torsdag, augusti 30, 2007

Propagandan i Sverige


Jag hör ofta äldre bekanta klaga på att Sverige blir allt mer våldsamt, trots att antalet mord sjunkit sedan sjuttiotalet. När jag säger att det inte stämmer med SCB:s siffror, vägrar de flesta att tro på det. En del blir till och med irriterade. Ingen jag pratat med har själv drabbats av något våld, eller ens sett något men de har ju sett allt hemskt i media.

Tron att våldet brer ut sig är bara ett exempel på informationsamhällets systematiska desinformation.

Ska man tro en studie som den finske ekonomiprofessorn Johan Willner gjorde i slutet av nittiotalet så har vi inte mycket att hurra för. Willner sågar media fullständigt: “Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida. Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.“ Det kom han fram till efter att ha gått igenom en stor mängd nationalekonomiska studier och jämföra dem med vad de stora svenska tidningarna framställer som vetenskapliga sanningar.

Vad är det då man lurar i oss? “Den myt som kanske är den mest dominerande i Sverige just nu handlar om skatternas effekt på arbetskraftsutbudet. Det finns ett antal liknande i debatten mindre synliga, myter som ändå sätter sin prägel på exempelvis utbildningsväsen den, sjukvård samt närings- och trafikpolitik. En av dessa myter handlar om att den offentliga sektorn alltid är mindre effektiv som producent än privata företag. En annan myt ser fusioner och tilltagande koncentration i näringslivet som viktiga för konkurrenskraften, samtidigt som man talar om behovet av konkurrens när det gäller allmännyttig verksamhet.”

Willners genomgång av det ekonomiska forskningsläget är rena slakten på medias rapportering. Om borgliga ledarsidor verkligen brydde sig om forskningsläget skulle de i stället förespråka en socialisering av viss privat verksamhet.

I Sverige skrattar vi gärna åt amerikaners okunskap. Det saknas inte exempel. Åttiofem procent av de yngre amerikanerna kan inte hitta Irak eller Afghanistan på världskartan, trots att man krigat rätt länge där nu. Sextio procent kan inte hitta Storbritannien och nästan var tredje kan inte peka ut Stilla Havet. Och, håll i dig: sju av tio amerikanerna vet inte vilket parti som kontrollerar kongressen. Så har det varit sedan man började kolla på sextiotalet.

Det verkar som att man vet mindre om världen ju mer man tittar på TV. Ja, det finns faktiskt en undersökning från University of Massachussetts som kommit fram till det.

Visst hittar svenskar hav på kartan och vi vet att borgarna har makten, även om statsministern gått under jorden. Men det är ju inte lätt att veta vad vi inte vet, så hur vet vi att det finns en avgörande skillnad amerikansk och svensk media?

Faktum är att det inte finns några större skäl att tro att svenskar skulle vara så värst mycket bättre informerade än amerikaner. Meida är till sin natur och funktion i det stora hela lika både i Sverige och USA.

På bägge sidor av Atlanten dominerar kommersiell media. Kommersiell etermedia lever till 100 procent av reklam medan tidningar gör det till sjuttio, åttio procent. Det gäller alltså att anpassa sig vad finansiärerna, det privata näringslivet vill.

När den socialdemokratiska tidningen Arbetet gick under hade man massor av läsare: det var annonsörerna som svek. Och även när Arbetet kom ut så kunde man inte skriva fritt. När Arbetets ledarredaktion av miljöskäl drev en kampanj mot Öresundsbron, fick man ett enkelt budskap från det lokala näringslivet. Lägger ni inte av så slutar vi annonsera hos er. Censur förhåller sig till marknadsekonomi som avigan till rätan. Reklamfinansieringen av media förklarar varför det nästan inte längre finns en vänsterpress i Sverige.

Annan desinformation kan förklaras med att det finns ett samband mellan mediala formen och budskapet. TV, men också pressen (kvällspressen!) är till sin natur bättre på att skildra än förklara. Den typ av förklaringar man är bäst på är de enkla direkta orsakssambanden. Det är enkelt att förklara att Petter slagit någon för Petter är ett rötägg. Att förklara Petters våld i en komplicerad samhällsprocess, där skolpolitik, arbetslöshet och annat spelar en roll gör sig aldrig bra på TV och blir ofta inte heller bra i tidning. Eftersom borgligt tänkande oftast handlar om enkla, direkta orsakssamband medan vänsterns kännetecknas mer av komplicerade samhällsprocesser kan man säga att TV och kvällspress till sin natur gynnar ett ovetenskapligt moraliserande borgligt tänkande.

Det enda som skiljer svensk media från Pravda i Sovjetunionion är att man nu och då kan peka på de systematiska lögnerna. Sen återgår allt till den vanliga propagandan.

3 kommentarer:

Then französke-kocken och pasteybakaren sa...

Bra skrivet. Det här med att folk blir irriterade osv när man säger sådant som de inte vill höra eller förväntar sig är intressant. Om DN eller någon annan borgerlig media verkligen började analysera, skriva om de mer komplexa sammanhangen, eller Gud förbjude skriva utifrån ett vänsterperspektiv osv, skulle då inte försäljningsiffrorna minska? Jag tänker att om en media bryter för hårt med den rådan ortodoxin och den allmänt accepterade diskursen vänder sig publiken bort från det. Om DN publicerade ekonomiska avhandlingar skulle deras läsarsiffror rasa till förmån för den konkurrent som då tillhandahåller den lättare "analysen" och de slagkraftiga populistiska rubrikerna. På en konkurrensutsat mediemarknad kan därför inte medierna fungera till annat än som lättsam underhållning och bör kanske bara betraktas som sådan.

Fredriksson sa...

Pierre, det är väl en skillnad i att förklara orsakerna till Petters beteende och ursäkta dom.

Vänsterretorikens utgångspunkt är ofta att människan är ett offer för onmständigheterna och att staten därför ska reglera människors tillvaro med myndigheter som talar om hur mycket socker vi får äta.

Pierre Gilly sa...

Visst är alla ansvariga för sina handlingar. I alla fall tills motsatsen är bevisad.

Syftet med artikeln var inte att diskutera politikens innehåll utan mer att peka på de strukturer i media som skapar en skev bild vad forskningen kommit fram till. Skillnaderna är för stora för att man ska kunna säga att media bara avspeglar olika uppfattningar bland forskare.

Men visst tror jag att människor i hög grad är offer för omständigheter. Det är en vänsteruppfattning som är väl belagd på en massa olika områden. Som tur är reglerar staten ganska mycket redan som det är. Utan till exempel alkoholskatten skulle supandet vara värre.