tisdag, juni 05, 2007

Kraften bakom globaliseringen


Globaliseringen brukar framställas som något positivt eller som en fatalitet. Men kanske är den varken det ena eller andra. Globaliseringen är ett komplext fenomen: den är inte bara en ekonomisk process utan social, politisk och kulturell. Mycket om det som skrivs om globaliseringen är tveksamt eller felaktigt, förklarar Arturo Guillén R som är professor i ekonomi på Universidad Autónoma Metopolitana och en av Latinamerikas främsta experter på globaliseringen. Jag har har intervjuat honom i Mexico City åt Tidningen Kulturen.

Din senaste bok heter Den nyliberala globaliseringen. Myter och Verklighet (Mito y Realidad de la globalización neoliberal. Den finns inte på svenska). Vilka är dessa myter du talar om din bok?

Jag tar upp flera. En central myt är den om den nya ekonomin. Den säger att vi haft en djupgående teknologisk förändring, mer betydelsefull än de vi haft tidigare. Med myten om den nya ekonomin följer myten om slutet på ekonomiska kriser, en kontrollerad inflation, en ständig tillväxt, ständigt bättre levnadsförhållanden.
Jag tror att det är en väldigt överdriven uppfattning. De tekniska förändringarna har varit betydelsefulla men de kan på inget sätt jämföras med de föregående. Den nya ekonomin är också en revolution som är koncentrad till tjänsteproduktionen. Dess inflytande på den materiella produktionen är begränsad.

Att dagens globalisering skulle vara något nytt och något som inte kan stoppas, är en annan myt. Även om det finns några nya ingredienser så är globalisering något som följde med kapitalismens uppkomst. Fernand Braudel har skrivit om det och myntat begreppet “världssystem“ (“systeme monde”) för att beskriva att ekonomin verkar på en global nivå. Så det är ett gammalt fenomen, även om det finns nya inslag.

Kan man säga att kapitalism och globalisering är synonymer?

Jag tror att globalisering är ett fenomen som är inbyggt i kapitalismens sätt att fungera. Sedan merkantilismen har kapitalismen verkat på en global nivå. Det är som Samir Amin skrivit om, omöjligt att tala om kapitalaccumulation på nationell nivå. Det är en global process.

Men visst finns det nya inslag i globaliseringen. Agenterna är delvis nya. Jag skriver om globaliseringens hårda kärna, som driver på globaliseringen. Det är framförallt finanskapitalisterna.

En tredje myt som man bör bekämpa är föreställningen att globalisering innebär homogenisering. Tvärtom så tror jag att den nyliberala globaliseringen har provocerat fram en mer intensiv regionalisering mellan länder och ännu mer inom länder. Latinamerika har historiskt sett varit väldigt heterogena samhällen. Idéen om att globaliseringen skulle leda till en homogenisering stämmer inte alls.
Det allvarliga är att globaliseringen har avbrutit en process mot skapandet av en nationall ekonomi. Under importsubstitutionsperioden här i Mexico hade vi en utveckling mot ett mer jämlikt samhälle. Globaliseringen avbröt den processen. Idag lever hälften av den latinamerikanska befolkningen i den informella ekonomin. Emmigrationen till USA och Europa har ökat.

Det är ingen hemlighet att tillväxten var högre i latinamerika på sextiotalet och även på sjuttiotalet tror jag. Så varför bytte man strategi?

Tillväxten var högre även på sjuttiotalet men den tillväxten skedde till priset av en skuldsättning. Från femtiotalet till sjuttiotalet var tillväxten hög. Det var en strategi i kris.

Men jag tror också det finns en intressekonflikt mellan vad som är bra för landet och vad som är bra för vissa grupper. Det är vad man brukar kalla den mexikanska oligarkin som bestämt att man skulle byta strategi. För oligarkin var det viktigt för att man skulle kunna öka kapitalaccumulationen.

Hade krisen interna eller externa orsaker?

Om man accepterar att kapitalaccumulation är ett system som inbegriper hela världen blir det externa och interna mindre viktigt. Det fanns interna orsaker: importsubsitutionsmodellen led av interna motsättningar. Samtidigt hade vi Fordismens kris, och revolten 1968 som sammanföll tidsmässigt. Kapitalaccumulationen led både av externa och interna problem.

Stämmer det att nationalstaterna håller på att upplösas?

Det är en föreställning man hittar både bland neoliberala tänkare som propagerar för globaliseringen och bland heterodoxa tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri i deras bok Imperiet.

Jag tror detta är en myt därför att globaliseringen har drivits fram av stater. NAFTA som är en del av Mexicos globalisering är något som regeringen beslutat om. Det var inte något marknaden beslutat om. Staten är väldigt aktiv när det gäller att driva på globaliseringen. Staten var motorn i alla nyliberala idéer om avreglering, liberalisering, öppnandet av marknader och kapitalmarknader: allt det som destabiliserat till exempel de finansiella systemen. Marknaden är en institution som upprätthålls av staten: det omvända är inte sant.

Om man acceperar att nationalstaterna är den drivande kraften bakom globaliseringen så tror jag att man måste hitta en lösning på globaliseringens problem inom nationalstaterna. Man bör inte bara möta globaliseringen globalt. Det är på den nationella scenen som den huvudsakliga kampen bör föras.

Det sätt som globaliseringen genomförs på nu är en politisk kompromiss mellan eliten i Latinamerika och finanskapitalet. Ytterst är globaliseringen den politik som ska se till att centrum kan dominera periferin.

Inga kommentarer: