fredag, mars 02, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 3.)


Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön?
Ett svar är att det kommer ske av sig själv då jordens resurser förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna. Frågan är bara hur mycket av naturen man hinner förstöra innan dess.

Ett mer konstruktivt svar är att en organiserad brytning med tillväxtsamhället kanske inte är så svårt. Om man dömer människan efter hur hon fungerar idag blir vårt samhälle naturligtvis det enda vi skulle kunna klara att organisera. Ändå är det uppenbart att värderingar förändras. Det gäller inte minst synen på miljö och hälsa.

Den franske samhällsfilosofen Hervé Juvin menar att det inte beror på att vi skulle vara bättre informerade utan för att vi lever så pass länge att vi kan drabbas av våra handlingar på ett nytt sätt. Att risken för lungcancer ökar betydligt efter sjuttio skrämde naturligtvis rökare mindre då det var troligt att man dött av annat långt innan dess. Att lova någon trohet livet ut är också lättare i ett samhälle där de flesta dör redan innan man går i pension idag.

Om Juvin har rätt i att det är den ökade medellivslängden som gett oss nya värderingar finns det goda skäl att tro att man i framtida generationer kommer att vara änn mer måna om miljön än vi är idag (Medellivslängden i västvärlden ökar med flera månader om året sedan hundra år. Varannan fransyska som föds idag beräknas till exempel leva till hundra).

Att en brytning med tillväxtsamhället kan förefalla utopisk, inte minst för de välutbildade, beror också på att vi mer eller mindre ser världen genom ett ideologiskt filter: ekonomismen.

Till skillnad från andra vetenskaper är ekonomi mer en metod än ett studieobjekt. Man kan tycka att deras antagande om att människan är en rationell nyttomaximerande egoist är riktig, eller inte, men särskilt allmängiltiga är de inte. Varken geografiskt eller historiskt.
I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt beteende men som i själva verket styrs av symbolvärden och släktrelationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten från en mängd andra uppträdanden, då kan man inte heller producera meningsfull kunskap med de verktyg ekonomer använder.

Nationalekonomiska modeller, som förutsätter att oberoende aktörer agerar efter vissa principer, är konstruerade för att analysera kapitalistiska samhällen. En företagsledare måste handla för att maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen av agerande kan man inte tala om ekonomi. Av alla experter är därför ekonomer de som är minst kompetenta att leda oss ur tillväxtsamhället.

Precis som EU har som mål att politiska beslut ska tas på så lokal nivå som möjligt bör också produktion av livsmedel och annat också förläggas så nära konsumenterna som möjligt anser filosofen Serge Latouche. Det kan kräva tullar eller lagstiftning men framförallt är det viktigt att näringslivet måste betala produktionens verkliga kostnader genom att inkludera konsekvenserna för miljön. Det innebär till exempel mångdubbelt högre bensinpriser, vilket kommer att eliminera onödiga transporter och göra mer lokal produktion lönsam.

Målet är att sätta igång självförstärkande processer som utmynnar i ett samhälle som inte plundrar miljön. En mer lokal produktion leder till att folk att får det närmare till arbetet, vilket gör att man kanske inte behöver jobba så mycket bara för att finansiera den där bilen man måste ha för arbetet.

För att förändra samhället utan att på en gång bryta med det kapitalistiska systemet gäller det också att ge sig på systemets hårdisk. Det gäller att modifiera spelreglerna. Ett steg vore att ändra bokföringslagen så att företag kan eller måste ange sin personal som en ekonomisk tillgång (se Valérie Charolles Le libéralism contre le capitalisme).

Det paradoxala idag är att arbetet, den viktigaste faktorn för att skapa värden, nästan bara bokförs som en kostnad. Ändå är det uppenbart att en trogen och kunnig personal är livsviktig för de flesta bolag. Att inte bara maskiner och byggnader får ett värde utan också arbetet, i företagens bokföring, är bara en av många förändringar som i slutändan kan leda till en annan syn på arbete, konsumtion och miljön.

Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet förändrar människan.

6 kommentarer:

francophobe sa...

Att bokföra arbetskraften som tillgång är inget nytt, tvärtom har det en närmast flertusenårig historia, det har gjorts, det görs nu inom fotbollen. Senast under IT-eran så låg en stor del av värdena hos företagen i de anställda. Ett problem dock, eftersom slaveriet är avskaffat så är det svårt att bokföra arbetskraften som tillgång. Något IT-företagen upptäckte när de anställda valde att byta arbetsplats. Skillnaden på anställda och tillgångar är just den, tillgångar köper man och säljer man, det är därför de kan bokföras. Lite som fotbollspelare, men jag tvivlar på att så många andra yrkesgrupper skulle acceptera den typen av anställningsvillkor.

Pierre Gilly sa...

Valerie Charolles tar upp fotbollsspelarna och vissa IT-företag i sin bok, men menar att man skulle kunna få företag att agera bättre om det vore ett mer utbrett förhållande. Att slaviet är avskaffat ändrar inget. Det handlar om att man ska få företag att inte sparka kunnig personal för att göra kortsiktiga vinster. En privat skola kan till exempel tjäna pengar på att sparka utbildad personal och ersätta den med outbildad, eller lärarlösa lektioner. Kassaflödet kanske blir bättre så men med nya regler skulle de behöva skriva ner sina tillgångar också. De som investerar i bolaget och alla andra kan lätt se att kvalitén eller värdet på tjänsterna man erbjuder sjunkigt.

francophobe sa...

Hur utbrett det än blir så kan de anställda i slutändan resa sig upp och gå och så vill vi naturligtvis att det ska vara. Ju mer eftertraktad en anställd är desto mer eftertraktad lär denna person vara och därmed mer benägen att lämna företaget, hur påverkar det värderingen förutsatt att den anställde är fri att lämna när som helst?

Pierre Gilly sa...

Eftertraktad personal borde värderas högt i bokföringen, inte bara som en kostnad. Om de lämnar företaget utan att ersättas med motsvarande personal får man skriva ner värdet på posten personaltillgångar. Det är inte annorlunda än när en maskin går sönder eller blir stulen.

francophobe sa...

Att stjäla är ett lagbrott och berättigar till ersättning. Det är något samhället gör sitt yttersta för att förhindra. Om byta jobb skulle bli det så får jag vänligen men bestämt tacka nej till reformen.

Pierre Gilly sa...

Jag har inte skrivit att samhället ska göra sitt yttersta för att förhindra folk från att byta jobb.