fredag, mars 09, 2007

De måste ljuga för att kunna kriga


Under första världskriget högg tyskarna händerna av belgiska spädbarn, berättade franska tidningar. Man publicerade till och med bilder på ett handlöst barn. Under första gulfkriget kastade irakiska soldater ut kuwaitiska spädbarn ur kuvöser. Man lät till och med en kvinna vittna om det i den amerikanska kongressen. Att krigspropagandan från början av 1900-talet är förbluffande lik den från slutet så beror på att har samma syfte och att den fortfarande fungerar, hur orimlig den än kan verka efteråt.

Men det finns också nya sätt att manipulera media och allmänheten berättar en av USA:s främsta experter på området när jag träffar henne på Fordham University i New York. Robin Andersen har precis skrivit en bok om de senaste hundra årens krigspropaganda.

Du har anlagt ett bredare perspektiv på propagandan än som är brukligt. Kampen mellan kriget och hur kriget framställs har både förändrat hur hur vi krigar och hur vi berättar om krig, skriver du i din nya bok, A Century of Media A Century of War. Hur påverkar krig och propaganda varandra?

För att förstå hur vi tänker på krig och rapporterar om dem var jag tvungen att skriva om ett helt sekel av krig. För att få en positiv mediabevakning måste man anpassa kriget. Vi lever ju i en demokrati, så de förstår att de inte kan kriga utan stöd från opinionen.

Tetoffensiven under Vietnamkriget är ett exempel på det. Det var ett ovanligt tillfälle, då journalister för första gången kunde gå ut från sina hotel i Saigon och se sårade amerikanska soldater och den berömda avrättningen. En period efter det fanns det gott om bilder på människor som dog. Man visade den mänskliga sidan av kriget.

Jag menar att Tetoffensiven fick en ovanlig bevakning. Sedan dess har militären arbetat hårt för att hålla journalister borta från slagfältet. Man är framförallt mån om att inga hemska bilder på amerikanska soldater når allmänheten. Invasionerna av Panama och Grenada skedde utan att journalister kunde följa vad som hände på plats.

Kravet på positiv mediabevakning gjorde att gulfkriget blev ett luftkrig. Man var inte berädd att ta förluster som under vietnamkriget, då 56 000 amerikaner dödades. De dödade vände allmänheten mot kriget. Ända sedan dess har man bombat från hög höjd. Kriget från luften måste vara väldigt högteknologiskt, och väldigt lite från marken.

Med första gulfkriget blev krig som ett videospel. Det har kallats för det första nintendokriget. Den digitala teknologin som visar bombernas banor blev det främsta sättet att framställa kriget. Det hela blev en renad version av kriget där, precis som i ett dataspel, ingen blir dödad. Mediabevakningen avspeglar teknikens inneboende förmåga att ge krig en verklighetsfrämmande karaktär. När man framställer kriget med hjälp av den här tekniken är det mindre troligt att allmänhet vänder sig emot kriget.

Det är därför man kan säga att det sätt som man berättar om krig har påverkat hur man krigar. De som planerar krig förstår sig verkligen på media.

Bush krig i Irak är kantat av lögner. Vad är vitsen med alla dessa lögner?

De måste ljuga för oss för att kunna kriga. Man kan säga att det är ett gott tecken. Det betyder att kriget i sig självt bär på fröet till sin egen undergång.
60-70 procent av befolkningen trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak. De trodde att det fanns ett samband mellan al-Qaida och Saddam Hussein. New York Times och Washington Post som skrev om detta bad om ursäkt efter kriget så man kan förstå att folk köpte det hela.

Hur ser den moderna propagandan ut? Vad använder man för nya metoder för att sälja kriget till oss?

Nuförtiden skapar man händelser. Bush gjorde det när han landade utklädd till stridspilot på USS Lincoln. "Mission acomplished" (fullbordat uppdrag) stod det på en banderoll. Landningen var precis som i filmen top Gun. Koreografin och bilderna var praktiskt taget desamma som i filmen med Tom Cruse. Genom att arbeta med bilder så här förmedlade man illusionen av att kriget var över.

Berättelsen om fritagandet av Jessica Lynchs är ännu ett exempel på en iscensatt verklighet. Det var inte nödvändigt att rädda Jessica Lynch. Personal från det irakiska sjukhuset där hon fanns försökte föra över henne till amerikanerna dagen innan. De amerikanska soldater som sedan stormade det irakiska sjukhuset, där det inte fanns någon irakisk militär eller säkerhetspersonal, och sedan fick Jessica Lynch ut ur Bagdad, hade egna kameror. Det var en fullständigt skapad händelse. Syftet var att höja moralen, då media visat en del sårade och döda amerikanska soldater. Det finns många exempel hur man framgångsrikt skapar nyheter såhär.

Ligger det i medias intresse att lära av sina misstag? Eller är man nöjd med situationen?


Förhållandet mellan media och det militärindustriella underhållningskomplexet är symbiotiskt. Media har investerat i samma digitalt baserade teknik som militären använder för sina vapen. Så de använder sig av samma teknik som också är grunden i dataspel.

De interaktiva spelen, där man ska skjuta folk, bygger på samma teknik som driver vapnen och som man tränar soldaterna med i simmulatorer. Det är också samma teknik som används i temaparker och filmers grafik. Mycket av pengarna som utvecklar den här tekniken kommer från militären. Titta på vad de gör på University of Southern California och Institute for Creative technology.

Men det finns också kommersiella videospelsutvecklare som kommer fram med teknologi som också kan användas av militären för att träna soldater. Och rekrytera nya. American Army heter ett gratis dataspel som över 3,5 miljoner ungar laddat ner. Man säger själv att det är propaganda.

Jag tror inte media kan ha en självständig hållning gentemot krig när dess intressen är så sammanlänkade med krigsmakten.

Går det att göra något åt det?

Jag har en tokig idé. Jag anser att man borde kräva av media att den avslutar sitt samröre med militären. Det är inte lämpligt: de bör inte ta emot pengar från media. Militären är en del av staten. De bör inte ha den sorts relationer. Det är välkänt att om Hollywood vill använda militär utrustning i sina filmer så låter de militären se deras manus innan de börjar filma.

Om en del av de ekonomiska förhållanden man sett de senaste tjugo åren kunde upphöra skulle media bli mer självständig. Det finns många bra journalister, men den institutionella strukturen tillåter dem inte att göra det.

Det handlar om ägarskapet och att media enbart är till för att ge aktieägarna avkastning på sitt kapital. Det är en trend som accelerat de senaste trettio åren. Allmänhetens intresse har kommit bort i den processen.

Nuförtiden är media genom ägandet mycket mer en del av det andra näringslivet än det varit tidigare varit. För trettio år sedan ägdes media av mer heterogena intressen. Nu äger en liten grupp centraliserade konglomerat med nära band de största börsbolagen det mesta. De vill inte investera i nyheter och stänger redaktioner. De ger aktieägarna kortsiktiga vinster i stället för att återinvestera dem i verksamheten.

Många känner till att Vita Huset ljugit tidigare när man velat starta krig. Tonkinincidenten är ett klassiskt exempel. Ändå verkar det finnas en ovilja not att tro att regeringen ljuger just nu igen. Vill folk bli bedragna?


Amerikaner är oförmögna att förstå sitt eget land och sin historia. Vi är ett land som förnekar den. Media får det att framstå som om inget fattas i berättelsen om USA men man måste inse att USA i grunden är ett ahistoriskt land. Det beror på att vårt land tyvärr byggdes genom ett folkmord på de ursprungliga invånarna och slaveriet. Vi började glömma vår histroia för länge sedan. Vi har en idé om USA som ett exceptionellt land där det inte är historien som för oss frammåt utan på något sätt vårt mytiska värdesystem.

Det finns en klyfta mellan vad som sägs och vad som görs. Jag använder mig av Roland Barthes mytologibegrepp för att analysera det. Vi är en mytproducerande kultur. Vi lever i en fantasivärld med mytiska föreställningar.

Just nu är vi i ett intressant skede där de myter som Bush skapade håller på att kollapsa. Men demokraterna kommer inte att föra in mer sanning i systemet. De är lika mycket en del av det militärindustriella underhållningskomplexet som Republikanerna. De kommer inte säga sanningen om kriget. De är inte lika dåliga som republikanerna men i grunden är de inte annorlunda.

