måndag, maj 21, 2007

Om fördelen med statliga företag


Det verkar som jag har provat på det mesta utom incest och folkdans, sa en gång den brittiska skådespelerskan Hermione Gingold. Det stämmer för mig också, även om jag måste lägga till hårt arbete och affärer. Fast det senare är bara sant om man bortser från att jag skötte ärevördiga Folket i Bilds ekonomi några år på nittiotalet. Det handlade dock om ganska lite pengar och jag hade ofta ingen aning om vad jag gjorde.

En gång försökte jag utan framgång öppna ett bankkonto men ingen bank tyckte att det var en bra idé att tidningen satte in sina små resurser hos dem. Man var försiktig med vilka kunder man skaffade nuförtiden. Man hade lärt av finanskrisen, förklarade en bankman för mig, på fullt allvar. Det var alltså Sveriges små kulturtidskrifter som på något sätt nästan sänkt det svenska bankväsendet några år tidigare.

Jag gillade att bedriva näringsverksamhet. Man kunde klanta till sig utan att det behöver få några konsekvenser. Jag blandade ihop siffrorna från föreningen FiB:s bokföring med aktiebolaget FiB:s bokföring. Jag tror ingen upptäckt det trots att man haft tio år på sig. Jag vet en annan välkänd tidskrift som inte deklarerat på tjugo, trettio år, utan att ha fått några problem. På något sätt går det ändå.

Och ju högre upp i näringslivets näringskedja man kommer, destå slöare och mer surrealistiskt verkar det bli. För nästan tio år sedan investerade tyska Mercedes över fyrtio miljarder dollar i den amerikanska biltillverkaren Chrysler. Nu säljer man 80 procent av verksamheten för 7 miljarder dollar. En del menar till och med att Mercedes betalt 600 miljoner dollar för att bli av med Chrysler. Det handlar alltså om mycket pengar och man hade ingen aning om vad man gjorde.

Men hade man genomfört affäreren om man visste hur det skulle gå? Förmodligen. Styrelsen fick en massa i bonus. Ju större affär, destå större bonus. Och ingenstans har jag läst att någon av dem som varit med om att bränna alla dessa miljarder skulle ha fått svårt att få nya styrelseuppdrag.

Dessutom har man varit i gott sällskap. Alla fusioner har genererat enorma förluster och även ofta skilsmässa. Ja, det finns ett undantag då, som tidningarna ibland nämner: alliansen mellan franska Renault och japanska Nissan. Renault räddade Nissan från konkurs och bägge företagen verkar ha fått stora fördelar av sammarbetet.

En fråga man aldrig ställer är dock hur det kommer sig att Renault av alla bilföretag lyckades komma fram med en framgångsrik modell när alla andra som försökt misslyckats så gruvligt. Kanske finns svaret i ägarförhållandena. Franska staten äger fortfarande en stor del av Renault. Med en statlig ägare kan Renault tänka mer på sin industriella utveckling i stället för kortsiktiga finansiella vinster. Inte konstigt att Volvos direktörer revolterade mot Sören Gyllenhammar när han ville sammarbeta med statliga Renault. De senaste deccenierna verkar bilindustrin ha provat på de flesta typer av affärer, bortsett från att göra bilar.

Inga kommentarer: