torsdag, mars 01, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 2.)


Jag är ganska lik en typisk europeisk yoghurt såtillvida att vi bägge reser en hel del. Räknar man med förpackning och bär färdas en yoghurt i genomsnitt 3000 kilometer under sitt korta liv. Det är betydligt mer än många människor hinner med.

Man kan undrar varför en yoghurt ska behöva färdas över halva jordklotet, men det finns mat som reser betydligt mer. Det handlar inte bara om den ökända restaurangmaten utmed svenska motorvägar som ofta är lagad i Belgien utan mycket annat. Lastbilar med italienskt mineralvatten åker över Alperna och återvänder med franskt mineralvatten. Fransk potatis reser över till Italien för att bli tvättade och skivade. Sedan reser den hem och blir chips, innan en del av dem gör sin andra resa till Italien. Storbritannien importerade 61 400 ton kyckling från Nederländerna 1998. Samma år exporterade man över 31 000 ton kyckling till… Nederländerna. Vissa produkter har kostat hundratals gånger mer energi (olja) att transportera än vad de innehåller kalorier.

Vilken ekonom som helst kan förklara att det är ekonomiskt att yoghurtar och mineralvatten får se världen, men det beror bara på att det inte finns någon plats för biologiska eller fysiska lagar i deras teorier. För en ekonom är det bara bra om ett land specialiserar sig på sina ”komparativa fördelar”. I vårt samhälle är det enda värdet som räknas marknadsvärdet.

Att det är lönsamt att frakta yoghurtar jorden runt beror på att de som gör det inte behöver betala transporternas verkliga kostnader: miljöpåverkan. Jorden kan till exempel bara absorbera tre miljarder ton koldioxid om året men 1990 släppte vi redan ut dubbelt så mycket. Den globala uppvärmningen kommer att leda till minskade skördar men dessa kostnader får hela samhället betala.

Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi lever som om vi hade tillgång till 1,20 jordklot. Men det är ett medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner skulle det behövas tre, respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället heter det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. Det syns inte minst på hushållssopporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till 550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela västvärlden. Stundtals kan hushållsopporna till och med öka snabbare än BNP:n. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att vi hela tiden producera mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? Bara för att tillverka ett mikrochip som väger 2 gram behövs bland annat 1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indien och Kinas snabba industrialisering blir det snabbt uppenbart att föreställningen att tillväxten ska kunna fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta på pleonasmer som ”uthållig tillväxt”. I princip säger man att den tillväxt man levererat hitills varit skit, men att det ska bli bättre i fortsättningen. Både vänster och högern fortsätter dock att tro att mer alltid är bättre.

Tron på att tillväxt är en lösningen på alla sociala, ekonomiska och med miljömässiga problem fortsätter att vara vår tids överideologi. Tillväxt är vår tids inkatation, det magiska sesam som alltid lovar en bättre värld.
För att lösa de problem som tillväxtsamhället skapat går det inte bara att mildra konsekvensera av dem. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdomen, vilket naturligtvis inte är alternativen. Det är den industrialiserade delen av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror medan många fattiga borde ha rätt att öka den. Den franska ekonomen och filosofen Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån ett jägar och sammlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en tio, tolvfalldig minskning av jordens befolkning.

1 kommentar:

Anonym sa...

Visst var det bättre för den västerländska arbetarklassen när Indier och Kineser dog i förtid?