onsdag, februari 28, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 1).


Är du oduglig? Det är inget att skämmas för: allt fler européer klassas som odugliga. Officiellt heter det långtidssjukskriven men det lurar ingen. Rätt många av de långtidsarbetslösa skulle klara ett jobb om arbetstempot höll sig på samma nivå som på 1960 eller 1970- talet. Och rätt många skulle ha jobb om arbetsköparna satsat lika mycket på att omplacera sin sjuka personal som man gjorde så sent som på åttiotalet. Men har man inget jobb är det ändå alltid ytterst den arbetslösa det är fel på.

Bortsett från under antiken (då man var ärligare än idag) har arbetet alltid varit högt skattat av de som inte behövt utföra det. Både teologer, sociologer och nu också nationalekonomer kan förklara varför arbetet är oundgängligt för människan. Devisen ”arbetet gör dig fri” som stod på porten till Auschwitz var inget som nazisterna hittat på.

Märkligt nog verkar en del sjuka klara sig bättre än någonsin på arbetsmarknaden. De som är maniska och bara sover fyra timmar per natt till exempel. För arbetsköpare kan de vara en enorm tillgång. Sjukdomen har blivit ett ideal, precis som anorexia är bland modeller. Man tänker lätt på Napoleon som sa att en man sov sju timmar, en kvinna åtta och en idiot nio. Men vad är då de som behöver tio eller elva timmar?

Den perfekta människan idag ska agera maniskt och tänka som en schizofren. Om många har svårt för det första, har de flesta blivit mästare på det senare. Idag klar folk att hantera motstridiga tankar som ”Jag tycker inte om att köra men jag måste ha bil för att ta mig till jobbet”, och ”Jag hatar mitt jobb, men jag måste betala lånet på bilen.” Du kanske invänder att du tycker om ditt jobb eller att köra men det schizofrena tänkandet finns i så många varianter och är så utbrett att knappast något människa slipper undan.

Att gilla att köra men hata trafik kanske inte är så konstigt men det är ett exempel på vår schizoida personlighet. Tyvärr är det ofta vår förmåga att samtidigt stå för två motstridiga åsikter som i slutändan formar hela samhället.

Att köra är kanske kul, men trafik, framförallt den som går framför barnens skola eller villatomten gillar vi inte. Alltså skjutsar vi barnen till skolan, flyttar ut i förorten, vilket ökar trafiken och behovet av vägar. Det dröjer inte länge innan det som var en stilla förort blivit för stökigt och man flyttar lite längre ut från jobbet i stan.

Det paradoxala är att summan av var och ens logiska och rimliga agerande ofta blir ett samhälle som ingen vill ha. Till och med när utgångspunkten bara är att låta barnen växa upp i ett kvarter utan trafik.
Det finns oräkneliga exempel på det men om man bara håller sig till trafiken så kan man konstatera en rad effekter. Bilarna kanske blir allt snabbare, men vi kör också allt längre så i slutändan kommer vi inte fram fortare. I Paris gör trafiken att bilens medelhastighet bara är 16,6 kilometer i timmen, vilket är mindre än en cykel. Om man dessutom räknar med den tid det tar att tjäna in det bilen har kostat visar det sig att man inte tar sig fram fortare med bil än till fots.

En rad tidsbesparande tekniker har inte alls sparat någon tid åt oss. Vi ägnar lika mycket tid åt tvätt som för femtio år sedan och hushållsarbetet har knappast minskat på femtio år.

Var och en av alla dessa prylar vi tillverkar och använder verkar fantastiska men tillsammans får de konsekvenser som till stora delar förtar den ursprungliga effekt vi förväntade oss. Helheten är alltid mer än summan av sina delar. Det är alltså inte så märkligt om mer prylar, fler köpta tjänster eller som det heter på akademiska, högre tillväxt och stigande BNP, varken gör oss lyckligare eller bättre.

Enligt Världshälsoorganisationen uppgår antalet självmord i världen (som aldrig varit rikare) till nästan en miljon om året. Det är dubbelt så mycket som antalet mord eller fyra gånger så många som dödas i krig. Bland OECD - länderna har antalet självmord ökat med tio procent de senaste trettio åren.

Hur vi mår verkar ha frikopplats från hur det står till med den rikedom som ekonomerna mäter i BNP. (Robert E Lane hävdar i sin bok, The loss of happiness in Market Democracies, att orsaken till att folk uppfattar att de har det sämre är att kvalitén på de mänskliga relationerna försämrats.).

Det finns flera alternativa mätmetoder till BNP som kan hjälpa en att förklara det fenomenet. Genuin Progress Indicator (GPI) (1.), är ett exempel där man dragit ifrån de kostnaderna som egentligen inte innebär en förbättrad levnadsstandard. Det handlar till exempel om miljövård som egentligen bara handlar om att försöka restaurera värden som gått förlorade genom annan ekonomisk aktivitet. Resultatet överensstämmer med många människors intuition: från sjuttiotalet och framåt har BNP och GPI gått skilda vägar.
BNP säger att vi blir allt rikare. GPI visar på att våra samhällen stagnerat eller gått tillbaka i över trettio år.

1 kommentar:

Anonym sa...

"Kritiken" mot tillväxten gick mig förbi. Dessutom ett antal konstiga jämförelser, kanske har antalet mord och krig minskat. Åtminstone det senare stämmer. Depression som leder till självmord är huvudsakligen en sjukdom och sällan ett utslag av levnadsförhållanden. Lycka och livslängd hör allt som oftast ihop. Blir man lyckligare av att tjäna mindre pengar så går det faktiskt bra att göra det valet.