torsdag, juli 19, 2007

Konstverket är Myrdal



Åttio år. Jan Myrdal fyller gubbe. Åttio år, och över sextio år som debattör och skribent eller skriftställare. Sedan debuten på eget förlag 1953 med enaktaren Folkets Hus har Myrdal publicerat reseböcker, pjäser, filmmanus, konstessäer, litteraturkritik, romaner, självbiografier och en serie skriftställningar. Så kallar han själv de böcker där han samlar politiska och polemiska artiklar. Det har blivit närmare åttio böcker och tusentals artiklar under årens lopp.

En gång i tiden sålde Myrdals böcker i jätteupplagor och en del av många namn inom svensk skönlitteratur kallade honom för mästaren. Myrdals Rapport från en kinesisk by som kom 1962 översattes till en massa språk, blev omtalad och bildade skola runt om i världen. Nu betraktas den av de flesta som fyrkantig maoistisk propaganda. Själv anser jag att den är lysande maoistisk propaganda.

Även om kulten kring Vietnamdemonstranternas mest framstående tänkare reducerats till sekt sedan sextiotalet finns det anledning att undra över vad författarskapets attraktionskraft beror på. Vad har Sverige siste offentlige maoist för egenskaper som gjort det möjligt för honom överleva sina försvarstal av olika mördarregimer som till exempel Pol Pots i Kambodja?

Visst, som romanförfattare är Jan Myrdal inte dålig. I den senaste romanen han publicerade, Maj En Kärlek (1998) finns det lysande partier som når upp till samma magiska närvarokänsla som i En barndom, En annan värld, och Tolv på det trettonde.
Myrdal har hunnit bli tjugosju, är gift och har barn, då han möter den artonåriga Maj. Det blir början på ett passionsdrama där läsaren inte skonas från några detaljer. När Maj är otrogen hämnas Myrdal med att våldta henne på mattan hemma. Samtidigt haltar berättelsen betänkligt varje gång politruken Jan Myrdal tar vid och fyller sida upp och sida ner med sin ungdoms stalinistiska världsbild. Man kan jämföra med Strindbergs (o)vana att fylla romaner, som Det nya riket, med hela kapitel om mysticism och alkemi. Den lysande samhällsatiren och nerven i berättelserna störs av fnösktorra guldmakarresonemang.

Även den fjärde delen av Jan Myrdals självbiografiska romaner, När morgondagarna sjöng tyngs av den unge Myrdals politiska utläggningar. Varför väljer Myrdal att redogöra explicit för sin ungdoms världsbild i stället för att väva in den i ett händelseförlopp?

"Man ska veta vad man vill. Man ska forma sitt liv. Jag tycker man bör vara hård nog att göra något vettigt av det. Det är ens eget fel om allt går åt helvete", skrev Myrdal i sin femtiotalsroman Att bli och att vara och tog därmed upp ett tema som redan upprepas i varierade former i hela författarskapet: den sartriska existensialismen.
På sextiotalet tog den myrdalska tillämpningen av existensialismen på det intellektuella kollektivet form i samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, en essäroman som i sin modifierade översättning (Confesssion of a Disloyal European 1968) väckte viss uppmärksamhet utomlands.

Konceptet var enkelt och passade tiden utmärkt. Kravet på de intellektuellas ansvar formulerades mot bakgrund av en marxistisk verklighetsuppfattning som då nästan var självklar.

Världens intellektuella är i besittning av sanningen och eftersom de inte handlar utifrån denna sanning sviker de: "Såsom jag svek A så har vi alltid svikit. Ty den omedvetne sviker inte. Han går trygg genom livet. Men vi som ingår i traditionen – den europeiska – och för den vidare, vi har svikit med vetskap, insikt och medvetande, vi har noggrant analyserat alla krig innan de ännu förklarats. Men vi förhindrade dem inte (…) Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask. "

Den världsbild som Myrdal presenterar sina läsare genom åren har Karl Marx, Samir Amin, Jean-Paul Sartre, August Strindberg, Jules Vallés och Mao Zedong som huvudingredienser. Det har gett en kompott av existensialism, marxism, kulturrelativism, bonderevolutionär romantik och en väl tilltagen dos historicism.
Men föreningen är skenbar: så olika teorier hålls inte ihop inbördes av en röd tråd utan med konst. Och konstverket är Jan Myrdal.

Metoden kräver en essäistisk ansats och i botten på alla texter, reseskildringar, romaner och skriftställningar om allt från vin till Moskvarättegångarna tittar alltid den Myrdal han uppfann i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell fram. Essäromangreppet är förklaringen till varför Myrdal var och är främst i klassen svenskar som gjort sig till tolk för den maoistiska versionen av statssocialism. Tredjevärldensocialismens dogmer kan i den myrdalska språk och formvärlden ges ett sken av liv.
Men Myrdals tolkning av hur samhället fungerar är också mer logisk än världen själv och i den överdrivna betoningen av logiken av logiken ligger dess attraktionskraft på den moderna faustiska människan.

Klasskampen presenteras som den logiska konsekvensen av samhällets företeelser, historiens drivkrafter har alltid en logisk mening. Det är skälet till att Myrdal fortsätter att tro att judeutrotningen var en lönsam affär för tredje riket, trots att den historiska forskningen säger annat. Där finns ingen plats för Adolf Hitlers personliga vansinne.
Med myrdalsk tillspetsningen får små händelser i privatlivet illustrera stora samhälliga förändringar. Även i badrummet får Myrdal stöd för sin politiska åskådning: "Jag är socialist av många skäl. Ett av dem är att jag borstar tänderna varje morgon. Jag kunde borsta tänderna i salt vatten. Det är billigast och effektivas. Men tandkräm smakar bättre. När jag nu klämmer tandkräm ur tuben märker jag att nyckeln är borta. Den är bortrationaliserad. Inte för att den var irrationell för mig utan för att dess borttagande ökade fabrikanternas försäljning. Det blev svårare att få ut tandkrämen ur tuben. Det blev större profit på tandkräm."

Med denna metod får läsaren aldrig glömma vem som skriver artikeln: Myrdal gör efter femtiotalet sällan skillnad mellan berättare och författare och dyker ständigt upp i texten för att hänvisa till sig själv (eller någon annan auktoritet) för att stödja ofullständiga resonemang.

I De svartare fanornas tid (1997) behandlar han homosexualitetens natur på några rader:
"men jag har bland dem aldrig träffat en i sitt driftsliv lycklig bög. Beteendet är heller knappast genetiskt; vore det så vore – som jag skrivit – det oförklarligt varför sexuell nöd och förvirring på medeltiden ledde till att män störta sig över kvigor under det att sexualnöd nu gör att de störtar sig över varandra. Det är beteende de betingas till. I sådana beteenden spelar den nutida bögkulturen, gaykulturen, stor roll. Den betingningen anser jag skadlig."

Men det skönlitterära sätt som Myrdal försöker skriva samhällsvetenskap på har förtjänsten att den gör läsaren uppmärksam på de ideologiska föreställningar denne bär med sig. Det han skrivit om romanen som konstart kan stå för hela författarskapet: "Det är en form som gör verkligheten tydligare genom att vrida upp den i fiktion." (Karriär 1975)

Myrdal fungerar som en ideologisk fyr. Hans verklighetssyn blir en motkraft till etablerade sanningar. Han kan ha fel på intressantare sätt än andra har rätt. Det finns också en viss grad av pragmatism om inte populism i hans tänkande – försvarsvänlighet på sextiotalet och yttrandefriheten på åttio oh nittiotalet som byter mot invanda föreställningar om vad som är liberala och socialistiska frågor.

I slutet av nittiotalet framträdde Myrdal som en efterföljare till Torgny Segerstedt genom sin kamp för den absoluta yttrandefriheten. Från sin kulturrelativistiska position försvarar han lika gärna utgivningen av Mein Kampf i Sverige som han ursäktar massakern på Himmelska Fridens torg med att den var realpolitiskt nödvändig.
Hur kommer författarskapet att bedömas sett från backspegeln av litteraturhistoriker som inte upplevt sextiotalets ideologiska berusning?

Böcker som Den Albanska utmaningen (1970) som hyllar det framgångsrika socialistiska Albanien kommer knappast att finna läsare i framtiden.
Antagligen kommer en stor del av författarskapet ner i mörkret och glömska i bibliotekens källare. Men kanske kommer en del att klara sig. De flesta av Myrdals konstessäböcker känns fortfarande fräscha. Böcker som den nästan fem kilo tunga 5 år av frihet 1830-1835 Daumier mot bankirernas kung päron (1990), André Gill (1995) och den senaste Sälja krig som margarin (2005) kommer att kunna läsas länge.
Kanske kommer också Maj En kärlek, den tidigare böckerna i serien, den besläktade Samtida bekännelser av europeiska intellektuell att finna nya läsare.

Men oavsett om Myrdal i framtiden kommer han nog att behålla en några rader i den svenska litteraturhistorien. Ingen svensk författare har så framgångsrikt som han lycktas marknadsföra sin egen tolkning av sina memoarromaner. Många som kommenterat böckerna har okritiskt återgett Myrdals egen såklart att han går direkt in i sin dåtid och skriver oscensurerat. Det är naturligtvis psykologiskt omöjligt men som litteraturteori låter det tjusigt. Det är emellertid konsekvent utfört i den meningen att den gamle Myrdal inte försöker döma den unge Myrdal.

Kanske kommer Jan Myrdal att gå till eftervärlden, inte som debattör med kontroversiella åsikter, utan om arketypen för en europeisk intellektuell. Eller i alla fall som en svensk sådan från andra halvan av nittonhundratalet.

(uppdaterad version av en artikel som gått i Kristianstadsbladet)

Inga kommentarer: