torsdag, juli 26, 2007

Farväl till tillväxtsamhället



Olja: tillväxtens förutsättning

Min mormors Sverige var så fattigt att gravida kvinnor kunde tappa alla tänder. I min mammas Sverige kunde vilken Svensson som helst köpa en nybyggd villa. Att vi snabbt får det allt bättre materiellt är något som man tar för givet idag. Och även om förändringen inte längre upplevs som lika dramatisk fortsätter välståndsökningen.
Historiskt sett är dock tillväxt ett nytt fenomen. Från, säg, år två tusen före Kristus till början av sjuttonhundratalet skedde i stort sett ingen välståndsutveckling.

Allt detta förändrades 1712 när Thomas Newcomen utvecklade den första praktiska ångmaskinen. Necomens maskin kunde ersätta 500 hästar och det var bara början på den materiella revolution som vi fortarande lever mitt i.

Idag har tillväxten blivit något av politikens heliga gral eftersom man tror eller i alla fall vill låta påskina att den ska lösa alla problem, sociala, politiska eller hur man nu vill etikettera dem. (Tänk bara på vad diskmaskinen har gjort för att underlättat jämställdheten…).

Idag verkar inget fredat från experternas rationaliseringar. Vår mat kommer från allt färre jordbrukare, allt längre ifrån och det mesta centraliseras och specialiseras. Kina tillverkar de flesta prylar, Indien håller på att bli världens centrum för tjänster (allt från programmering till bokföring) medan Storbritannien släppt allt utom sin banksektor. Genom att mikroredigera ljudet har en del amerikanska radiokanaler till och lyckats få upp hastigheten på mänskligt tal utan att man märker skillnaden. Det kallas 66 sekunder-minuter.

Om kakan hela tiden växer förväntas folk inte fundera så mycket på hur den fördelas. Men är mer fortfarande verkligen automatiskt bättre?

Även om det inte går att förneka de enorma fördelarna tillväxten gett oss och att en stor del av jordens befolkningen ännu lever i fattigdom, är tillväxten problem lika tydlig. Det finns fyra centrala problem:
1. Tillväxten har skapat mer ojämlikhet än välstånd på många håll i världen. I USA har de flesta löntagares köpkraft knappast ökat på 25 år. Och även i Latinamerika är per kapitainkomsten ungefär likadan som för ett kvartsekel sedan, trots kraftig tillväxt. Över åttio länder har rent av haft sjunkande per capita inkomster de senaste tio åren. I Sverige har visserligen reallönerna stigit, men inte alls i samma takt som samhället blivit rikare. Löntagarnas andel av BNP har rent av sjunkit kraftig. Det är kapitalägarna som får det mesta av välståndsökningen. Tillväxt i sig är inte tillräckligt för att göra de flesta av oss rikare.

2. Trots att västvärlden blivit allt rikare visar undersökningar att vi inte blivit lyckligare.
Man skulle kunna förklara det med att det inte går att köpa lycka om det inte vore för att den rikaste femtedelen av ett lands befolkning alltid
anser sig vara lyckligare än den fattigaste femtedelen.
Förklaringen till denna paradox är att folk - i samhällen där BNP per capita överstiger 15 000 dollar - är mer intresserade av sin relativa inkomst än den absoluta menar den brittiska ekonomen Richard Layard.
När man frågat studenter på Harvard om
det föredrar a) 50 000 dollar om året medan andra får häften så mycket eller b) 100 000 dollar medan andra får dubbelt så mycket väljer den flesta det första alternativet.

Den glädje folk få ut av en materiell förbättring tycks vara kopplad till att deras likar inte får det ännu bättre. När det gäller ledig tid finns dock inget sådan avundsmekanism.

Layards slutsats är att folk i den rika världen arbetar mer än nödvändigt och kanske inte har ledigt tillräckligt. Om målet med den ekonomiska politiken är att göra folk lyckliga, snarare än att höja BNP, ska man inte vara rädd för höga inkomstskatter (för att avhålla folk från att jobba för mycket) menar Layard, som summerat egen och andras forskning i boken ”Hapiness Lesson from a new Science” (The Penguine press).
(Att mäta lycka är inte så flummigt som det låter. Det visar sig att man kan lita på vad folk säger: de som uppger att de är lyckliga har högre elektrisk aktivitet i frontalloberna än andra, och deras vänner beskriver dem också oftare som lyckliga.)

Den franske professorn Jacques Généreux menar att ekonomismen är ett betydligt större problem än att den gör oss olyckliga. Konkurrensen som samhällsmodell undergräver den sociala sammanhållningen: marknadssamhället leder oss till ”icke-samhället”, vilket är titeln på hans senaste bok: ”La Dissociété” (Seuil)
I en tjock komplicerad volym går han igenom hur ekonomismen påverkar oss, och det är ingen munter läsning. I tjugo, trettio år har det hetat att politiken inte längre kan förändra världen. Nu är det i stället världen som sägs förändra politiken, så varför delta i demokratiska processer om de inte har makt att förändra något?

Argumentet är inte nytt men det som gör att Génereauxs bok sticker ut är detaljrikendomen i hans analys av den fuskvetenskapliga grund som vårt konkurrenssamhälle vilar på. Géneraux visar att en politik där kamp ersätter samarbetet inte kan rättfärdigas med att det skulle vara en naturlig ordning. Mycket av det ekonomiska tänkandet bygger på en kvasibiologiska uppfattningar. Det naturliga urvalet gynnar faktiskt inte individer som maximerar sin konsumtion på andra arters bekostnad. Det normala är att en optimal utveckling är kompatibel med arten och ekosystemets bevarande. Den biologiska forskningen visar i stället att en grupps överlevnad är beroende av dess förmåga att begränsa konkurrensen och aggressionerna till förmån för samarbetet

Det är inte helt lätt att sammanfatta Géneraux i en tidningsartikel, men ett indirekt bevis för hans uppfattning att ”djungelns lag” är något onaturligt som ekonomer hittat på, är faktiskt miljöförstörelsen.

3. Miljön är också det tredje argumentet mot vårt tillväxtsamhälle. Växthuseffekten är inte längre ett fenomen som kan förnekas, även om flera stora oljebolag gjort sitt bästa för att så tvivel. Lika allvarligt är hotet om en ekologiska kollaps genom överexploateringen av jordens resurser om dagens tillväxtmodell tillåts fortsätta. Om den kinesiska tillväxten fortsätter kommer landet till exempel ensamt att konsumera 1352 miljoner ton spannmål år 2031. Det är 2/3 av hela världens skörden idag. Kina kommer att konsumera 20 miljoner tunnor olja om dagen mer än som produceras idag. Och ska de redan nära utfiskade haven klara att återhämta sig om kineserna ska kunna äta fisk på en västerländsk nivå? Och sedan kommer behoven från andra stora snabbväxande ekonomier som indien. Det behövs helt enkelt flera nya planter för att undvika en ekologisk kollaps.

4. Det fjärde större problemet med tillväxtsamhället är att det bygger på billig icke förnyelsebar energi. Tanken att etanol och andra biobränslen ska kunna ersätta oljan, vars reserver nu snabbt minskar, är absurd.

Energiavkastningen på etanol gjord på majs är bara 30 procent. För att tillverka 1,3 enheter energi måste man förbränna 1 enhet. Det kan jämföras med oljan som ger 30-200 gånger avkastningen energimässigt. Ett land som Storbritannien skulle inte kunna tillverka tillräckligt med etanol till sina egna bilar ens om all odlad mark användes till det.

Om man vet att det krävs tio gånger mer energi till att odla, frysa och distribuera ärtor i Sverige än deras energiinnehåll får man en aning om hur energiinneffektivt dagens samhälle är. Och det är inget extremt exempel. Det kan gå åt hundrals gånger mer energi att transportera ett livsmedel än det innehåller. Dagens globala marknad för livsmedel är bara lönsam så länge vi har tillgång till nästan gratis fossila bränslen och ignorerar miljökonsekvenserna av energislöseriet.

Problemet med de sinande oljekällorna kan inte enbart lösas genom att man satsar på förnyelsebar energi. Kanske kommer vi att ha tillgång till obegräsad grön energi en dag men det är osannolikt att det skulle hända under överskådlig tid. Kineserna har påbörjat världens mest ambitiösa kärnkraftutbyggnad. Trots det beräknas de bara stå för 4 procent av landets energibehov år 2020.
Det behövs en retorik som gör klart att det är politiken som formar ekonomin, och inte tvärt om. Det behövs en verklighetsbaserad nationalekonomisk forskning som utgår ifrån människans verkliga psykologi, och tar hänsyn till de externa kostnaderna i ekonomisk aktivitet.

Konkret innebär det att vi bör odla våra livsmedel lokalt och äta mer säsongsbundet. Vi kanske inte ska sluta importera bananer, men varför äta Argentinska äpplen eller vete från Australien?

Det behövs också en satsning på nya transportsystem. Det finns redan idag en spårbilsteknik som kombinerar kollektivtrafikens ekonomiska och miljömässiga fördelar med den frihet som bilismen ger åt individen. Spårbilen går på en räls några meter upp i luften. Den kommer när man kallar på den, kör sig själv, behöver inte stanna för rött, behöver inte parkeras, borde eliminera allt vad trafikolyckor heter och då den inte behöver bära på sitt eget bränsle är den betydligt energirationellare än bilen. Om elen kommer från förnyelsebar energi är den också miljöneutral.

Spårbilen är bara ett exempel av många på teknik som i princip redan idag skulle kunna gå över till men som fördröjs av olika anledningar. Andra exempel är e-tidningen (en läsvänligt plasttidning som trådlöst laddar upp sig) eller det kontantlösa samhället. Precis som oljebolagen gjort sitt bästa för att få allmänheten att tro att växthuseneffekten vetenskapligt inte är bevisad finns det ekonomiska särintressen som gör sitt yttersta för att hävda att nya tekniska system är dåliga eller inte redo ännu. Ett ekologiskt hållbart samhälle handlar inte om att gå tillbaka till medeltiden utan om att ersätta gammal teknik med ny.

Har gått i Sundsvalls Tidning

1 kommentar:

J. Jansson sa...

En kommentar till ditt inlägg finns i min blogg här.