Kan du ge exempel på myter?

Om man lever i en värld, där fienden beskrivs som oföränderlig och absolut ond, så man bara kan bekämpa honom med väld, och lägger till westernmystiken, då lever man i en myt. Man förstår inte världens komplexitet: att vi en gång var vi stödde Saddam Hussien, att krig är misslyckad diplomati, att dessa personer är människor som oss, även om deras intressen skiljer sig från våra.

Tar man bort alla dessa komplikationer så återstår bara myten om det goda mot det onda. Det blir historien om George Bush på en vit häst. Bush är en cowboy i en vit hatt som är bra på att försvara oss. Han har den där vilda westernmystiken som är en del av den amerikanska kulturen och the Marlbouro man. Men Bush har gjort det till en presidentens image. Och media accepterar det som ledarskap!

Mannen är en idiot, det vet vi alla, men hans förmåga att skapa myter har gjort att vi accepterar hans ledarskap. Det sätt han beskrev amerika efter 11 september är en väldigt enkelspårig dikotomi.

Reagan Reagan lyckades framställa sig som en stark överbefälhavare, en god far och man, och djupt troende. Ändå var han skild, hade knullat runt ända upp i medelåldern, gick nästan aldrig i kyrkan, ingen vidare aktiv far och enda gången han tog på sig uniformen under andra världskriget så var det för att när han spelade in filmer. Jimmy Carter har varit gift med samma kvinna hela livet, är en regelbundet kyrkobesökare, och har haft befäl över en atomubåt. På ett personligt plan inkarnerar han allt republikaner gillar men ändå är det Reagan som vann allmänhetens förtroende. Varför är just republikaner så duktiga på att skapa den här typen av myter?

Carter försökte göra något väldigt intressant. Han berättade sanningen för det amerikanska folket. Det fungerade inte. Han sa att det gick dåligt nu. Reagan sa att det var "morgon i Amerika". Det handlar om hur vi känna oss själva. Reagan gav oss det vi ville höra.

Reagan hade riktigt bra PR-män. De spelade på de mest grundläggande myterna om amerikansk identitet. Det gick hem. Dessa myter är kraftfullare än det som verkligen händer. Det handlar både om mediasystemet och vår oförmåga att förstå historien, som jag nämnt.

Det finns fler exempel från valröselsen 2004. Det var Bush som smet från Vietnamtjänstgöringen och Kerry som hade de militära meriterna. Men Kerry kom i en sämre dager. Det är mer dramatiskt än ditt exempel med Carter och Reagan. Även om republikaneras retorik är mindre verklighetsförankrad än demokraternas fungerar den bättre. Ett problem med Kerry var att han förökte spela på samma myt om den maskulina krigshjälten som repubikanerna men det funkade inte. Man kunde se igenom hans myt. Han gjorde det inte väl nog.

Det finns välkända studier som visar att runt 70 procent av alla amerikaner inte vet vilket parti som kontrollerar kongressen. Och trots att irakkriget gått in på fjärde året, kan en förskräcklig mängd amerikaner inte hitta Irak på en världskarta. Är inte okunskapen så massiv att politikerna alltid kommer att kunna manipulera media och allmänheten?

Folk ägnar sig inte åt att ta reda på fakta för de tror att de redan fått informationen de behöver genom media. Men ju mer man tittar, destå mindre vet man. Det finns en massa exempel på det här. Man har de mest bergfasta uppfattninng om saker man inte vet något om. Och det finns undersökningar som visar att de som tittar på FOX News vet mycket mindre än de som tittar på andra kanaler. FOX publik tror på en massa lögner och har väldigt bestämda åsikter.

Walter Lippmann menade att folk var för dumma för att genomskåda proagandan. Vi behöver en grupp intellectuella som smälter informationen åt dem, sa han. Problemet är att även Lippmamn rycktes med också.

Nu säger folk att internationell politik är för komplicerad för att vanligt folk ska kunna förstå den, vilket förklarar varför regeringen ljuger för oss. Det finns det som skyller på folket: jag skyller på regering och media. Det faktum att vi har haft ett val där repubikanerna fått stryk gör att jag litar mer på allmänheten än lagstiftarna eller media.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

Inga kommentarer: