torsdag, februari 22, 2007

Hamid Dabashi "Jag förespråkar en antikolonial modernitet


Hur skapas vår kunskap om den muslimska världen? En morgon i början av Februari när isen ligger tjock över Hudsonfloden tar jag tunnelbanan till Columbiauniversitet för att träffa Hamid Dabashi som i dagarna kommer ut med en ny bok: Iran A People interrupted. Dabashi är professor i iranska studier och komparativ litteratur.I likhet med den nyligen bortgångne Edward W. Said som arbetade på samma insitution är Dabashi kritisk till det sätt vi skapar och sprider kunskap om Mellanöstern.

Jag såg Al Gores film An inconvenient truth igår. Det mest intressanta i den filmen, tycker jag, är att den visar på skillnaden mellan den akademiska forskningens resultat och vad media rapporterar. Av ett urval på över 900 studier om växthuseffekten var det, enligt Gore, noll som ifrågasatte om den var verklig. Samtidigt menade över hälften av alla tidningsartiklar att växthuseffekten är ifrågasatt. Sociologi, kulturella studier eller politik är visserligen inte samma sak som klimatologi men finns det ett liknande gap mellan vad vi hör om Mellanöstern och forskningsresultat?

Det finns många andra exempel på det du tar upp. Aidsforskningen i USA bestämdes länge av den kristna högern som har stort inflytande. När det gäller Mellanöstern får inte ens tjugo eller tio procent av journalisterna till det rätt. Grundproblemet är att själva språket när man talar om politik kommer uppifrån. Det kommer från Vita Huset, UD, Pentagon ect. Det gäller USA i ännu högre grad än Europa men skillnaden är inte så stor. De sätter ramarna för diskussionen om Mellanöstern.

Du har inte mycket till övers för några av de mest citerade personerna i debatten. Francis Fukuyama var anställd på amerikanska UD när han skrev sitt mest kända verk, The End of History and the last Man. Samuel Huntington har jobbat åt Vita Huset, och Bernard Lewis åt den amerikanska underrättelsetjänsten. Många av dem som varit med och teoretiserat klyftan mellan den kristna och muslimska värden har haft nära band med Washington. Du är inte sen att nämna de här banden men hävdar att deras teoriers poularitet kan förklaras med hjälp av den amerikanska demografi. Hur hänger teoretiserandet om civilisationer och befolkningens utveckling ihop?

De amerikanska immigrationslagarna förändrades i slutet av sextiotalet, vilket gjorde att det kom åtta gånger fler asiater och latinamerikaner än vita till USA på sjuttiotalet. USA förändrades demografiskt och det var tydligast och syntes först på univesiteten. Koreanerna som kom på sjuttiotalet jobbade i livsmedelsaffärer för att kunna skicka sina barn till universitetet. De läser vanligtvis till ingenjörer eftersom det ger en optimal avkastning. De är sällan intresserade av samhällsvetenskap eller humanistiska ämnen.






Jag har spårat ursprunget, innan Huntington, och innan Fukuyama, till Allan Bloom och en bok han skrev som blev en storsäljare i slutet av åttiotalet: The Closing of the American Mind. Bloom säger att amerikanerna inte längre läser Platon, att de inte längre känner till Bibeln, att de inte vet vem Aristotelse eller Augustus var och så vidare. Och det är sant. Det handlar inte bara om ett generationsgap. Platon och Aristoteles var inte en del av de nya amerikanernas kultur. USA kan inte länge ha homogena tankar.

Retoriken om att den västerländska civilisationen håller på att gå under och att ingen bryr sig är en reaktion på en förändrad demografi. Efter det kommer böcker som Jacques Barzuns From Down to Decadence och en grupp människor som inte tror att den västerländska civilisation kommer att överleva.

Folk som (den förre iranske presidenten) Mohammad Khatami tror att Huntington talar till dem och översätter till och med honom. Men min poäng är att Huntontons tes har en inhemska orsak.

När Huntington talar om en kamp mellan olika civilisationer, inte minst den kristan mot den muslimska, är han deskriptiv eller preskriptiv då?

Argumenten är deskretiva, men när de kommer i en maktställning blir de preskretiva. Titta på Fukuyama som i sin senaste bok säger "Nä, Bush fattade inte vad jag sa. Fiasko i Irak var inte va jag sa". Så han uppfattar sig själv som preskriptiv: han är som en doktor som skriver ut ett recept.

Varför skrev du Iran: A people interrupted?

Jag har skrivit min bok för fredsaktivisterna på gatan. Jag blev interjuad av radio nyligen och de frågade mig på slutet vad jag skulle råda Bush att göra i irak. Jag svarade att jag inte har några råd. Jag skriver för mina medmänniskor. Jag skriver för dem som går ut i kylan och demonstrerar för fred.

Min bok är ett försök att skriva om jordens karta, att tänka sig den annorlunda. Det är inte bara om Iran - det är en kritik av tankarna på öst och väst, islam och västvärlden, som är en ganska sen dikotomi. USA och Europa är viktigt, det förnekar jag inte, men min berättelse har inte väst som ursprung. Det sätt som vår kunskap om miljöproblem skapas är väldigt likt de sätt som vår kunkap om världshistoria, islam och så vidare, konstrueras.

Du skriver att Iran, och många andra länder, lider av en kolonial modernitet? Vad är det och vad är den antikoloniala moderniteten du efterlyser.

Det är viktigt att ha klart för sig att det vi kallar modernitet kom från Europa genom koloniseringen av resten av världen. Kolonialismen var modernismens färdmedel. Det som europeer kallar modernitet eller upplsyning är för resten av världen en kolonial modernitet.

Man talar om individens och förnuftets makt samtidigt som man förnekar de länder som koloniserats den rätten. Detta skapar en paradox. Man säger att människan har makt över historien samtidigt som hon förnekas makten. Man säger att du är en del av förnuftet och framsteg, i en tid då detta förnuft och framsteg ger dig en roll som är underordnad kolonialmakten.

Jag förkastar inte moderniteten utan jag förespråkar en antikolonial modernitet, en modernitet som är vunnen på egen hand. En som är vunnen på historiens slagfält. Det här gäller inte bara islam, arabvärlden, eller Iran utan hela världen.

Du ger flera exempel på hur Ayatollah Khomeinie skapade internationella kriser av inrikespolitiska skäl. Gisslandtagandet i Iran syftade inte bara till att förhindra att amerikanerna försökte stoppa revolutionen utan också till att skapa en atmosfär där den inhemska opposition kunde kväsas. Du skriver också att Salman Rushdieaffären är ett exempel på det. Finns det paraleller med dagens kris?

Det sätt som Khomeinie använde Salmand Rushdie är väldigt snarlik det sätt som Mahmoud Ahmadinejad använder sin konferens om förintelsen.
Ahmadinejads uttalande om Israel, förintelsen och det sätt som kärnkraftsfrågan förvandlats till ett obejkt för nationell stolthet, har kommit till då hans egna inrikespolitiska och ekonomiska agenda är i fara. Det är en avledande manöver att anta en krigisk attity, när man inte kan ta upp viktigare inhemska frågor. Det distraherar 70 miljoner iranier.

Har Ahmadinejad verkligen sagt att "Israel ska raderas från kartan?"

När han sa det på farsi så lät det betydligt dunklare än när man översätter det till engelska. På persiska låter det inte som när man översatt det till engelska, som att han vill döda sex miljoner judar. Han ifågasätter statens Israels legitimitet: han föreslår inte att judarna ska elimineras. Det har inget med att kasta folk i havet att göra, döda dem eller bomba dem.

Men Iran är omringat av USA i Irak och afghanistan, som bägge är i krig. Det har skett en massiv militär uppbyggnad runt Iran. Krigiska uttalanden är lika mycket ett exempel på nervositet som dumhet.

Jag ska vara tylig. Jag skulle inte tveka en sekund att säga att jag tycker att det islamska republiken av iran borde utplånas från jordens yta, men betyder det att jag vill döda sjuttio miljoner iranier? Nej.

Hur är det med den iranska atombomben? FN:s förre vapeninspektör Scott Ritter har skrivit en bok, Target Iran The Truth Abouth the White House´s Plans for Regime Change, där han hävdar att det egentligen inte finns något som tyder på att Iran skulle ha ett hemligt kärnvapenprogram. Och Ali Khamenei, irans högste andlige och politiska ledare, har uttalat en fatwa mot kärnvapen. Är inte det ett starkt tecken på att de verkligen inte vill ha en bomb?

Ja. En fatwa ska inte tas lätt. Men i verkligheten skulle jag inte alls bli förvånad om den islamska reubliken är efter kärnvapen. Varför skulle de inte? De är omringade av kärnvapenstater. Pakistan, Ryssland, Israel, USA (I Irak). Notera att jag inte ens nämnde Israel först.

Inga kommentarer: