måndag, mars 26, 2007

Fyra år med smör och kanoner


När nu Irakkriget fyllt fyra år (20mars) finns det många som kan vara ganska nöjda med utvecklingen. På ett personligt plan gäller det de som äger aktier inom vapenindustrin, oljebranschen eller något av de bolag som hyr ut legoknektar i Irak. Det är branscher som fått dela på de 500 miljarder dollar som kriget, lågt räknat, kostat.

Och eftersom världen lånar Washington ett par miljarder dollar om dagen, har de amerikanska skattebetalarna inte ens behövt betala för slakten på Bagdads gator. Bush behöver inte välja mellan smör eller kanoner.

Inrikespolitiskt har kriget också varit en makalös framgång. Bland vanligt folk finns det kanske många som vill att USA ska lämna Irak just nu, men den politiska eliten är i hög grad enig om att man ska stanna. Striden står mellan de som vill prova Bush idé att soldaterna ska ut på Bagdads gator, eller kritikerna som tycker att de ska dra sig tillbaka till de jättelika baser man byggt.

Det hade knappast varit möjligt om inte media varit så patriotisk. Många medier, som Murdoch ägda FOX och The Sun är propagerar öppet för kriget och fungerar i praktiken som en förlängning av Vita Husets presstjänst. (Det är ingen slump att vicepresident Dick Cheney valde att låta sig intervjuas av FOX efter att han i fyllan skjutit en jaktkamrat i ansiktet.)

Vita Huset är ganska säker på att kunna manipulera allmänheten när man väl behöver det, och mycket talar för att man har rätt. Allmänheten vet så lite att den lätt kan fås att tro i stort sett vadsomhelst. Sjuttio procent av amerikanerna vet till exempel inte ens vilket parti som kontrollerar kongressen. Hur ska de kunna avgöra om Grenada eller Iran verkligen kan utgöra ett hot mot USA?

Det finns också en marknadsekonomisk mekanism som underlättar krigsvänliga budskap. De företag som annonserar i TV och tidningar vet att deprimerande bilder från kriget leder till att tittarna blir mindre mottagliga för reklamen. Därför har kommersiell media ett ekonomiskt intresse av att skildra kriget som en patriotisk picknick.

Man kan se det när det gäller rapporteringen om de 25 000 sårade amerikanska soldaterna. Hur svåra skador någon än har så skildras alltid personen som en vinnare som mot alla odds nu tack vare moderna proteser är uppe och springer igen.

Trots att irakkriget nu går mot sitt femte år diskuterar man fortfarande vad syftet är. En student från University of Illinois har räknat ut att Vita Huset och Kongressen angett 23 skäl till varför man måste invadera Irak. Ett av dem, att befria Irak från sin diktator, har med åren kommit att dominera över de andra. Invasionen döptes också först till Operation Iraqi Liberation (OIL) men det ändrades när någon förstod att det hade fått folk att tro att det fanns ett 24: skäl.

Problemet med den här typen av spekulationer är att de utgår ifrån att det behövs ett skäl för krig. Men människor lever och dör, oavsett om man finner någon mening med det eller inte. Ett land som lägger ut över 400 miljarder dollar om året på vapen kommer naturligtvis att använda dem.

På samma sätt kommer jättelika organisationer som NSA och CIA alltid att hitta hot mot USA: deras jobb är beroende av det. Att undra varför man krigar är som att undra varför man lever. Alla skäl är lika bra eller dåliga, och inga kan bevisas.

Nuförtiden hittar makthavarna i Washington argumenten för krig efter att ha konsulterat fokusgrupper. Opinionsforskare har visat att Saddam Husseins Irak eller ett Iran med kärnvapen är ett av få scenarion som skrämmer allmänheten så pass mycket att de kan acceptera ett krig. Det är därför som man idag låtsas att Iran skulle ha ett hemligt militärt kärnvapenprogram. Man angriper inte andra länder för att man har goda skäl: man har goda skäl för att man vill angripa.

1 kommentar:

Ia sa...

Ja. Det stämmer.