fredag, juni 01, 2007

Journalistföraktet


Allmänhetens förtroende för pressen diskuteras sällan i media, trots att det faktiskt är lägre än det som regeringen åtnjuter. Enligt SIFO:s samhällsbarometer så är det bara 16 procent av svenska folket som har stort eller ganska stort förtroende för pressen, vilket kan jämföras med 21 procent för regeringen. Den kommersiella radion (26 procent) och TV och Sveriges och radios och TV har en starkare ställning, vilket kanske beror på att det arbetar färre journalister och mer underhållare i etermedierna (siffrorna är sju, åtta år men ändra sig nog inte mycket år från år).

Utomlands har det gjorts undersökningar som visar att journalistföraktet ökat. När den ansedda franska veckotidningen Le Nouvel Observateur undersökte vad franska folket hade för uppfattning om journalister 1975använde de ord som modiga, kompetenta, pålitliga och respektingivande. När man femton år senare gjorde om undersökningen återfanns journalister i botten på yrkesgrupper som allmänheten saknade förtroende för. Journalister återfanns mellan prostituerade och folkvalda.

Jag tror att det är ett resultat av att journalister både i Frankrike och Sverige inte arbetar på samma sätt som tidigare. När jag växte upp på sjuttio och åttiotalet beskrev media hur regeringens ekonomiska politik påverkade vanligt folks liv. På Aktuellt och Rapport räknade journalister snabbt ut hur mycket den ensamstående mamman med två barn och andra familjekonstellationer skulle påverkas av konkreta beslut. Nu verkar kravet på att allt ska granskas utifrån hur det påverkar jämlikheten ersatts av ett lika stark krav på att granska det utifrån effektivitetssynpunkt. Siffror om förändringar i hushållsbudgeten har ersatts av börs och valutanyheter.

James Fallow menar i sin uppmärksammade bok Breaking the News: How the Media Undermined American Democracy att det finns en sociologisk förklaring till varför arbetarklassen och dess värderingar försvunnit ur tidningssidorna:

Förr i tiden beskrev vi inte vanliga människor: vi utgjorde en del av dem. Vi levde i samma kvarter. Reportrarna betraktade sig som en del av arbetarklassen. (…)Och sedan blev bättre utbildat folk journalister, lönen steg. (…) Tidigare hade reportrar en inkomst som var en aning högre än sina grannar, arbetarna. Sedan åttiotalet har reportrarna en inkomst som är en aning lägre än deras grannar, ingenjörer och chefer. Deras dagliga liv gör dem mycket mer mottagliga för de privilegierade människornas problem än arbetare med minimilön.


Även i Sverige Speglar journalister den verklighet de känner till. Förr var det arbetarbarn som blev journalister, men efter att journalisthögskolan startades 1967 har det kommit allt fler välutbildade tjänstemannabarn från storstäderna.

Sia 8/00

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Kanske något ord bör ändras i den här meningen: "Nu verkar kravet på att allt ska granska ur effektivitetssynpunkt ersatts av att allt måste värderas utifrån effektivitetssynpunkt."

Annars håller jag med om mycket vad du skriver, men vet man verkligen från vilka samhällsskikt journalisterna rekryterades före -67? Det kanske finns någon sociologisk undersökning som har sifforna?

Och spelar det någon avgörande roll vilka preferenser det journalistiska fotfolket har när det ändå är redaktionschefer och ledningarna för medieföretagen som bestämmer vad som räknas i nyhetsflödet? Kan det vara så att meniga murvlar bespottas för otyg som de själva har svårt att råda över?

Pierre Gilly sa...

Hej Björn,
Jo, det skulle ha varit jämlikhetssynpunkt! Vad jag vet finns det ingen undersökning, men det verkar vara en allmänt accepterad uppfattning. Journalisthögskolans första rektor, Bengt Nerman, menar att det var ett misstag att starta skolan, bland annat av den anledningen om jag minns rätt. Han skrev också en bok, Den offentliga lögnen som är intressant. Fast han presenterade sina idéer klarare i en intervju som gik i ETC eller om det var Ordfront...

Svårt att säga. Besluten att starta Ekonomidelar, där man ger aktietips i stället för att ge mer användbar konsumentupplysning kom väll uppifrån. Det är svårt att säga hur mycket enskilda journalister kan bestämma över vad som skrivs i tidningen (utan egen erfarenhet) men det är också svårt att tänka sig att det skulle kvitta.