torsdag, februari 01, 2007

Palestine Peace not Apartheid


Han har kallats lögnare, rasist, antisemit, plagiatör, okunnig, terroristvän, oanständig, senil och mycket annat i amerikansk media de senaste månaderna. Jimmy Carter är visserligen den enda amerikanska presidenten som lyckats medla ett hållbart fredsavtal mellan Israel och en arabstat men sedan han publicerade sin 24:e bok, Palestine Peace not Apartheid, har kritiken från israelvänner i USA varit massiv. Judiska organisationer har till exempel köpt helsidor i de största amerikanska tidningarna där man fördömmer boken och uppmanar folk att kontakta hans förlag och protestera.

En europé eller israel som läser boken kan dock ha svårt att förstå varför man är så upprörd för Carter säger mest sådant man kan höra på svenska nyheter eller läsa i israeliska tidningar.

Carter skriver om israeliska bosättare på ockuperat område som har swimingpool och palestinier utan rinnande vatten. Om vägnätet som palestiner ofta varken får använda eller ens korsa och om hur Israel ofta förbjuder palestiner från att borra efter vatten, plantera träd, sälja sina jordbruksprodukter, näringsförbud och andra hinder i deras vardagliga liv. Om palestiner som får sina hus sprängda för att någon släkting varit inblandad i ett attentat (kollektiva bestraffningar) och att det inte bara sitter palestinska män är fängslade i Israel utan också en hel del barn.

Den israeliska säkerhetsmuren hade väll varit okey skriver Carter, om den byggts på israelisk mark. Nu separerar den i praktiken palestinier från palestiner och syftet med den är främst att konfiskera ytterligare palestinsk mark, skriver Carter. Det anser även judiska människorrättsorganisationer i Israel.

Att så många blivit upprörda i USA av Carter bok beror förmodligen på att han inte bara talar om Israels rätt till säkerhet utan också gett palestinernas och grannländernas perspektiv. I stället för att på klassiskt amerikanskt vis skildra palestinier eller syrier som galna terrorister som handlar utifrån en logik man inte kan förstå visar Carter att de både är begripliga och har poänger. När Carter till exempel kritiserar en Hamasledare för att man inte erkänt Israel undrar denna vilket Israel Carter vill att de ska erkänna. Det med 1967 års gränser? Det med västbanken, Golanhöjderna och Jerusalem? Varför ska erkännandet föregå samtal?

Med amerikanska mått är Palestine Peace not Apartheid en klarsynt och modig bok. Många kritikerna har dock läst boken som om titeln vore ”Israel är en apartheidstat”, vilket Carter förnekar. Hans bok handlar om de ockuperade områdena och syftar till att förhindra en sådan utveckling.

Att Carters bok väckt sådan avsky (men också många positiva kommentarer) beror på att han använder ett känslomässigt laddat ord som ganska bra sammanfattar vad som händer i de ockuperade områdena. Själv skulle jag säga att de araber som är israeliska medborgare också behandlas på ett sätt som är apartheid men det är delvis en annan diskussion.

En annan förklaring till de reaktioner är att Carter hävdar att fred är möjlig om bara Israel börjar respektera internationell lag och FN:s resolutioner. Det är lika hoppingivande som det verkar skrämma många amerikanska ”israelvänner”.

Palestine Peace not Apartheid
Jimmy Carter
Simon & Schuster

1 kommentar:

Ryan sa...

Intressant Pierre. Kom dock också ihåg att inte enbart män och barn under 15 (utgör nästan hälften) sitter i israeliska fängelser utan varesig rättegång eller konkret orsak i flera år. Kvinnor sitter också i separata. Många unga kvinnor har talat ut om sin tid i dessa "detentions faciliteter" och tortyr har rapporterats. Det är vidrigt.