lördag, april 21, 2007

Ingen ser al-Qaida



Han är en av Amerikas främsta experter på islam och arabvärlden. Hans böcker har översatts till ett dussin språk och diskuterats i Europa och Asien men i USA talar man inte om professor Richard M. Bulliet. Jag träffar honom på Columbiauniversitetet för att försöka förstå hur media filterar information om den islamska världen.

Hur tillförlitlig är vanligt folks andrahanskunskaper om den muslimsla världen?. Stämmer till exempel mediabilden av al-Qaida?

2001 kom det en två timmar lång propagandavideo från Osama Bin Landen. CNN kom över ett band och frågade mig om jag ville analysera den, vilket jag gjorde. Sedan visade de allmänheten en snutt från bandet. De valde två minuter från den minst betydelsefulla delen av videon. Det var fel stycke om man ville begripa vad de ville men det var rätt för Amerika för de visade hur al-Qaida tränade i Afghanistan. De övade prickskytte på en bild av Bill Clinton.

Jag gav kopior till andra TV:stationer och alla valda att visa avsnitt från träningsdelen som var irrelevant om man vill förstå Bin Landens argument. Om man vill veta vad al- Qaida säger för att rekrytera folk så finns allt i bandet. Retoriken är övertygande och effektiv. Och den skiljer sig kraftigt åt från vad hör om al-Qaida från officella amerikanska källor.
Det heter att djihadisterna är emot vårt moderna sätt att leva. Nej, det stämmer inte. Det heter att djihadisterna är emot friheten i väst. Nej, det är inte heller sant. Allt man säger att al-Qaida är emot i den här bipolära konstruktionen spelar ingen som helst roll i de ansträgningar som al-Qaida gör för att rekrytera soldater.

Men det finns andra saker i kasetten som vi aldrig nämner. Många av dem handlar om unga mäns liv i länder där de inte har någon roll eller framtid. Det handlar om manlig ära och kamratskap. Jag har tittat på filmen tillsammans med muslimer för att förstå hur de reagerar. Det var blaséerade Columbiastudenter. Alla hoppade dock till vid precis samma bilder. Det var en scen där man såg israeliska soldater knuffa runt en äldre palestinsk kvinna. Inte så våldsamt men ändå. En röst kommenterar: “Å muslimska män, var är er heder när kvinnor och barn far illa? Var finns de muslimska männen som försvarar sina systrar, bröder, och barn?“. De muslimska studenterna var väldigt västerländska men frågan om heder påverkade dem starkt.

Det finns ett annat band ingen någonsin har visat i det här landet. Det är från Algeriet. Det visar män som bakar bröd, syr och pysslar med lägeliv. Halva kasetten är som en reklamfilm för lägerliv i bergen. Det här är det goda livet. Frisk luft, kamratskap. Sedan ser man deras befälhavare planera en attack på en karta. De går ner från bergen och anfaller en lastbilskonvoj.

Efter det visar man upp foton på de stupade martyrerna samtidigt som man får se bilder från hur de hade det uppe i lägret igen. Man visar hur de döda martyrerna har kul med grabbarna. De skämtar, sjunger och lagar mat men ingen talar om några jungfrur i paradiset. Man visar ingen religiös sida. Budskapet är, det här var vår broder, vi hade kul tillsammans. Nu är han en martyr men du ska hedra honom mer för att han var en av oss än att han skulle få ett ligg med oskulder i himlen.

Varför visar man inte det här?

Det avgör producenten. De vill inte visa något som vore genant för Israel eller någon. De visar bara de “onda grabbarna”. Allt annat är propaganda. Resultatet är att när nu folk säger att vi står inför ett långt krig mot militanta islamister så får man bara se vad regering och media säger att de står för. Det bästa bevisen för vad al-Qaida står för, det de själva producerar för att rekrytera nya soldater, ser däremot ingen. Det är inte att göra landet en tjänst.

Varför är information så bristfällig? Vad är det för mekanismer som ligger bakom?

Etablissemanget här i landet, det liberala, det konservativa, plus de nyhetsorgan som pasar dessa ideologier, konstruerar en bild av en, en påstått stor fiende, utan att bryr sig om hur denna fiende själv framställer sig.

När det gäller bilden av Iran är det lättare att se kontrasten mellan den bild som skapats och verkligheten. Censur är nästan ett för världsligt ord: det handlar om hur vi i USA beskriver världen utifrån stereotyper och antaganden som leder till att allmänheten blir gravt felinformerad.

Hur är det med bokutgivningen?

I bokväg kan man säga mer än på TV och i pressen men de tänkare som ligger närmast al-qaida ideologiskt, finns inte ens översatta till engelska.
De flesta böcker om mellanöstern som publiceras idag kommer från de kommersiella förlagen, inte de akademiska. Det är antingen böcker som förlagen tror kommer att sälja bland allmänheten eller så är de subventionerade av tankesmedjor. Universitetens förlag har inget budget till marknadsföring och förväntar sig inte att böckerna ska sälja.

Så vi har fått en underlig situation där den mesta informationen från akademiker som når allmänheten är producerad av tankesmedjor, eller privatpersoner som verkar genom de kommersiella förlagen.
Till skillnad från på universiteten där man har stor akademisk frihet kan man inte tycka annorlunda än sin uppdragsgivare om man jobbar på en tankesmedja. Allmänheten vet inte skillnaden mellan tankesmedjor och universitet. De kan inte se vad som skiljer en bok som kommer från Washington Institut och Harvard university press. De ser bara att bägge författarna är akademiker.

Tankesmedjor har alltid ett mer eller mindre hårddraget ideologiskt uppdrag. Det är en värld av institutioners åsiker medan universitetsvärlden är uppbyggd kring privatpersoners åsikter där varje professor är självständig. Allmänheten ges i allt högre grad tendensiösa åsikter av folk med akademiska meriter.

Vad finns det för samband mellan medias och etablissemangets bild av muslimer?

Det amerikanska etablissemanget är starkt antimuslimskt. Konservativa är emot islam då de tror att det är grogrund för terrorism. De som accepeterar Huntingtons idé om en kamp mellan civilisationer säger att islam leder till terrorism och att det inte kan vara på annat sätt. Det är en religion som är korrupt till sin natur, menar de. Liberaler är emot islam på den offentliga arenan då de anser att religion ska stanna i hemmet. Liberaler och konservativa är bägge emot islam men av olika anledningar. Resultatet blir ändå en ganska samstämmig syn på islamisk politik som dålig. Men kritiken har olika ideologiska bakgrund.

Hur påverkas mediadebatten konkret av att etablissemanget tycker såhär?

Man har varit väldigt motvilliga att kommentera den nya irakiska regeringen som är islamistisk. De konservativa är oroade över att man lämnat över Irak till aktivister som står för en politik som inte skiljer sig från Hezbollah i Libanon eller den iranska regeringen. Liberalerna är oroade över att man tillåtit religiösa partier att ta över Irak. Så det finns väldigt lite diskussion om den irakiska regeringen då det vore genant för bägge politiska lägren.

En något kortad version av den här intervjun har gått i Tidningen Kulturen.

Inga kommentarer: