onsdag, november 29, 2006

Hur mycket ska man kritisera kolonialismen?




Världen hatar oss och vi förtjänar det. Så har många fransmän och européer känt ända sedan slutet av andra världskriget. Vi bör be om förlåtelse för kolonialismen, rasismen och den vite mannens andra oräkneliga brott.




I Frankrike och andra Europeiska länder har frågan till och med blivit så känslig att man börjat lagstifta om historien. Det finns en lag som gör det kriminellt att förneka folkmordet på judar under andra världskriget, en annan som gör det straffbart att förneka folkmordet på armenierna under första världskriget och en tredje som slår fast att slavhandeln var ett brott mot mänskligheten. Den instruerar också de franska skolorna att ge slavhandeln ett visst utrymme på historielektionerna.



Den franske essäisten Pascal Bruckner tillhör inte dem som tycker att den är lämpligt att lagtsifta om historien. Och trots att han tillhör dem som är trötta på att höra kraven om att Frankrike ska be om ursäkt för sin koloniala historia är han också emot den nya lag som påbjuder skolorna att ge en positiv bild av den franska kolonialismen. Att västerlänningar är hedonister hindrar dem inte från att också vara världsmästare i ånger, skriver Bruckner i sin senaste bok La tyrannie de la pénitence (Botgörelsens tyranni). Västerlänska tänkare har i princip inte gjort annat än att uppmana till bot och bättring de senaste femtio åren menar Bruckner. Det kvittar om vi är troende eller ateister: vi är alla präglade av tanken på arvssynden. Alla moderna idéer, från existensialismen till dekonstruktionalismen, har mekaniskt avslöjat den västerlänska hyckleriet, våldet eller grymheterna.



Ångern har slutat vara knuten till en speciell händelse och blivit något av en dogm vi bollar med varje dag menar Bruckner. Det har blivit vår plikt att visa ånger och den fyller många funktioner: den censurerar, tröstar och - kanske viktigast - den särskiljer oss. Väst är idag uppledade i två: det goda Europa som är passivt och Amerika som blandar sig i allt.
Visst har Europa gjort mycket som är avskyvärt, det förnekar inte Bruckner. Det var till exempel europeiska nationer som tog över slavhandeln från araber och afrikaner men det var också Europa som avskaffade slavhandeln innan andra nationer, påpekar Bruckner.

Europeiska länder försökte göra vetenskap av rasism men det var också Europa som uppfann antropologin som är ett sätt att se sig själv med andras ögon. När slavarna på Haitia och Dominikanska republiken gjorde uppror hänvisade man till europeiska upplysningstänkare som talade om människors lika värde skriver Bruckner som menar att mycket av dagens kritik mot väst är obalanserad och enkelspårig.

Bruckner ger inte heller mycket för Europas ånger över sin historia. Det är en självkritik som maskerar att vi forsätter att vara sjukligt förtjusta i oss själva. Europa fortsätter att tro att det ligger bakom allt elände som händer i världen: vad är ett bättre bevis på vårt seglivade överlägsenhetskomplex? De som hävdar att problemen Afrika eller latinamerika idag beror på nyimperialism eller det koloniala arvet säger egentligen ingen annat att vi fortsätter att vara styra världen och infantiliserar tredje världens ledare.



Mindre psykologisk, mer konkret, men annars på samma våglängd är den franska historikern Daniel Lefeuvre. I sin bok Pour en finir avec la repentance colonial (ung: En uppgörelse med den koloniala ångern) går han till angrepp mot vad han menar är överdriven, felaktig eller osaklig kritik av kolonialismen och dess efterverkningar. Det handlar om allt från tanken att Frankrike skulle ha sugit ut sina kolonier till att Frankrike skulle stå i skuld till invandrare från de fd kolonierna för att dessa som det brukar hete “byggde upp Frankrike” efter andra världskriget.
Lefeuvres syftar lika lite som Bruckner till att uräkta kolonialismen eller rasismen men polemiserar mot de, som till exempel Sven Lindkvist i Utrota varenda jävel (den franska utgåvan av Lindkvist bok tillhör dem som får sig en känga) menar att nazismen skulle vara någon slags kolonialism tillämpad i Europa och att nazism och kolonialism skulle bygga på samma idéer. Men det går inte att jämföra Frankrikes erövring av Algeriet med tredje rikets strävan efter lebensraum, menar Lefeuvre. Visst behandlade de franska soldaterna algerierna ofta grymt, men om man bara nöjer sig med att återge detta utan att sätta det i en kontext skapar man lätt uppfattningen att det skulle finnas ett ideologiskt samband mellan franskt 1830-tal och tyskt 1930 tal.

Det som ofta kommer bort är att även de franska soldaterna behandlades grymt, och inte bara av algerierna. Misshandeln av soldater som disciplinåtgärd var institutionaliserad, trots att det var förbjudet. På den franska sidan fanns det i alla fall emryot till en human lagstiftning.

Lefeuvre polemiserar också mot den i Frankrike utbredda tron att rasismen skulle vara ett arv från kolonialismen. Det är snarare så, kan man i alla fall sluta sig till efter att ha läst Lefeuvres skildringar av hur italienska invandrare behandlades på 1920 talet, att dagens invandrare från de fd kolonierna behandlas betydligt bättre, trots allt.

Lefeuvre avfärdar även att Frankrike skulle ha en skuld till sina fd kolonier för att ha sugit ut dem. De franska kolonierna konsumerade mer än de producerade: mellanskillnaden betalades av Frankrike. Bara mellan år 1900 och 1962 uppgick underskottet till 44 miljarder guldfranc. Det är tre gånger mer än den amerikanska marshallhjälpen till Frankrike efter andra världskriget.

Änn värre var att de franska kolonierna inte hade mycket att erbjuda. Allt kunde köpas på världsmarknaden, billigare. För att stödja sina kolonier köpte Frankrike från dem över världsmarknadspriserna. Man fortsatte till och med att köpa den algeriska oljan, som är dyr att pumpa upp, över världsmarknadspriset, efter att Algeriet blivit självständigt.

Den franska kolonialismen var en förlustaffär och de som vann på den var de kolonialiserade, tycks Lefeuvre mena. Kostnaderna var så stora, att Frankrike inte utvecklades till en modern industrination innan man blivit av kolonierna i början av sextiotalet.

La tyrannie de la pénitence essai sur le masochisme occidental
Pascal Bruckner
Grasset

Pour en finir avec la repentance coloniale
Daniel Lefeuvre
Flammarion



Bägge böckerna utkom i oktober 2006. Recensionen har gått i Sundsvalls Tidning

måndag, november 27, 2006

Ge svar på tal (eller konsten att förlora vänner)



Det finns oftast en i varje släkt eller på varje middagsbjudning. De där som tror att de vet bäst: besserwissrar. Att vara en besserwisser behöver inte betyda att man vet något, bara att man är bra på att få det att låta som det. Tänk på Ernst-Hugo Järegård som i den gamla reklamfilmen kunde säga margarin en massa gånger medan han tittade in i kameran och få det att låta spännande. En del verkar ha en medfödd talang, även om det ofta handlar om vilken social klass man kommer ifrån. De som kommer från familjer där man aldrig behöva köpa möbler (överklassen) får ofta ett självförtroende som kan ha den effekten att det verkar som personen vet vad han pratar om.

Men som det mesta här i livet är det något man kan lära sig. Författaren och frilansjournalisten Anders har Mathlein skrivit en bok , Ge svar på tal, som faktiskt är en ovanligt bra handbok i konsten att platta till besserwissrar eller dominera ett samtal (dvs bli en besserwisser). Det är samtalens fula knep, kan man säga.

Många av tricken Mathlein tar upp använder sig säkert många av redan, även om man ofta inte ens tänker på dem som trick eller manipulationer. När jag vill få en kompis som brukar gestikulera att byta ämne brukar det räcka med att jag stirrar lite på hans händer och ler. Han tror alltid att han gjort något konstigt med händerna. När jag vill reta en gammal barndomskompis brukar jag säga något om honom till hans fru framför honom. Det kvittar egentligen vad man säger: så länge man talar om någon i tredje person i dennes närvaro får det personen ur balans.

Mathlein tar sådana här knep och en massa andra, det ena mer djävulskt än det andra. Kärnan i konsten att Ge svar på tal handlar om att så osäkerhet. Min snälla farmor var bra på det (på ett omedvetet sätt) när hon ogillade någon. Hon lyckades få min flickvän fullständigt ur balans med klassikern “Du vill säkert ta en dusch” första gången vi hälsade på henne. Min flickvän hämtade sig aldrig från denna omtänksamma förolämpning. Hade min farmor läst Mathleins bok hade hon kanske också frågat min flickvän “hur är det nu för tiden egentligen?” med orolig röst och klappat henne lätt på armen.

Anders Malthleins bok är egentligen en handbok i verbal terrorism. På runt hundra sidor får man en användbara massa tips om hur man förödmjukar besservissrar, byter ämne, får det att låta som man vet vad man pratar om eller har något innanför pannbenet. Den är pedagogiskt, lättläst, lite otäckt och hysteriskt roligt. Frågan är dock om det alltid är så klokt att följa råden: boken hade lika gärna kunnat få titeln: Konsten att förlora vänner och väcka irritation.

Ge svar på tal Handbok i konsten att alltid veta bäst - och att platta till besserwissrar som tror att de gör det.
Anders Mathlein
Svenska Förlaget

torsdag, november 23, 2006

Den skandinaviska modellens återkomst



Intresset för den svenska modellen ute i Europa minskade under nittiotalet i takt med att arbetslösheten steg. Nu när krisåren är förbi åker politiker från hela EU återigen norrut på studiebesök, men numera är man minst lika intresserade av de andra skandinaviska länderna som av Sverige. Det menar i alla fall Marie-Laure Le Foulon som är den franska högertidningen Le Figaros skandinavienkorrespodent sedan tio år.

I sin bok "Le rebond du modèle scandinave" ("Den skandinaviska modellens återkomst") försöker Le Foulon att förklara varför de nordiska länderna lyckas så mycket bättre än resten av Europa. Det som lockar är att man lyckats kombinera överskott i statsfinanserna, en arbetslöshet bra mycket lägre än i resten av Europa och en tillväxt som hör till den högsta i den industrialiserade delen av världen. Efter nittiotalets krisår har de skandinaviska välfärdsstaterna kommit ut slankare och effektivare än någonsin. Skatterna är fortsatt höga, liksom jämlikheten.

Mest beundrad är kanske den danska flexicurity-modellen som kombinerar generös ersättning för arbetslösa med stor frihet för arbetsköparna att avskeda personal. Även om Le Foulon tycker om det mesta hon ser (undantaget det skandinaviska fylleriet, sjukvården som kan tvinga gravida att resa 300 kilometer för att förlösa och hanteringen av tsunamikatastrofen) tvivlar hon på att resten av Europa kan ta efter mycket.

Europeiska politiker verkar inte alltid begripa att den danska modellen är en socialdemokratisk lösning: inte en liberal. Man kan inte bara ta några komponenter ur den och tro att det ska fungera, menar Le Foulon som anser att det är antropologiska förhållanden, mer än institutioner, lagar och geniala ledare som lagt grunden för framgången. Utan skandinavernas samarbets- och konsensusmentalitet, deras allergi mot hierarkier och jämlikhetsideal kan man inte förvänta sig samma resultat. Precis som man inte kan förstå äktenskap genom att studera skilsmässolagar kan man inte förstå den danska modellen bara genom att titta på arbetsmarknadslagen och a-kassa. Därför är inte heller "Den skandinaviska modellens återkomst" en "kokbok" och här finns inga recept på hur man kan bota sociala problem med skandinaviska lösningar.

Le Foulon är övertygad om att det finns ett samband mellan den skandinaviska mentaliteten och regionens ekonomiska och sociala framsteg. Skandinaver är annorlunda. När Niklas Zennström, Sveriges Bill Gates, sålde Skype till e-bay för 3,1 miljarder dollar åkte han hem till sig och lagade mat. Homo nordicus ska verka men inte synas. Homo nordicus ska också vara "duktig" och klara saker själv.

I Skandinavien är matbrickan kult, noterar Le Foulon. På lunchrestauranger ska man helst hämta sin mat själv och lämna brickan med disk i en särskild vagn. Är det en slump att Ikea startades i ett land där lunchgäster gör sådant som personalen på restauranger i andra länder annars gör? Kan det vara så att Jantelagen är en av skandinaviens största tillgångar? De flesta skandinaver tycker säkert att det är lite väl spekulativt att filosofera kring vårt bruk av matbrickor, men så finns det också färre filosofer i Europa ju längre norrut man kommer, påpekar Le Foulon.

Marie-Laure Le Foulon: "Le rebond du modèle scandinave" ("Den skandinaviska modellens återkomst"(Èditions lignes de repères)

Texten har gått i Kristianstadsbladet och Västerbottenkurriren

fredag, november 17, 2006

Ansvarsfull kapitalism. Finns det? Guido Zeccola har i alla fall skrivit en intressant artikel i Tidningen Kulturen om det: http://www.tidningenkulturen.se/content/view/799/37/

Minnet av Gustaf

Gustaf brukar skruva lite på sig när jag pikar honom för några kommentarer om en LHC match han postat till ett internetforum för tio år sedan. De flyter fortfarande runt i cyberrymden och varken stavning eller meningsbyggnad har förbättrats med åren. Det 24 åringen ägnade en minut åt att skriva får 34 åringen leva med. Den potentiella arbetsköpare som googlar Gustaf idag kan bara dra slutsatsen att han är en sportfåne som skriver illa.

Det kunde vara värre. Jag skulle vilja glömma minst en av mina artiklar som finns på nätet. En gammal sida uppger mig som medlem i redaktionen i en tidning jag inte jobbat med på många år.
Hur många av dagens bloggare kommer att vilja bli påminda om vad de skrivit om tio år? Eller foton de lagt ut? Det som är coolt när man är tjugo blir lätt besvärande vid trettio. Den CV man lägger ut när man är trettio kanske vållar problem när man är fyrtio om man inte får bort den. En partybild, ett engagerat inlägg i en politisk, facklig eller sexuell fråga. Nätet glömmer inte. Det som raderas stannar ofta ett tag i Googles cachminne Googla kunde lika gärna stavas gola. Och golgöken är ofta ens yngre jag.

lördag, november 11, 2006

Alla är vi nollor



Brukar du bli hemskt nervös bara av tanken på att tala inför en grupp? Det beror på att du är självupptagen. Du fantiserar för mycket om hur andra kan uppfatta dig i stället för att koncentrera dig på det du ska säga. Om du slutar att vara så egotrippad kommer det att gå lättare.
Självupptagenhet är vår tids stora problem.

Mycket av suckandet runt om i stugorna kommer av att folk har en överdriven tro på sin egen betydelse. Och som en följd av detta, att folk tycker att de är viktiga, drar folk slutsatsen att de har rätt att vara lyckliga. I detta nyliberala tidevarv där vi hyllar individen har det rent av blivit en mänsklig rättighet att få vara lycklig.

Den hollänsk-amerikanska psykologen Jeffrey Wijnberg skrattar åt den attityden. Livet är orättvist och det finns inget du kan göra åt det, svarar Wijnberg snyftarna som kommer till hans mottagning. Du får anpassa dig till en orättvist liv. Wijnberg har inte mycket till övers för pappor som gnäller över att familjen bara kommer till dem när de vill ha pengar eller mammor som är trötta på att passa upp. Det är inget fel med att vara en “uttagsautomat” eller en “dörrmatta” skriver Wijnberg i sin bok Alla är vi nollor. Det kan låta hemskt men meningen med livet avslöjas i undertiteln: Om vi inte gör något för andra.

Det är bara när andra uppfattar oss som viktiga som vi blir det. Det finns inget egenvärde i att vara människa. Det är bara när vi fyller en funktion för andra som livet får en mening. Det kan handla om barnen, familjen, vänner eller grannar. Längtan efter att älskas som person är en romantisk hägring: utanför sin funktion är människan praktiskt taget inte längre människa. Därför är det också bättre att bli utnyttjad än att inte bli det. Det här dr Philsnacket om att man ska satsa på sig själv är i själva verket ett recept för att skapa ett tomt liv.

Jaget är också något som egentligen bara finns som en spegel hos andra, menar Wijnberg och exemplifierar bland annat med rökare. På femtiotalet ansågs den som rökte som stark och självsäker. Därför ingick coolhet i rökarnas självbild. Idag när alla vet hur hälsofarligt det är känner de flesta rökare sig som svaga människor. Vår självbild är bara ett resultat av hur samhället och familjen ser på oss.

Wijnberg tillhör något som brukar kallas den provokativa psykologin. Han är inte neutral som de flesta andra terapeuter som aldrig värderar sina klienters agerande, utan raljerar, attackerar, nästan hånar dem. Här finns ingen axel att gråta emot. Wijnberg säger inte till mamman som tycker att livet känns meningslöst sedan hennes barn flyttat hemifrån att hon visst är värd något. Tvärtom: känslan av tomhet är berättigad. Utan funktion ingen mening.

Genom att provocera sina klienter försöker han att få dem att reflektera i nya banor. Det kan kännas som rena stenåldersfilosofin men det är svårt att förneka träffsäkerheten i hans psykologiska iaktagelser.

Alla är vi noller Om vi inte gör något för andra
Jeffrey Wijnberg
Svenska Förlaget

torsdag, november 09, 2006

Ett land bland alla andra


Ända fram till 1990 var Sverige rätt unikt. När andra rika industriländer hade en arbetslöshet som närmade sig tio procent var den under 2 procent i vårt socialdemokratiska kungariket. Jag hade rätt kul när jag berättade för mina franska släktingar som tror att människan i grunden är oärlig och lat om att Sverige hade ett (relativt sett) generöst socialbidrag, en a-kassa man aldrig blev utförsäkrad från, studiemedel åt alla som vill studera, och som grädde på moset kanske världens lägsta arbetslöshet.

På den sista punkten har Sverige nu blivit mer likt andra västliga industriländer. Det gick fort. Arbetslösheten steg från 1,7 procent 1990 till 8,2 1993. Men vad låg bakom detta?

I Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet (Atlas) försöker statsvetaren Johannes Lindvall att förklara vad det egentligen var som hände. Boken bygger på ett stort antal intervjuer. Det finns två svar. Det finns de som menar att verkligheten i form av den globaliserade ekonomin till slut kom ifatt Sverige. Det är kanske den mest utbredda uppfattningen. Och så finns det de som menar att det finns ett politiskt handlingsutrymme men att de stora partierna helt enkelt bytt politik beslutade regeringen Ingvar Carlsson att släppa målet med den fulla sysselsättningen och i stället prioritera inflationsbekämpningen. Lindvall lutar mer åt det senare och jag är benägen att hålla med även om det är en svår fråga.
Till saken hör också att det råder en slags konsensus mellan högern och vänster när det gäller den svenska ekonomin. I alla fall när det gäller de stora övergripande frågorna. De borgliga regeringarna 1976-82 prioriterade den fulla sysselsättningen och använde förmodligen till det en mer hårdförda socialdemokratisk konjunkturpolitik än vad gamle finansministern Gunnar Sträng hade ansett lämpligt. Och det var som sagt Ingvar Carlsson, inte Carl Bildt, som började prioritera inflationsbekämpningen.

Den här berättelsen har man hört tidigare, men Lindvall problematiserar och ger den liv genom väl valda citat.
Lika intressant som denna konsensus (och ett resultat av den) är att de folkvalda beskurit sin egen makt på ett sätt som institutionaliserat den nya politiken. Sedan Riksbanken gjorts självständig kan regeringen inte längre påverka ekonomin med hjälp av räntan, påpekar Lindvall. Och budgetlagstiftningen har reglerat den finanspolitiska processen på ett sätt som sossarna aldrig hade accepterat på sjuttiotalet. Lindvall tar inte upp ändringen i kommunallagen som gjort att driften av äldreomsorg nu nästan helt och hållet kunnat läggas ut på privata företag men det hör till samma fenomen.

Dessa beslut har kanske var för sig haft större betydelse för vanligt folks vardag än EU-medlemskapet men någon folkomröstning om dem har vi inte haft. Frågan är hur många som ens är medvetna om att riksbanken är självständig, av budgetlagstiftningen av den nya kommunallagen och hur det påverkat Sverige. Inte minst när det gäller sysselsättningen.
Det ligger en tjock filt över den ekonomiska debatten i Sverige.

I likhet med en god skräckfilm kommer det otäckaste beviset på det precis i slutet av Lindvalls bok. Och i form av något så trist som ett stapeldiagram. Det visar andelen partiledardebatter som ägnats åt samhällsekonomi eller sysselsättning man kan tydligt se att dessa frågor uppmärksammats allra minst i de val som föregått av de största politiska förändringarna. Det talar för att politik är att mörka.

Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet
Johannes Lindvall
Bokförlaget Atlas

fredag, november 03, 2006

Greiders Hagen - Betraktelser från en by


Boken ligger uppslagen på en virkad duk. Ute har den första höstfrosten i Linköping slagit till. Vad är en bok? Det bästa från en människa i bästa fall. Ett blödande hjärta som hänger på en krok till allmän beskådan menade Strindberg.

Jag trivs ofta bättre med böcker än människor. Böcker är ofta intressantare än sina författare (Jag äter också skinka utan att träffa grisar.).

Göran Greider. Tycker om Greider. Vi kulturskribenter på vänsterkanten gillar oftast Greider. Vi gillar att läsa Greider. Jag med, även om det annars är mest kvinnor som läser. Riktiga män tittar på sport på TV med en bärs i handen. Jag läser Göran Greider; om hur han hugger ved i Dalarna för att tända en brasa men blir så svettig att han tyvärr inte längre behöver tända någon brasa. Det är synd om man gillar att elda.
Jag tycker inte om att elda, annat än mina oranga pensionsbesked. Det är rökigt, bökigt och utan vedklyv alldelse för jobbigt för en vek kulturknutte som mig. Diskussionshora säger en kompis. Men det är trevligt att läsa om hur Greider hugger ved, promenerar på decimetertjock is, skurar en ängslada och hittar ett nummer av porrtidningen Kavalkad inslagen i spindelväv i ett hörn. För 25 år sedan hittade jag gamla biltidningar i en ängslada. Hela årgångar. Min morbror som är biltokig fick dem. Jag har inte varit i någon ängslada sedan dess.

Den gröna boken ligger uppslagen på min mammas virkade duk i hennes nybyggda lägenhet i Linköping. Ute har det blivit så kallt att jag inte har lust att åka till min lilla stuga på den blåsiga östgötaslätten. Men på bokomslaget är det ännu sommar. Greiders klädsamt gråa ansikte tittar fram bakom gröna löv. Det är betraktelser från glesbyggden. Greider nämner Dan Anderson, skottar bort snö så att han och dottern till slut kan åka skridskor. Själv står jag inte längre ut med nordisk frost. Inte ens den östgötska. Vintern ska jag vänta ut i Nice. Men jag tror de flesta läsare skiter i det.

Hagen Betraktelser från en by
Göran Greider
Ordfront