fredag, februari 23, 2007

Gil Anidjar: Sionism är en form av antisemitism


Vad är det för skillnad på en jude och en arab? Ska man tro Gil Anidjar är den inte så stor som man brukar anta. Anidjars förmåga att se likheter där andra ser skillnader har gjort att klassats som en av USA:s farligaste akademiker. Men hur kan en mager litteraturprofessor på Columbia som ägnat sig åt att analysera rasism skrämma någon?

Du är professor i komparativ litteratur på ett av världens mest prestigefyllda universitet. Väggarna här i ditt arbetsrum är tapetserade med böcker med jobbiga titlar. Du verkar i hög grad i de abstrakta teoriernas värd men ändå har du starka åsikter om värden vi lever i. Kan verkligen en komplicerad filosof som Derrida hjälpa oss att förstå vad som händer i världen och mellanöstern?

Jag tror det. Derrida säger egentligen något ganska enkelt. Han är också väldigt komplicerad men man kan sammanfatta det enkelt. Derrida säger att det finns alla möjliga typer av skillnader: mellan män och kvinnor, religioner, regioner osv. Det avgörande är vilka skillnader som har betydelse. Och vid vilken tidpunkt. En skillnad som man verkar besatt av i väst är den mellan judar och araber. Vad är det mellan dem som gör att det finns en situation i Palestina som inte kan lösas.

Derrida skulle säga: låt oss säga att det finns en skillnad mellan judar och araber. Hur uppkom den? Var finns skiljelinjerna?

Min familj kommer från Marocko, så tekniskt sett är vi arabiska judar. Om man kan vara arabisk jude, varför finns det en konflikt mellan judar och araber?
Den här frågan ställs inte. Men för att ha en judisk stat måste ickejudar göras till andra klassens invånare. I egenskap av en arabisk jude vill jag inte att den arabiska sidan av mig ska ses som en andra klassens medborgare.

Med andra ord är det möjligt att tänka sig araber och judar, inte som två eller motpoler, utan som en. Man kan inte separera vissa individer från dem själva. En demokrati bör inte heller vara en plats där ens ursprung, den kulturella, eller språkliga, inte har någon betydelse för staten. I Israel har man inte lika rättigheter. Det avgörande är om man är judisk eller inte. På andra ställen kallas detta rasism. I Israel kallas detta för den judiska statens privilegium.
Föreställningen att alla judar måste ha en egen stat för att överleva, och att ickejudar där inte ska ha samma rättigheter, är barock.






Vi hörde samma sak i Sydafrika. De sa: vad ska hända med de vita om apartheid upphör? De lever bättre nu. Det är en förebild för Israel. Man måste tänka på ett sätt att leva tillsammans i stället för att utgå ifrån att ens existens är beroende av att man skiljs åt från andra. Det är det som Derrida lär. Ja, visst finns det skillnader mellan judar och araber men det betyder inte att denna skillnaden bör blir en gräns eller mur. Derrida är väldigt hjälpsam.

En av dina mer provocerande åsikter är att sionism skulle vara en form av antisemitism. Finns det verkligen inte en avgörande skillnad här?

Det finns många likheter mellan den moderna antisemitismen och sionism. Bägge kom till på samma plats och ungefär samtidigt: i Wien under slutet av artonhundratalet. De skapades i samma kulturella miljö. Båda bygger på uppfattningen att judar inte ska finnas i Europa. Både antisemiter och sionister säger att judar inte ska vara där de är utan någon annanstans. Visst finns det skillnader: man är oense om var de ska vara och nazisterna började med att säga att judarna skulle utvisas men ändrade det sedan till att judarna skulle utrotas. Det är uppenbart att det finns skillnader och att de bägge rörelserna inte är samma sak men principen att judar inte ska vara där de är utan någon annanstans delar de.

Det finns akademiska verk som visar på andra likheter, som hur hur sionister beskrivit judar som svaga feminiserade och ovilliga att slåss. Det här är ganska välkänt men det är obehagligt att tala om det.

V a d tänker du på?

Du har säkert sett att judar som kritiserar Israel beskrivs som självhatande judar. Förr talade man om rasförrädare. En vit som kritiserade hur svarta behandlades stämplades förr som rasförrädare. Om man som jude idag är propalestinsk då stämplas man som en rasförrädare, som en självhatande jude.

Å andra sidan om man inte är jude och är antisionist blir man anklagad för att vara antisemit, för man gör ingen skillnad mellan judar och sionister. Ingen vill egentligen att du ska göra den distinktionen. En god jude antas vara en god sionist. Idag säger sionisterna att om du kritiserar Israel så är du antisemitisk. Men om alla som är kritiska mot Israel stämplas som antisemitiska, vem är då inte antisemit?
Man måste skilja det åt för alla judar är inte sionister. Men de ideologiska, historiska och känslomässiga likheterna mellan sionism och antisemitism är så stora att man bör fråga sig vad det handlar om.

Din senaste bok, The Jew, the Arab: A history of the Ennemy anses också som provocerande. Vad handlar den om?

Det jag jobbat mest med är sambandet mellan judar och araber och sionisters och judiska organisationers påstående att araber inte skulle vara offer för antisemitism. Antisemitism skulle bara vara emot judar. Man gör en distinktion mellan alla former av rasism och rasism mot judar och säger att den mot de andra är inte lika dålig. Jag är medveten om nazismen men också om kolonialismen, neokolonialismen och ödeläggelsen av Afrika. Det finna alla möjliga typer av rasism som verkar ha gjort stor skada. Jag vill inte rangordna, men det verkar inte rätt för mig att säga att det ena skulle vara värre än det andra. Förintelsen var fruktansvärd men det var också kolonialismen. Och det är också dagens former av rasism.

Så att säga att araber inte är offer för islamofobi eller att antisemitism bara är emot judar, förefaller lite perverst för mig. Det förstärker också dem rasism som araber utsätts för både i Europa och Amerika där man totalt demoniserar islam och man för krig mot muslimer.

Hur är förhållandet mellan den kristna och muslimska världen idag?

Det är en relation utan symmetri. 1492 började det kristna Europa ta över världen. Man erövrade Nord- och Sydamerika och på 1800 talet tog man det mesta av världen som återstod. Att säga att det finns en "clash of civilisation" är absurt. Det finns en zen-fras, som sammanfattar min inställning: "hur låter det när man klappar i händerna med en hand?" Det vi hör nu är inte en konflikt mellan civilisationer utan ljudet från en civilisation som slår emot alla andra. Amerika och Europa är i princip i krig med resten av världen. Man ser resten av världen som ett hot. Man hör hela tiden antingen om det mus limska hotet eller det kinesiska hotet. Det kinesiska är ett ekonomiskt hot, det muslimska är ett ideologiskt. Det handlar om en sida som anser att resten av världen är farlig.

Man behöver inte vara ett geni för att se att när det gäller ekonomisk, militär, ideologisk styrka är den kristna världen totalt överlägsen Man kontrollerar inte allt men mycket. FN, IMF osv. Man kontrollerar allt som avgör hur alla ska leva.
Man frågar sig: "vad vill islam ha från oss" men frågan borde vara "vad kan islam egentligen göra med oss". Ta över FN? Eller Världsbanken? Hegemonin tar många uttryck: ideologiskt, kulturellt, ekonomiskt, juridiskt.

Jag ser inget problem med islam och kristendom: jag ser ställen på jorden som Venezuela, för att ta ett annat exempel, där man är trött på att ni bestämmer spelreglerna hela tiden. Vi är trötta på att ni säger till oss vilken typ av regering vi ska ha, vilken ekonomisk modell vi ska följa, och på att ni pekar ut länder som onda och sedan bombar dem. Det gör oss inte till terrorister: vi är bara folk som vill leva ett annat liv. Man skulle kunna tro att världen är stor nog för att tillåta flera modeller.

Det finns de som hoppas och tror att Europa ska fungera som en motvikt till USA. Franska ledare brukar tala om behovet av en multipolär värld som inte domineras av en enda supermakt. Hur ser du på det?

Europa och USA samarbetar väldigt väl. Man kan se det i Libanon, i Palestina och i Iran. När det gäller Irak fanns det en liten spricka, med en del europeiska länder som sa att de inte skulle delta, men i de flesta frågor är de ganska överens.
Det man bör fråga sig är inte vad muslimer eller kineser vill ha av oss, utan vad väst vill ha av resten av världen. Väst reglerar allt: ekonomin, kulturen, marknadsföring, företag, äganderätten, definitionen av demokrati. Allt detta bestäms i grunden av västländer. Så kolonialismen är över men det återstår ändå mycket som behöver avkolonialiseras.

Du har sagt att sekularism bara är kristendom under ett annat namn. Återigen har du sammanfört två saker som de flesta anser det finns en avgörande skillnad mellan. Hur har du kommit fram till en sådan slutsats?





Sekularisering är politik fri från kyrkan. Jag säger inte att det är bra eller dåligt. Det är alltid bra att kritisera makten och kyrkan hade för mycket makt. Men tänk om de som inte gillar det sekulära samhället uppfinner ett nytt ord och säger att det vi gör inte längre är politik? Det skulle inte övertyga dig. Men allt som hände med sekularismen var att man sa att de som hade makten, kyrkan, inte längre skulle ha makt. Men kristendomen var inte bara kyrkan. Kristendomen är ett sätt att se på världen och sitt liv.

Jag är född och uppvuxen i Frankrike. Jag skulle kunna säga att jag inte längre är fransk. På sätt och vis är det sant. Jag bor i USA och undervisar på Columbia. Det är 25 år sedan jag lämnade Frankrike. Men jag tillbringade 17 år i franska skolor och uppfostrades där. Det vore korkat att tro att detta inte påverkat mig på något sätt. En individs liv är visserligen inte samma sak som ett kollektiv, men det verkar lika korkat att tro att samhället plötsligt inte längre skulle vara kristet.

Ett skäl till att jag har problem med det sekulära som begrepp är också att det definierar vad det betyder att vara troende. På medeltiden kunde man inte göra skillnad mellan att vara kristen i kyrkan eller i hemmet. Så kristendomen var en livsstil. Mycket har förändrats men det sätt vi ser på världen kommer fortfarande ur denna kultur. Tanken på att man bör lämna sitt hem eller land och hjälpa andra. Det betyder i praktiken att man missionerar eller koloniserar. Nu lär man ut demokrati.

Titta på arvet efter René Descartes i Frankrike. Det är inte så att varje fransman har läst Descartes. Men man kan se en viss kontinuitet när det gäller fransmäns beteende, retorik och tänkande. Om man på det här viset kan peka på en viss kontinuitet, så är min fråga: varför ska man tro på Europa när det plötsligt förklara att det inte längre är kristet?

Inte minst då det skedde samtidigt som man började klaga på att muslimerna var religiösa. Tidigare var Islam bara galenskap: muslimer var mördare och tjuvar. Nu säger man att det är en religion, men en tokig sådan. Vi har förstått att religion är tokigt. Mekanismen är alltid densamma: vi är smartare än de andra. Förr var vi bättre för att vi var kristna, nu är vi bättre för att vi inte är kristna.
Strävan efter att hierarkisera världen har gjorts till en vetenskap. Förr hade man rasbiologiska institut. Nu är man mer politiskt korrekt men i grunden är mekanismen densamma: man studerar andra människor och kommer fram till att de egentligen inte förstår sig på livet, mänskliga rättigheter eller hur man bör leva tillsammans.

Intervjun har gått i Sundsvalls Tidning
Fotnot: På svenska kan man läsa Gil Anidjars essä De kristna och pengarna. Den publicerades Ord & Bild (5 2006)

Inga kommentarer: