torsdag, februari 08, 2007

Iran: rök utan eld



Säger man Iran idag tänker de flesta på kärnvapen. Det sker lika automatiskt som slogan “the best a man can get” dyker upp i huvudet när man hör Gilett. Och av samma skäl. Media har hamrat in budskapet. Iran nämnas nästan aldrig utan att ordet kärnvapen också hänger med.
Det har upprepats så många gånger att det låter rubbat att hävda att Iran inte har ett hemligt kärnvapenprogram.

En del säger att Iran bara är månader ifrån att lyckas framställa en atombomb. Andra uppger att det kommer att ta många år. Det är lätt att tro att sanningen finns mitt emellan.

Att hävda att det mesta skrivs om Iran är en del i förberedelser inför ett krig låter som en dålig konspirationsteori. Kan det verkligen vara så att det är mycket rök utan minsta eld?

Samtidigt håller många med om att krig brukar föregås av effektiv krigspropaganda. Knappast någon bestrider till exempel idag att det första “kriget” mot Irak var en stor PR framgång. Nu vet man att Kuwait anlitat en av USA:s största PR firmor (Hill and Knowlton) som spred historier om hur irakiska soldater slet spädbarn ur kuvöser på kuwaitiska sjukhus.

Media blev minst lika manipulerat inför det andra Irakkriget och hetsen kring gömda massförstörelsevapen. När det till slut stod klart för alla att också det var lögn var det många som inte ens i efterhand ville förstå att man blivit manipulerad. Propagandan är nu så effektiv att politiker och journalister som spritt den kan säga att de handlat i god tro. Ju fler som har fel, destå mer utspädd blir också skulden.

Ett skäl till att många fortfarande inte vill tro att hetsen kring de fiktiva irakiska massförstörelsevapnen var propaganda är att man inte kunnat hitta en PR-byrå som arrangerat alltihopa. Men det finns betydligt effektivare och säkrare sätt att sprida propaganda på än att anlita konsulter.

Media är lättmanipulerat. Ett skäl är att
dess arbete vägleds av en strävan efter att vara objektiv. I stället för att värdera information man kommer över nöjer sig journalister ofta med att referera källor med auktoritet eller återge majoritetsuppfattningen som sin egen (1). Det är ett snabbt och billigt sätt att arbeta som många gånger ger ett tillförlitligt resultat.

Problemet med objektivitetsidealet är att den utgår ifrån att man ska kunna vaska fram sanningen som om den vore ett slags genomsnittsvärde av alla påståenden. Men vad händer om debatten förs kring två teser som är lika felaktiga? Finns sanningen mellan två lögner?

FN:s vapeninspektör Scott Ritter och IAEA:s Hans Blix fick visserligen utrymme att förklara att det inte fanns något i Irak men deras åsikter behandlades bara som två av många. För varje gång de fick komma till tals kunde en Rumsfeld, Rice, Cheney eller Bush tala om hotet från Irak 20 eller 40 gånger var, trots att man inte behövde vara ett geni för att förstå att FN:s personal som varit på plats borde veta bäst.

Objektivitetsidealet förklarar varför media så ofta gör en stor skandal av något relativt litet och knappt nämner andra händelser. Ett exempel är skandalen kring FN:s mat-för-olja-program som kontrollerade Iraks pengar efter det första Gulfkriget. De mutor som FN-anställda kan ha fått uppgick till några hundratusen dollar och media rapporterade om att Kofi Annan kanske var inblandad i något skumt.

Kontrasten mot skandalen i den nya myndigheten som hade hand om Iraks pengar efter att amerikanska trupper erövrat Irak är slående. Av tjugo miljarder dollar som den Paul Bremerkontrollerade myndigheten hade hand om har 19 miljarder försvunnit. Amerikanska media har visserligen rapporterat om det men bara gett det en bråkdel så mycket uppmärksamhet som den första skandalen, trots att korruptionen var så mycket mer omfattande. De försvunna miljarderna tillhör de fakta som dolts i dimman av mediala oväsentligheter.

Förklaringen är enkel: det saknas mäktiga intressen i USA som bryr sig om hur Iraks pengar sköts, medan det finns många som hatar FN.
Nyhetsrapporteringen om Iran idag lider av samma problem. Precis som de flesta andra nyheter bygger de i hög grad på källor som myndigheter, företag eller andra organisationer försett media med. Det är ganska få nyheter som inte på något sätt har skapats av någon organisation utanför media.

Att Scott Ritter nu säger att Iran inte har ett hemligt kärnvapenprogram får ännu mindre genomslag i media än när han sa att Irak inte hade massförstörelsevapen.

Ritters nya bok, Target Iran The Truth About the White House plans for Regime Change (2), bygger till stor del på IAEA:s officiella rapporter om Iran och samtal med folk från olika underrättelsetjänster han lärde känna under sin tid i FN. Men trots att Ritter visat att han haft bättre omdömme än de flesta andra experter försvinner hans bok bland alla som hävdar att Iran snart kommer att ha kärnvapen men vars källor är dunkla.

Att propagandan mot Iran är så lyckad beror alltså inte på att media misslyckats med sitt journalistiska uppdrag utan för att man lever upp till sitt objektivitetsideal. Media avspeglar ganska hyfsat de källor som står till förfogande, men man aktar sig ofta för att källgranska källorna.

För att manipulerar media räcker det med att skapa ett antal källor som verkar trovärdiga. Den moderna PR-industrins grundare Edward L. Bernay var först med det. När Bernay fick i uppdrag att få folk att äta mer frukt eller demonisera Guatemalas demokratiskt valda ledare på femtiotalet skapade han ”oberoende” organisationer som i sin tur producerade informationsblad som journaliser lätt kunde göra om till nyhetstexter (3).

Nyliberalismens framgångar bland intellektuella är till exempel ett resultat av en sådan taktik (4). Den organiserade nyliberalismen började 1947 med grundandet av La Société du Mont-Pelerin vars roll är att anordna internationella seminarier kring nyliberalismen. Med på första mötet var bland andra miljardären Antony Fisher som senare spelade en viktig roll som finansiär vid bildandet av ett otal nyliberala sammanslutningar. Av dessa tillhör Institut of Economic Affairs (IEA), Centre for Policy Studies (CPS) och Heritage Foundation några av de mest inflytelserika. IEA var också först med att popularisera Friedmans och Hayeks teorier i pamfletter och små böcker.

På 80-talet var Fisher med om att grunda Atlas Institut som har till uppgift att bygga upp fler så kallade think tanks. Atlas Institut är inblandat i grundandet av nästan 80 institut varav 30 i Latinamerika.
När man idag demoniserar ledare för oljerika länder som Iran spelar think thanks och andra organisationer en stor roll. De heter saker som Institute för Democratic strategies, The Middle East Forum, Iran policy Committee, the National Committee of Women for a Democratic Iran, Iran Human Rights Documentation Center, Nuclear Control Institute för att bara nämna några.

De utgör vad man skulle kunna säga den organiserade anti-iranrörelsen. En del har skapats av människor med ett genuint intresse för mänskliga rättigheter i Iran, medan andra förefaller mer cyniska.
I svensk media hör man mer sällan talas om dem men de har ett stort inflytande över den amerikansk media och politiker som i sin tur påverkar resten av världen. De förser media med en ständig ström av irankritiska kommentarer som journalister tacksamt tar emot för att fylla en spalt eller några minuter i etern.

Oberoende är de knappast. Iran Human Rights Documentation Center har till exempel fått 3,5 miljoner dollar från den amerikanska staten. En del av alla dessa organisationer anger öppet att de får pengar från amerikanska kongressen, medan andra är mer hemliga om varifrån deras pengar kommer. I en del fall behöver man inte googla mycket för att se att medarbetare i organisationer som inte uppger hur de finansierats personligen har fått statliga pengar i form av forskningsanslag från amerikanska UD.

Den amerikanska regeringen har beslutat öka anslaget som går till att främja demokratin i Iran från tio till åttiofem miljoner dollar om året. Det mesta av pengarna kommer att gå till organisationer utanför Iran. I princip är det pengar som går till att producera Irankritik som till slut hamnar även i svenska nyheter och debattsidor.

Har gått i Sundsvalls Tidning.
Noter
1. se Fog Facts Searching for Truth in the land of spinn, Larry Beinharts, Nation Books.
2. Nation Books
3. En intressant inblick i den moderna propagandans födelse finns i The Father of Spin Edward L. Bernays & The birth of Public Relations, Larry Tye, Crown
4. Les évangélistes du marché - Les intellectuels britanniques et le néo-liberalisme (Marknadens
missionärer - De brittiska intellektuella och nyliberalismen) av Keith Dixon Editions Raisons d´agir.

Inga kommentarer: