på frågor och ibland hade en finne som tittade fram under sminket. Per Garton och de andra tomtarna från miljöpartiet såg också roliga ut. En dräpande replik från den fule Olof Palme var lika underhållande som som att räkna hur många hummande som Torbjörn Fälldin lyckades pressa in i en mening.

När jag gick på lågstadiet röstade en släkting på Fälldin för att han hade “jord under naglarna” precis som “en riktig människa” ska ha.
Den bild man har av svensk politik sedan TV slog igenom är bokstavligen en bild. Vad vi tycker om partierna bestäms huvudsakligen av partiledarnas prestationer i bild. Per Albin Hansson är ihågkommen för den politik han stod för: Göran Person och politikerkollegor nuförtiden är i stor sett inte mycket mer än sin hållning. Vem kommer ihåg något mer av Ola Ullsten än att han alltid hade för stora plastglasögon? Vad tänker du på när man nämnder Mundebo, Adelson eller Lundgren? Den ena är reducerad till ett talfel, den andra en hurtbulle, den tredje en tjatig tråkmåns. Men bortsett från det intryck de gett som människor: minns någon vad de stod för ideologiskt? Stod de ens för något?

TV har förvandlat politik till något mitt emellan skönhetstävling och freakshow. Vem spelar bäst statsman? Vem ser ärligast och mest handlingskraftig ut? Den amerikanske kommunikationsteoretikern Neil Postman menar rent av att kunskap om smink har ersatt ideologi som det ämne en politiker måste ha koll på. Det gäller att ha rätt kläder, glasögon, tonfall och kroppsspråk. Den amerikanske pacifisten Howard Deans kampanj i det demokratiska partiets primärval gick bra ända tills han gav i från sig ett litet vrål som lät fjantigt. Det varade bara några sekunde men spelades upp gång på gång på TV. Mikael Dukakis presidentkampanj tvärdog när folk såg hur töntig han var i hjälm på en stridsvagn.

Hade Ingvar Carlsson verkat lämplig som statsminister om han inte lytt de amerikanska konsulterna som sa åt honom att skippa de mörka gubbglasögonen? Hade Jaques Chirac blivit fransk president om han inte skaffat linser och en promter så att han inte behövde kika i ett papper när han höll sina tal. När Chirac sedan under kravallerna hade på sig glasögon igen för första gången på många år ägnade man mer tid åt att diskutera det än vad han sa om de bilbrännande ungdomarna. Kanske hade han lyssnat på Hillary Clinton som menar att hon bara behöver byta frisyr om hon vill distrahera allmänheten.

Som politiker idag behöver man inte kunna något om någonting men man ska ge intryck av att veta vad man talar om. För att göra en framgångsrik karriär som politiker är det viktigt att inte vara för kort, att ha hår på rätt ställen, och orka le hela dagen.

TV är bra på att förmedla känslor men dess förmåga att informera tittarna är begränsad. Varje teveprogram måste gå att förstå utan förkunskaper. Man ska helst inte ens insinuera att saker är mer komplicerade än vad man hinner förmedla. Förvirrade tittare byter kanal. Förlorade tittare är förlorade reklaminkomster.

Det går inte att förmedla politisk filosofi på TV: formen verkar mot innehållet. Media är budskapet sa Marshall Mcluhan. Postman formulerade principen klarare när han påpekade att det inte går att förmedla filosofi med röksignaler.

De nyheter vi rituellt tar del av varje dag existerade inte utan de medier vi har idag. Det var telegrafen som skapade det vi idag kallar de dagliga nyheterna, påpekar Postman.

Information kan inte existera utanför den form, den media, som den förmedlas igenom. Dagspress och TV har gjort att värdet av nyheterna numera inte är knytet till någon funktion i den politiska beslutsfattandet utan bara dess kuriosavärde. Formen ska fyllas med ögongodis så att annonsörerna får en publik.

Med TV:s intåg har vi kommit ett stort steg mot att övergå från ett textbaserat till bildbaserat samhälle, hävdar Postman. I det textbaserade, typografiska samhället, tränades människan till logiskt tänkande. Skriften och dess behållare, boken, är ett idébärande medium.
Med SVT 24 har även Sverige fått en TV kanal som producerar kontextfria nyheter dygnet runt. Förr var pressen TV:s referens och den som satte dagordningen. Idag verkar pressen skriva allt mer om vad som händer på TV. Hur klarade sig partiledarna i den senaste debatten? “Vem vann debatten” är en vanlig form av “nyhet” eller debatt om debatten. Media handlar allt mer om media och verkligheten arrangeras allt mer för media. Presskonferenser och tal är en typisk medianyhet. Och vad ska man säga om en demonstration som inte kommer att organiseras om arrangörerna får bekräftat att TV kommer att vara där och bevaka?

Samtidigt som nyheterna blir allt lättare och mer bildbaserad (till och med Le Monde har nu börjat illustrera sina artiklar med meningslösa foton på kända politiker) har de politiska frågorna blivit allt mer komplicerade. Det har lett till att de stora frågorna antingen behandlas på ett mytiskt sätt, eller inte alls. EMU omröstningen var en fars där allmänhet i det stora hela efter månader av debatt inte förstått mer än att det är en viktig fråga och att Sverige kunde gå under igen om man röstade fel. Det är lite som nyhetsrapporteringen om Iran i USA: efter att diskuterat Irans påhittade kärnvapenprogram i månader kan de flesta amerikaner varken hitta landet på en karta eller berätta vad man talar för språk där. Många amerikanerna har också svårt att hitta Irak på en karta trots att okupationen nu gått in på fjärde året och det inte råder brist på nyheter därifrån.

De frågor som inte slutar som en fars i media tas inte upp alls. Ett exempel är den nya bokföringsnorm som EU införde den första januari 2005. International Accounting Standards Boards (IASB) ska korrigera de missförhållanden som uppdagades i Enronskandalen säger de som försvarar förändringen.

Kritiker som den franska bokföringsprofessorn Jacques Richard dömer ut det som ett beställningsverk från storföretagen. Det finns all anledning att tro att de nya bokföringsreglerna kommer att få större betydelse för den svenska industripolitiken än de flesta andra beslut politikerna tagit de senaste åren men tråkighetsfaktorn gör att frågan ratas av media.

TV mediets ytlighet och samhällets allt mer komplicerade utformning gör att väljarna inte blir delaktig i diskussionen eller ens informerade om vad som händer. Den dagliga massan av struntnyheter döljer de stora frågorna. Den nya kommunallagen som möjliggjorde privatiseringar och riksbankens självständigheten är andra exempel på hur man utan folkomröstningar eller ens utan att det varit en valfråga förändrat den svenska ekonomins och politikens spelregler.

Lika illa är att de politiker som kommer längst är de som behärskar TV bäst. Att vara studiebegåvad var tidigare en merit. Det var en förutsättning för att nå de högsta positionerna inom svensk politik. Alla hade inte gjort lysande akademiska karriärer som Gunnar Myrdal eller Bertil Ohlin men de kunde skriva utan sekretararhjälp. Idag verkar det bli allt vanligare att man satsar på politik i stället för det akademiska. I TV-samhället är den analytiska förmågan inte längre lika viktig som att vara rapp i munnen. Politik idag är främst en fråga om stil, och Göran Persons är inte hipp.

Publicerad i Stockholms fria Tidning

torsdag, oktober 05, 2006

Flexibilitetens gränser


Min far har jobbat på universitetssjukhuset i Linköping i snart tjugo år men formellt har han inte varit där länge. Först förde landstinget över honom och andra på akuten till ett bolag och några år senare flyttades personalen till ett nytt bolag. Administrativa åtgärder sa man men visst var det förberedelser inför privatiseringen. Han brukar hålla mig underrättad men jag har tappat räkningen på alla bolag som bildats.

Jobbet är detsamma men varje gång han skriver på ett nytt anställningskontrakt förlorar han sina anställningsår. Då slipper arbetsgivaren att krångla med turordningsregler ifall de vill sparka honom och avgångsvederlaget ska vi inte tala om. Nyanställda kan inte räkna med mycket. Arbetsrätten tycks vara till för att kringgås.

Trots alla förberedelser har inget hänt men arbetsköparen tycker de anställda är mer attraktiva utan anställningsår. Det gäller att hålla alla dörrar öppna. Det vackraste ordet en arbetsköpare känner till idag är flexibilitet men även om det används ofta i debatten så händer det inte alltid så mycket.

Fars arbetsplats stämmer in på de slutsatser Anne Grönlund drar i sin avhandling Flexibilitetens gränser: det finns inget "signifikativt samband" mellan arbetsköparnas syn på arbetsrätten och den faktiska variationen av bemanningen.

Arbetsrätten är inte ens det största problemet visar Grönlunds enkät bland chefer inom vård, industri och finansbranschen. De flesta uppger att kompetensfrågor, upplärningstider och rekrytering är det största problemet. Och även om man också beklagar sig över arbetsrätten så utnyttjar man inte ens de regler som mjukats upp.

Grönlund skriver att hon "vill befria flexibiliteten från den politiska retorikens slöjor och visa hur den konkret ser ut när den uppträder på svenska arbetsplatser" och många etablerade föreställningar spricker också som troll i solsken när man läser hennes avhandling. Det är uppenbart att en form av flexibilitet, ökningen av tidsbegränsade arbeten, är ett överdrivet fenomen. De har visserligen ökat med 95 000 sedan 1987 men fortfarande har 85 procent av alla anställda ett tillsvidarekontrakt. De flesta tidsbegränsade arbeten är dessutom vikariat som inte tillkommit för att skapa flexibilitet utan för att ersätta frånvarande personal. Flexibla arbetstider och deltidsarbeten är inte heller ett nytt fenomen: vården har aldrig varit ett nio till fem jobb påminner Grönlund.

Enkätsvaren visar också att förhoppningen om att flexiblare arbetstider skulle leda till ökad jämlikhet med hushållssysslor är felaktig. Arbetstidens förläggning påverkar inte alls den relativa fördelningen av hushållsarbetet. Det som påverkar jämlikheten är inte när man arbetar utan hur mycket. När kvinnan arbetar tio timmar mer än mannen omfördelas hushållssysslorna lite grann, konstaterar Grönlund. Men det är först när mannen är helt arbetslös och kvinnan jobbar heltid som han tar på sig mer hemarbete än sin fru. Det förvånar inte direkt min farsa men själv var det länge sedan jag läst en så intressant avhandling. Flexibilitetens gränser är en pärla och borde läsas av alla som är intresserade av den svenska arbetsmarknaden.

Flexibilitetens gränser
Anne Grönlund
Boréa